Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Korrekta siffror är nog så viktigt. Med siffror kan man "påvisa", dölja eller vilseleda, beroende på vilka syften man har. Sättet att definiera/räkna är inte ointressant heller.

Vilken är källan?

Linnea Claesson om förintelsen

Linnea Claesson (handbollsspelande feminist med regnbågshår) har begått det stora misstaget att solidarisera sig med förintelsens offer på fel sätt. Hon har tydligen nu orsakat en twitterstorm.

https://www.msn.com/sv-se/noje/kandi...?ocid=msedgntp

Hur man än gör med Heidi Frid blir det tydligen fel. Hon är som kryptonit.

"Judiskheten" är tvärtom exceptionellt och instrumentellt vag i sina definitioner. Det är inte en distinkt kultur, inte en definierad religiositet, inte en allmänt och alltid accepterad DNA-kategori. Förutom när det är det. Men ändå inte riktigt. Fastän egentligen. Varför tjatar du så mycket om judiskhet, förresten? Det är bara att följa diskussioner kring Israel för att förstå att måttstockarnas dubbelhet inte är ett fabriksfel, utan deras specifikation. Big difference! är en härskarteknik som liksom all teknik utvecklats med en avsikt.

Det är en diffus, flytande subjektiv självdefinition som handlar om att fylla varje kärl som finns till hands i situationen. Om att driva partisk process med de regler, lagar och argument som står till buds.

Det svenska tynar inte bort i kontrasten med det icke-svenska. Inte heller finns någon anledning att känna mindervärdeskomplex för svensk identitetspolitiks potential, när den väl blir ett överlevnadsimperativ. Svensk tradition att anamma, anpassa och applicera teknik fungerar även här.

Linnea Claesson om förintelsen

Linnea Claesson (handbollsspelande feminist med regnbågshår) har begått det stora misstaget att solidarisera sig med förintelsens offer på fel sätt. Hon har tydligen nu orsakat en twitterstorm.

https://www.msn.com/sv-se/noje/kandi...?ocid=msedgntp

Hur man än gör med Heidi Frid blir det tydligen fel. Hon är som kryptonit.

Det var med en jublande skadeglädje jag hörde ”haveristarna” lägga Linnéa Claesson på slaktbänken. Men ”haveristarna” har ju sin upprinnelse i IRM och är väl ändå fortfarande antirasistisk vänster. Och nu har alltså även Hedis svans gått till angrepp mot Linnéa Claesson.

Vad är det som händer? Varför kastar den antirasistiska vänstern en av sina mest hängivna anhängare under bussen? Vad har hon gjort? Någon som vet varför hon fallit i onåd inför sina herrar?

("Hela tråden" = Judisk krönika)

Finns det någon jude i Sverige som uttalar sig positivt om Sverige? Som trivs i landet och är tillfreds med svensk kultur och traditioner, som är så viktiga i Israel och för religiösa judar i Sverige även om de sekulära taktiskt nog undviker de frågorna men ingen av dessa tar avstånd från judisk religion/kultur i Sverige eller i Israel
Jag kan inte erinra mig någon svensk jude som är glad i Sverige.
De finns över hela skalan från hur hemska vi är (Rosenberg, Scherman) över hur Sverige skall omstöpas (Wolodarski) till rena sabotörer (Sarnecki).

Jo, judar är judar bara ibland och när det passar dem, det vet de flesta av oss, fast det verkar föreligga en sorts immanent judiskhet som de bär med sig innanför rocken. Det blir lätt ett stort nummer av att "du visste inte att jag är jude, för det syns inte utanpå". Det är detta judiska element jag kanske främst har i åtanke när jag talar om en definierad judenhet, som också är exkluderande. En form av mytologiserad judisk erfarenhet, på något sätt, som kretsar mycket kring traderade motiv och myter — något bl.a. vi svenskar i huvudsak saknar motsvarigheter till. Ottokar nämner ett utmärkt exempel i mytbildningen kring förintelsen. Har vi förslag på något liknande som skulle kunna tjäna samma syften för svensk del?

Vad är det som händer? Varför kastar den antirasistiska vänstern en av sina mest hängivna anhängare under bussen? Vad har hon gjort? Någon som vet varför hon fallit i onåd inför sina herrar?

Vi har i det närmaste en historisk unik kontinuitet och särställning som sträcker sig många tusen är bakåt i tiden, där vikingatiden i stort, är att betrakta som nutid. Räcker inte det?

Påminner tråden om förintelsens betydelse för judarnas sammanhållning. Det har gjorts stora undersökningar om detta och när kulturen och religionen minskat i betydelse så har förintelsen seglat upp som den absolut viktigaste faktorn för judars känsla av identitet. Möjligen är det den mest avgörande faktorn för varför den judiska nomenklaturan trycker så hårt på förintelsenarrativet. Utan förintelsen som "skapelseberättelse" så skulle organiserad judendom helt falla samman.

Om du frågar mig blir svaret givetvis att det räcker mer än väl. Problemet är att den svenska kulturen inte är tillbakablickande i speciellt stor utsträckning i dag. Missförstå mig inte: är mest bekymrad över vår belägenhet. Att finna anledning till stolthet i historien är stort, men även detta försvinner väl så sakteliga. Det är tragiskt om det först är ett yttre tryck som svetsar oss samman. Vilket väl är fallet med die Juden.