Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det är i princip samma problem. Inget organiserat motstånd eller granskning. Inte mot oönskat mellanmänskligt beteende eller mediernas makt. Knappt ens mot politikernas makt.

När motstånd saknas är det lätt att ta en radikal position. Alldeles för lätt.

Vart vänsterjournalister och vänsterpolitiker med sk. "Svenskt etniskt påbrå" skall ta vägen efter det maktövertagande som är oundvikligt om nuvarande politik fortsätter att drivas vet de inte ens själva.
Resultatet lär bli exakt som under Ayatollah Khomeini som helt enkelt gav order om att avrätta alla vänsteraktivister.
Sossarnas och övriga flyktingvurmarpartier håller makten just nu högre i värde än sin fortsatta överlevnad.
Detta är den suicidala politiken som dagligen trumpetas ut i media.

Att såväl Danmark Norge och Finland i en framtid stänger sina gränser mot Sverige efter ett maktövertagande är inget att förvånas över.

Den av Oyto sedan många år förfäktade teorin om den vita identitetspolitiska rekylen som en ofrånkomlig följd av den mångkulturella dito ser här dagens ljus i denna ledare av Håkan Boström i GP. Detta känns mer relevant än något Bulletin spottat ur sig.


Avslutningen är bra och denna term kommer jag fortsättningsvis använda för eget bruk.


Läsvärt i sin helhet.

https://www.gp.se/ledare/hur-antiras...ism-1.42945789

Kul inslag i P1 Morgon för några timmar sedan. Ett svenskt +medelålders par i Sunne har gett sig fan på att få adoptera en vuxen afghan. Två gånger har de fått nej i högsta instans men de är orubbliga. "Vi kör en runda till" sa maken resolut och skrattade. Ungefär som att inga myndigheter skall kunna trotsa oss. Makan instämde i ord som sedan länge är så kända bland godhetsknarkande kärringar, och i detta fall också hos självsvåldiga typer som inte kan finna sig i att någon kan sätta sig över dem även om konsekvenserna blir att samhället får ta över kostnaden för afghanen när han skall ut i livet. Parallellen finns hos Svt-journalisten som smugglade ett barn till Sverige och hela hans familj snart var i Sverige. Sunne-paret gjorde ett vältaligt och självsäkert intryck. Afghanen fick också komma till orda och beskrev känsloladdat hur mycket de svenska makarna - som har 3 äldre söner - betytt för honom att komma ur sin pts han drabbades av i Sverige. Den vuxne afghanen har biologiska modern och syskon i livet men visste inte var de befanns. Nej visst. "Vi gör absolut inte detta för att bakvägen ge honom put" sa kärringen, som med maken tidigare haft flera ensamkommande "barn" i sitt hus och tjänat pengar på det.

Tack,Boström är klarsynt.

Han vänder sig alltså emot vänsterns nya ras-perspektiv, om jag förstått saken rätt? Liberal själv, den gode Boström, fastän villig att i nödfall acceptera ett klass-perspektiv på samhället?

Egentligen tycker jag själv att det är positivt att vänstern kastat handsken, eller första ras-stenen post andra världskriget, eftersom det ger ras-nissar som undertecknad chansen att möta dem på samma spelplan. På så vis är det bra att vänstern talar ras — just för att vi inte ska hamna i det liberala träsket där (stor) invandring inte är något problem om det går att göra folk ("svenskar") av invandrarna, men det är en smaksak. Misstänker jag. Det är annars alltför lätt att legitimera synen på Sverige som till för alla. Sverige är mitt land, och faktum är att vänsterns perspektiv är mer konstruktivt än det liberala med verkligheten för ögonen: det pågår en etnisk konflikt i Sverige, liksom i stora delar av västvärlden, och den måste man se och erkänna. Den måste lösas.

Reaktionärt är fö. att stödja den svenska sidan i denna etniska konflikt. Inte att vägra erkänna förekomsten av rasmässiga motsättningar.

Boström klargör på ett bra sätt att det är klassiska liberaler som är ytterkantsvänstern. Den vänster som vägrar att vika en tum från visionen om en ny, emanciperad människa, där fysiska fenomen som släktband och anatomi totalt har underordnats ideologiska principer. Identitetsvänstern är i själva verket mer av ett mittenfenomen, om än ett extremt mittenfenomen, om vi definierar extremism som våldsamhet.

