Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Om jag skulle gå ur karaktär och bli pessimist skulle jag skriva att Hon och Bulletin kommer att gå ut stenhårt med kritik från höger för att sakta men säkert glida tillbaka till DN-läge.

Ungefär som Kvartal, känns nästan som att nya projekt startas för att locka till sig missnöjda medborgare för att sakta valla in dem i den liknöjda mittfåran igen.

Edit: Hörde någon gång om en tes som sa att om något projekt inte är uttalat höger och inte strängt kontrolleras att så förblir så kommer projektet till slut vara vänster.
Det verkar tyvärr stämma.

Conquests andra lag!

https://www.google.no/amp/s/www.nati...erbyshire/amp/

Den folkrörelse som går sin egen väg kommer visa vägen för sina företrädare in spe. Influencers är tvingade att gå dit klick och gillande leder dem, för att fortfarande vara influencers. Subversiva grindvakter skriker i ett vakuum om de avslöjas för vad de är inför den välmenande publiken genom grupptryck.

Den som önskar Bulletin varaktig relevans ska alltså mobba Ivar Arpi att tala ur skägget och driva med Alice T:s simpar när de berömmer hennes till klarspråk maskerade trivialiteter. Det är ju lättviktigt att gnälla över andras feghet och avsaknad av verklighetsbaserad framtidsanalys i dåtid, när man aldrig i nutid lyfter obekväma sanningar om framtid. Som när Ann Heberlein fegt gnällde om feg tystnad om "medelklassens barn", istället för att våga tala om svenska barn.

Paulina Neuding var väl representant för Sverige på Yoram Hazonys kongress för "nationalism", så det är väl sannolikt att hans apartheidsyn på folkrätt får uttryck på Bulletin, vilket Arpi bör få stå till svars för.

Exakt! Regler såsom rätta värdegrunder är till för dem som inte har principer. Annie Lööf och Anders Lindberg är urtypen för sådana som sakna principer. Den ene liberal och den andre socialist, men detta saknar värde om man inte lever upp till den man säger sig vara. Man kan inte läsa sig till att vara sosse eller centerpartist, man måste vara så som person också. En ateist kan inte vara präst med mera. Det ska bli intressant att se hur Bulletin lever upp till att vara plats för sådant som inte kan sägas i mainstreammedia.

Man kan utgå från att Bulletin kommer att bekämpa identitetspolitiken som blivit en integrerad del av den senmoderna svenska kulturen. