Citat:
Ursprungligen postat av
Nix-registret
Upplysningens antisemitism gick ut på att judarna inte var goda upplysningsliberaler. Motsvarande dem som idag anser att problemet med invandring är att muslimer inte går i prideparader. Det skiljer sig från "antisemitismen" hos upplysningens motståndere, den begynnande konservatismen, som i stället erkände judarna som ett folk som andra, och därmed legitima att bekämpa när man hamnar i konflikt med dem (Hamann: "Jag kände igen mina egna brott i historien om det judiska folket").
Alain de Benoist har använt ett resonemang som ligger nånstans mellan ditt och Petterssons för att försöka "kidnappa" ordet rasism och använda det mot globalistvänstern. Tanken är att rasismen uppstod genom att upplysningsidén om framsteg skapade en universell skala där folkslag rangordnas utifrån hur långt de anses ha nått (som i postkolonial teori, som bygger på motupplysningsidéer), och att det innebär att alla progressiva idag är rasister. Jag tror det är ett misstag att alls slänga sig med ett ord med så rutten historia som rasism, men det finns nånting där.
Det är tveksamt om det här kan skapa så mycket substantiellt i praktiken, men det kan åtminstone skapa lite kaos och inbördes bråk hos fienden. Som när Shachar och Pettersson ryker ihop. Eller när vänstern kritiserar Israel för att vara en irrationell, oupplyst apartheidstat, och judarna kallar den kritiken för antisemitism. Det är inte en optimal Israelkritik från ett svenskvänligt perspektiv, men det slår knut på såväl vänstern som sionisterna, så lite dubbla måttstockar kan man kanske kosta på sig. (Säkert är iallafall att det värsta självmålet är att göra motsatsen: att försvara Israels illiberalism, och samtidigt kritisera invandringen till Europa utifrån att muslimerna är illiberala.)
Om vi ska nyansera och lära av upplysningen är Herder ett mer intressant namn än Voltaire och Diderot. Där finns en del barlast, men också en komplex och seriös syn på nationen.
Min beskrivning av Upplysningen är nog mer banal än så, eller kanske snarare basal i meningen att den handlar om en attityd eller ett
mindset som skiljer sig från dagens liberaler. Utan att behöva ta ställning för eller mot filosoferna relativt deras motståndare, så räcker det långt att konstatera hur uppenbart inverterade i allt väsentligt de nutida följare är till sina idoler. Dagens liberaler är lika doktrinära och vidskepliga som något Voltaire kunde håna, lika irrationella och icke-evidensstyrda som någon präst, rabbi eller bondlurk. De är okritiskt servila mot rådande maktordning medan dåtidens intellektuella rockstjärnor var tvungna att bo nära gränser för att kunna gå i exil, skrev under pseudonym eller satt fängslade för sina åsikter.
Voltaires transgressiva glamour tillhör inte den som idag är en tanklös kugge i ett maskineri, även om det maskineriet i sig fortsätter att riva till grunden det som Voltaire angrep. Kuggen tänker inte som Voltaire, eftersom den ju helt accepterar givna premisser och dogmer och alls inte prövar sin liberala religion mot reson, evidens och empiri. Samma sak som Voltaire kunde förakta i sin samtids rojalister eller katoliker. Eller judar, som sagt.
Det jag beskriver är alltså ett
meme med en liten lipande liberal shiba kontrasterad mot en muskulös
philosophe. Den förra gråter för att den rådande liberala maktordningens trossatser ens ifrågasätts, den senare lever för att kränka tanketabun.
Att vara dissident, revolutionär eller
philosophe är ju att ta ställning mot något givet, rådande. Det finns en aspekt av den vetenskapliga metodens obligatoriska öppenhet och det mod som krävs att följa dit iakttagelser och data leder. Att trotsa paradigm. Poängen är alltså att Voltaire eller Diderot om de levde idag, per automatik skulle vara tvungna att utmana liberala dogmer och politisk korrekthet för att fortfarande vara Voltaire och Diderot.
Att anakronistiskt projicera dagens värdegrunder tillbaka på döda vita män, vare sig det är för att fördöma eller prestige-snylta, sker alltid med en levande agenda. Om man motsätter sig den agendan - som ju inte tyngs ned av hermeneutiskt pietet - är det användbart att fritt välja de aspekter och ytor som passar det egna syftet. En djup förståelse och fullödig kontext kan vara att föredra ibland, ibland inte. Ibland kan det, som du skriver, vara rätt att kasta grus i maskineriet bara för att jävlas.
"Rasist! Antisemit!" kan approprieras och användas som ett erisäpple att kasta in bland ovännerna. Kanske funkar, antagligen inte.
Men det är inte riktigt så jag tänker. På den mest användbara nivån är Voltaires och Diderots antisemitism en ytlig kategori som inkluderar väldigt många individer - även sådana med hög prestige - historiskt och i samtiden. Det spelar underordnad roll om etiketten är rättvis eller vad Cicero, Burke, Solzhenitsyn, Assange, Lars von Trier, Miley Cyrus, Tacitus, Halle Berry, Seneca, Kanye West, Coco Chanel, Malcolm X, Roald Dahl kan tänkas ha för gemensamma nämnare och individuella bevekelsegrunder. De har alla fått etiketten antisemit på sig av människor som delar ut etiketten. Liksom trafficking-kritiker av Pornhub, antikolonialister och fredsvänner, antikapitalister, nationalister osv osv osv.
På samma sätt som en nationell gemenskap eroderas genom inkludering, kan en anklagelsekategori tappa i relevans och debatter sluta sluta med "Antisemit!" och mic drop. Frågor om kollektiv, identitetspolitik och ingruppers spelteori kan bättre tacklas utan inlärda ticks och tourettes-spasmer.
Samma sak med "rasism". Det feltänkta är ju att yla över vilka som är de
verkliga rasisterna, minsann. Mer konstruktivt att tänka rasism - i meningen "preliminär okulärsortering mellan in- och utgrupp" - som något människor sysslar med på samma självklara sätt som att man som tänkande primat navigerar vardagen med tumregler och fördomar, eftersom det skulle vara omöjligt att fungera på annat sätt.
