Jag har ju länge skissat på en kommande arketyp att hålla utkik efter i svensk debatt:
Den goda invandraren/minoritetsmedlem. Alltså inte en "vettig X" som kan passera som vän genom att vara oväns ovän, utan någon som explicit använder sin annorlundahet för att försvara svenskar. Som liksom en vallhund ställer sig mellan fåren och fårens plågoandar och inte ikläder sig fårakläder. Alltså en reciprok spegelbild av svenskar som bryr sig om andra grupper genom att anspela på "vi svenskar".
"Nu är det dags för oss X att visa vår tacksamhet mot svenskarna och peka ut våra egna tillkortakommanden och fördomsfulla anspråk, för att normalisera deras! Dags för oss Y att sluta fokusera bara på när någon av våra egna råkar illa ut! Dags för oss Z att..."
Ni vet, det som Aron, Paulina, Adam och Dan aldrig gör. Ställa sig mellan svensken och hatet genom att utmana hataren att använda samma måttstockar kring rasism, nationalism, fascism och folkrätt på deras ingrupp.
Nu har ju möjligheten att göra detta trovärdigt autentiskt för länge sedan försuttits, vilket inte gör att gesten och ritualen inte kommer genomföras ändå. Både påverkansagenten och griftern måste ju röra sig inom förutsägbara parametrar för att bondfångeriet inte ska sluta med för få bönder som betalar för eller lyssnar på budskapet. Ett avslaget övermättnadsgnällande om att saker inte funkar i Sverige, räcker inte i längden.
Det är i detta ljus som Bulletin ska ses. Inte vad det är eller vad dess ägare önskar att det ska innehålla, utan vad det MÅSTE bli för att inte bli irrelevant. Antingen, kanske troligen, fortsätter man att sitta med armarna i kors på passagerarsidan och klaga över valen och fegheten i backspegeln, utan att våga titta framåt och än mindre peka ut riktningen. Men möjligen känner man marknadstvånget att appropriera bättre systemkritik efter hand för att inte bryta mot kardinalregeln att vara ointressanta och diskonterade, vilket ju bara är en god idé inom etablerade plattformar som någon annan byggde upp för länge sedan.
Ett halvt exempel på mallen om vallhunden som ställer sig framför fåren just i egenskap av att inte tillhöra fåren, kommer ökände Thomas Gür med i en
text till försvar för bevarandet svensk särart, med anledning av ändringar i den traditionsenliga nyårsdikten:
Citat:
Visst, det finns alltid något särskilt skäl för varje enskilt tillfälle – men likväl återfinns mönstret där. Vi har sett det genom några decennier vid det här laget i officiella eller förment akademiska sammanhang: Det finns ingen ursprunglig inhemsk svensk kultur, det ursvenska är blott barbari, Sverige har alltid varit ett invandrarland, vikingarna inspirerades av islam och så vidare och så vidare.
Det många gånger absurda är att dessa förvrängningar torgförs med hänvisningen att anpassa samhällets hållning och attityd till sådana som jag, alltså invandrare som inte är födda i den svenska kulturen och de svenska traditionerna. Det blir dubbelt så märkligt att ett land och en befolkning ska göras urarva sin kultur och försöka invaggas i tron att den inte existerar, samtidigt som vi som inte har fått den från födseln med näbbar och klor försökt tillägna oss dess språk, dess sedvanor och dess kulturella uttryck.
Det kan hända att delar av det offentliga Sverige verkligen vill sudda ut många av de kulturella uttryck som genom århundradena har gjort Sverige till vad det är. Dessa personer bör i så fall motivera sin vilja till detta damnatio memoriae (”fördömande av minnet”) på ett ärligt sätt och med tydliga motiveringar och inte genom att hänvisa till invandrare och mångkultur.
Jag är inte ert alibi. Jag är det vittne som säger nej.
Grrr-voff!
