Början på ett mediakrig om mångkulturen?

("Hela tråden" = Judisk krönika)

Finns det någon jude i Sverige som uttalar sig positivt om Sverige? Som trivs i landet och är tillfreds med svensk kultur och traditioner, som är så viktiga i Israel och för religiösa judar i Sverige även om de sekulära taktiskt nog undviker de frågorna men ingen av dessa tar avstånd från judisk religion/kultur i Sverige eller i Israel
Jag kan inte erinra mig någon svensk jude som är glad i Sverige.
De finns över hela skalan från hur hemska vi är (Rosenberg, Scherman) över hur Sverige skall omstöpas (Wolodarski) till rena sabotörer (Sarnecki).

Och däremellan alla andra. En sån är M Silberstein som är på offensiven i arbetet att skuldslå Sverige för Förintelsen. T o m en så obetydlighet som skrikan Epstein i sitt talkshow-program i SR ägnar sig mer och mer åt den judiska saken och för den händelse Nordegren närmar sig "svenskhet" i någon fråga växlar hon snabbt ämne.
Högt hållna vetenskapsmän som G Klein sparade inte heller på krutet mot Sverige även om han paketerade det i sjukvårdsfrågor.
Jag har aldrig sett eller hört en framträdande jude säga att nog nu med nuvarande flyktingpolitik.
Istället är judarna på offensiven i motsatta ämnen och flyttar fram sina positioner för att samvetsbelasta och farligförklara Sverige och svenskarna.
Nazistspöket i Sverige lurandes bakom hörnet dök rejält upp med Trump och klev fram i full skepnad med intrånget i Kapitoleum.
Det kommer ösas på om nazistfaran med SD, KD och M fram till valet hos Bonnier och Schibsted. Och så finns det här i tråden de som menar att A Dahlberg är en rättare mot det.
Nazistfaran är Löfvens enda försvar i sitt ofattbara styre av Sverige. Men hellre det än nazister menar samlade totalmedia i Sverige.
Public service kommer att förhålla sig litet försiktigare fram till valet för de har trots allt sina skattebetalare att ta hänsyn till.

Vilken kontrast mot de gamla Bonniers. De döpte t o m sina barn till fornnordiska namn. Förlaget var en kulturinstitution som värnade och spred svensk kultur. Dagens Nyheter och Expressen för att inte tala om SvD var svenska tidningar liksom Sydsvenska Dagbladet var en svensk tidning i Sydsverige.
Nu är det annorlunda och den här faktorn med en miljon? muslimer i Sverige med sista 30 årens flyktingpolitik är absolut inget nämnda tidningar bortsett från SvD på 90-talet och Dahlberg sista 3 åren haft något emot, snarare underblåst.
Och den runda kvadraten fortsätter Dagens Nyheter och Wolodarski och Sydsvenskan med Pehr T Ohlsson och Heidi Avellan fysiskt försöka bevisa genom fortsatta angrepp på svenska nazister jämte förekomsten av muslimska trakasserier mot judar i Malmö.

Det gamla gardet judiska kulturarbetare var ibland så måna om att framhäva sin svenskhet att deras försök att sätta ord på detta retade gallfeber på andra. Levertin är väl det främsta exemplet, fast han faktiskt tog fasta även på det judiska arvet i sin produktion. I Rococonoveller finns både scener ur den svenska historien under frihetstiden och i alla fall en novell, så vitt jag minns, som behandlar sabbaten i ett judiskt hem i Gamla stan.
I en av de andra novellerna dyker en judegubbe upp som garanterat varit en antisemitisk karikatyr om nu inte författare själv vore av judisk börd. Levertin höll ändå hög kvalité, blev en ungdomens hjälte efter Legender och visor, ett portalverk för nittiotalismen, men utstod trots det svidande kritik för sin stil — osvensk — samt sin gärning som litteraturkritiker och -historiker. Att en jude hade mage att ta sig an vår svenska litteraturhistoria...

Och så har vi konsthistorikern Ragnar Josephson, som i Judiska dikter skildrar upplevelser av främlingskap i ett land där jorden man trampar tillhör någon annan, fast det är där man är född. Både Levertin och Josephson förhåller sig indirekt till Heidenstam, som inte hann bli konservativ förrän efter Levertins död. Nåja, detta om detta. Det var en annan tid för Sveriges judar när nästan inga andra invandrare fanns i landet.

Det är dock slående hur den här typiska slitningen i individen märks redan då, som den märks i dag: är jag jude eller svensk, eller både och? Det är den privata sidan av det. Lika uttalat för 100 år sedan eller mer är också behovet av att hävda sig — se, jag kan vara lika svensk som ni, minst, om jag vill.

[quote=Lantarbetaren|74475150]

Skulle faktiskt vilja lägga till Aron Flams flera hundra sidor långa bok En svensk Tiger som spinner ett nytt narrativ om att Socialdemokraterna och Sverige hade någon typ av hemlig antisemitisk allians med Nazityskland. Den ska ha fortsatt ända fram till dagens hållning gentemot Israel.

Andra världskrigets neutralitetspolitik var inte Sveriges finaste stund, men det är så realpolitik ser ut om man vill skydda sin befolkning för krigets ångvält. Men att gå därifrån till en hemlig allians är helt enkelt historieförfalskning.

Boken har för övrigt nu kommit ut i en engelsk utgåva.

Jag håller med. Flam kan understundom vara kul & framstår som en förespråkare av yttrandefrihet. Att han i samband med rättegången blev beskylld för "nazism" är vansinnigt kul. Att han slänger lite skit på sossar kanske också kan uppfattas som kul.

Men man skall inte glömma att hela narrativet är att sprida en arvsskuld över alla svenskar, som delaktiga till "Förintelsen".
På den noten avslutar jag med att Aron Flam kan dra åt helvete..

Lägg till Ingrid Lomfors bok Blind fläck också.
Den följer mönstret att klanka ner på allt Sverige och svenskar gör.
I detta fall de Röda korsets vita bussar som i andra världskrigets slutskede räddade massa människor.

I slutet av andra världskriget räddade Svenska Röda korset tusentals människor från tyska koncentrationsläger till friheten i Sverige. Efter kriget blev minnet av denna heroiska insats en viktig byggsten i konstruktionen av kollektiv svensk identitet och självbild. Även i relation till omvärlden blev dessa erfarenheter en nationell symbol för det goda samhället. Men hjälpinsatsen hade en baksida. Det förekom en byteshandel med människor. I Blind fläck visar historikern Ingrid Lomfors hur händelser som inte passat in i hjältebilden fallit ur historieskrivningen. Genom att identifiera och plocka isär beståndsdelarna från traditionell historiekunskap och samtidigt lyfta fram bortglömda berättelser skapar hon nya bilder av Sveriges berömda hjälpinsats

https://www.bokus.com/bok/9789173530...tyskland-1945/

När kommer boken som skriver om judarnas självbild? Det är väl hög tid att också problematisera de som problematiserar oss? Eller är det tabu?

Är det en kuggfråga?

Aron Flam är precis som alla andra judar vars familjer flyttat hit sedan 1945. Besatta av vår europeiska skuld samt i många fall skvatt omöjliga att integrera.

Den judiska självbilden problematiseras dag ut och dag in på terapisoffor över hela jordklotet.

Juden Schûcks nästan omänskliga kartläggning av svensk litteratur andas intet annat än svensk kultur och nationalitet.
Hans assistent och blodsbroder Warburg hade samma spår. Sån var tiden, Schück som rektor vid Uppsala universitet blev en av stabila skansar för svensk kultur i Sverige. Det var aldrig tal om att ifrågasätta eller underminera den gamla nationen här uppe under Polstjärnan med sitt Midsommarljus.
Den senare Lamm läser man också med förväntningar att se och inse något nytt i hur litteraturen kunde spegla människor och liv, utan politiska/ideologiska pekpinnar.

Idag syns inte judiska professorer i Litteratur till i Sverige. Litteraturtolkning som plattform är krympande och för osynlig för att kunna påverka samhället. Den som finns kvar har Södertörn tagit över.