Men dessa rader sammanfattar hur Boströms politiska mål är identitetslöshet. Klassperspektiv är då att föredra framför etniska perspektiv, eftersom det är mindre kontroversiellt att nivellera klasser - införa total politisk jämlikhet, utradera ekonomiskt definierade kulturer, hierarkier och olika historier inom ett samhälle - än att utrota etniska grupper. Målet här är total jämlikhet i en enhetlig global framstegsberättelse, och identitetsvänstern ses då som en grupp förrädare i de egna leden, som har vikt sig och accepterar alltför många skillnader mellan grupper.

Höger = att betrakta skillnader som någonting värdefullt
Vänster = att se jämlikhet som ett egenvärde

Identitetsvänstern är en produkt av den klassiska liberalismen - den radikala vänster som vill utrota rasskillnader. Men i sin iver att utrota vita etniska grupper har den valt att mobilisera icke-vita på etnisk grund, och därigenom plockat upp högerns differentierande logik. Det är ett självmål av vänstern i den mån det bekräftar att det etniska fenomenet är verkligt, kraftfullt och naturligt för människor att samlas kring. Men det är ett ännu större självmål av högern om den lyssnar på personer som Håkan Boström, som anser att högeravvikelser inom extremvänstern ("vänsterrasism") är det verkliga problemet.

Det är ju en typiskt liberal ståndpunkt i dag att attackera identitetspolitiken som roten till det onda och inte ett symtom. Något som stör friden i ett idealiserat, i huvudsak harmoniskt samhälle.

Som jag skrev i en annan tråd för bara någon halvtimme sedan är de här postmarxistiska, amerikanska universitetsidéerna uttryck för ideologisk förvirring när delar av vänstern försöker navigera och skaffa sig fotfäste i ett kaotiskt, postmodernt tillstånd som den marknadsliberala globaliseringen åstadkommit. De liberaler som är kritiska till mångkulturens fel och brister försöker å sin sida skademinimera och komma med enkla lösningar för att överbrygga de hinder som står i vägen för det liberala projektet. En grundbult i liberalismen är ju tanken att människan är ett oskrivet blad och att riktade insatser löser alla problem i världen.

Visst finns det vänsterrasister och högerrasister, liksom liberalrasister. G-P-rasismen är ju mer specifikt ett fenomen som kartlagts i tråden sedan länge. Alltså det explicita eller implicita monopolanspråket för judisk identitetspolitik. En bokstavlig super-, extra- eller metarasism som ibland uttalar, ibland underförstår att det här med etniskt särintresse är något som är haram för alla utom den ingruppen.

För inte är det någon som tror att Håkan tycker att allt lobbande mot antisemitism är "farligt"? Eller att den "politiska kampen" för Israel måste "sluta illa" bara för att den handlat om etnicitet och nationalism? Och om detta namngivna etniska särintresse är G-P-legitimt, följer ju att andra etniska särintressen och etniska nationalismer också principiellt bör vara det. Att riktade åtgärder mot svenskfientlighet kan vara nödvändiga, liksom mot islamo- eller afrofobi. Att det rentav är farligt att dubbelt osynliggöra svensketnisk utsatthet genom att å ena sidan överflödande varna för antisemitism, samtidigt som den specifika representationen för svenskar och andra beskrivs som roten till konflikter och hat. Bostöms uppmaning till icke-identitspolitik leder till fortsatt tystnad och verklighetsförfalskning.

Metoden Boström använder i texten är för övrigt den som i en annan variant beskriver SD som ett parti som hetsar fram och profiterar på invandringsrelaterad oro i samhället. SD-anhängaren reagerar då med att SD tvärtom är ett resultat av samhällsutvecklingen, en reaktion mot verkliga problem.

Det finns ingen principiell skillnad mellan att betrakta SD som en - illasinnad! - fabrikation och att göra gällande att identitetspolitik är ett hittepå som förgiftar och fragmenterar samhället. Och den som menar att SD/invandringskritik är ett emergent fenomen från invandringens problem och inte dess orsak, måste vara beredd att se på identitetspolitiken på samma sätt; som något som fundamentalt, primärt präglar mångetniska system, inte något som sekundärt introduceras och därmed kan låta bli att introduceras, om bara viljan finns.

Identitetspolitik är en aspekt av mångetniska stater. Duh.

Det är här det blir intressant vilken stack strået dras till. Den fantastiska, lika rasistiska fiktionen att det går att skapa en ny, postidentitär Färgblind Människa (lat. Homo Dyschromatopsiensis), fast alltid med minst en undantagskategori övermänniskor. Eller den evidenbaserat allmänmänskliga stacken som förstår alla etniska, exkluderande kollektiv som individens universella behov och rättighet. Och har ett mer sofistikerat historiskt perspektiv än detta:


För den generation som upplevde Första världskriget var det tvärtom de mångkulturella imperiernas förtryck av de små nationerna som sågs som ett hinder, folkrätt som ett frihetsprojekt. Nationalismen betraktades som en definitionsmässig kompromiss med gränser att tvista och förhandla om, något det med fördel gick att folkomrösta om. Demokrati var en aspekt av nationell suveränitet och folkrätten, inte dess antites som i dagens liberala värdegrund.

Märkligt för övrigt att Boström skriver om det i Sverige historiskt vanligt förekommande "N-ordet". Det ordet var i en svensk kontext "neger" som direkt motsvarar "negroe" - ett ord som Martin Luther King använde. Ett antikverat ord som i vulgärhistorierevisionismen blivit synonymt med "nigger". Ett exempel på hur historiska falsarier anrikas och dess medföljande skuldanspråk därmed förräntas för varje tafatt generation som vägrar att säga ifrån och vara sin egen nogräknade advokat.

För långt, läste inte: Håkan Boström varnar för risken för en rekyl av svensk identitetspolitik. Det är den avsikt läsaren bör ta ställning till, inte om man sympatiserar med "vänsterns" identitetspolitik.

Där har du kärnan man biter i. Vad tror du — finns potential i att vanligt folk blir förbannade på utspel på temat "afrofobi", och liknande? Går ilskan och irritationen att bygga något på?

Jag tänker att det är väldigt många som måste dumpa uppfattningen att identitetspolitiska "dumheter" (som man nästan kan skratta åt) förblir marginella fenomen. En sak är i alla fall säker: reaktionen från det svenska majoritetssamhället behöver inte bli liten. Vi är många och vi kan utnyttja vår ställning. Det var våra förfäder som byggde det här samhället. Vi är på hemmaplan.

Risken är ju att det faktum att "vänsterns identitetspolitik" har udden riktad mot majoritetssvenskar gör att många låter sig luras att hålla med i kritik av identitetspolitik. Ungefär som att ta avstånd från en lagsport som fenomen, istället för att träna och slipa på strategier för att vinna mot antagonisterna på andra sidan mittlinjen. De "rasifierade" är förvisso motståndare, men alla deras kritiker är sannerligen inte medspelare.

"Risken är att etniska svenskar agerar i eget kollektivt intresse politiskt!", sa ingen svenskallierad någonsin.

Mångkulturideologins enda syfte är att pacificera majoritetsbefolkningarna i väst. De svaga ska lyftas upp och de starka ska tryckas till. Eliterna, det vill säga de riktigt rika har velat ha större marknader och fler konsumenter för att säkra tillväxt och fortsatta vinster. Det blev en utvidgning av EU och till och med Turkiet föreslogs som medlem. Invandringen till Europa från tredje världen sköt fart. Mångkulturideologin kom in på scenen i rätt ögonblick för att underlätta mångkulturprojektet och ge legitimitet åt befolkningsutbytet. Som talet om öppna gränser och antirasism. Det finns nu en hel handbok i olika tekniker för att försvara/förklara/besvärja det ökade våldet och otryggheten. Som våldsdådet i Vetlanda nyligen. Sådana händelser ska betraktas som normala ansåg en forskare på BRÅ. Eller som när Stefan Löfvén säger att dådet i Vetlanda inte har med invandring att göra. Diskussionen är inte så lite skruvad och kontraintuitiv.

Man kan inte säga annat än att man lyckats med sitt projekt. Men det är klart - lyckas man värva både medier och politiker för sin sak så är framgången garanterad. Ett tag till. När börjar folk gå ut på gatorna på allvar?