Idag är det tv-studios som är hetast, helst SvT och i andra hand Tv4.
Det återstår att se hur tidningarnas egna studios utvecklas. Början har varit trög och kostsam sägs det, men det är enda vägen för dem om de vill hänga med. Skattepengar i rent presstöd och annat i djungeln presstöd kommer hjälpa dem.
Att som besserwissrande journalist stå, eller sitta, och snacka skit i en halvtimme framför kameran inför en miljon hjon är 99:1 i påverkan mot verken av Fogelström och Fagerholm.

Ja, hur jag kunde glömma Schück och Warburg är inte lätt att begripa — hur stor nytta och glädje har man inte haft av gubbarnas svenska litteraturhistoria. Ett riktigt standardverk med lång hållbarhet. Samma sak med Martin Lamm och hans Strindberg-forskning.

Schück, Warburg och Lamm pryder sina platser i vilket svenskt persongalleri som helst. Som du skriver märks en djup förtrogenhet med det svenska. Man kan lugnt säga att efterkrigstidens studentradikalism och postkoloniala blick haft en förgörande effekt även på litteraturforskningen.
Vi lär väl aldrig mer få se judiska forskare ägna Sverige samma omsorgsfulla, uppmärksamma intresse som professor Schück, fast jag läste en ovanligt välskriven recension och dödsruna i Expressen härom dagen, signerad Salomon Schulman. Temat? Givetvis det judiska som sammanhållande länk.

Toleransen mot "självhatare" är nog inte så stor så många har nog anledning att ligga lågt.

En vars moraliska resning jag dock högaktar är Bo Rothstein, som jag tror är ganska glad i Sverige, åtminstone den relativa hederligheten i statsapparaten. Och den är givetvis i sig en yttring av svensk kultur. Diverse hot mot den hederlighetskulturen, som aktivism och identitetspolitik har han dragit till storms emot mer än en gång.

Flam är haram.


Jag har ju orostrollat kring kontraproduktiv judisk identitetspolitik. Alltså att den hypotetiskt svenskallierade juden som anklagas för självhat, bör gå på offensiven och klä sin reciproka omsorg i ett pansar av överlägsen spelteori. Den tiotusende judiska inlagan om antisemitism är överflödig och förstärker bara elaka narrativ om etnoautistiska anspråk på apartheid, medan synliggörande av värdbefolkningens folkrätt skapar en välvilja och nödvändig grund för alliansbyggande.

Sedan finns den aspekten att hat inifrån-ut och utifrån-in faktiskt kan vara en etnisk överlevnadsstrategi, särskilt när den kombineras med nomadism. Romer eller judar som genom historien gjort sig populära genom ett heltigenom icke-antagonistiskt beteende gentemot bofasta majoritetsbefolkningar, fanns förstås. Men deras efterlevande upphörde att tillhöra en exkluderad och exkluderande etnicitet.

Att vidmakthålla en distinkt identitet som inte står i fientligt, definierande motsatsförhållande till utgrupper, är i längden ogörligt. Utan polarisering återstår etnisk entropi. Då ligger ett existentiellt egenvärde att göra sig till ovän, även om räkneverket slår över på 110, 111, 112.

Vad jag tycker är så fascinerande är att det aldrig någonsin blir några som helst följdfrågor ens vid flagrant judisk identitetspolitik. Som här till exempel.


Frågor på det? Tydligen inte. Själv hade jag som intervjuare följt upp med

- och vad är det som väger in när judar väljer skola?

- Är det någon särskild kategori människor ni helst vill undvika i skolan?

- Varför är det så?

- Vilka elevgrupper fungerar judarna bra med?

Vi kan ju bara leka med tanken vilken riktning intervjun hade tagit om den inleddes så här istället och vilken fördömande flodvåg som då hade genererats i media. Ett ramaskri med efterföljande fackeltåg mot rasism hade blivit resultatet.


https://bulletin.nu/nyheter/all/vikt...ratt-gymnasium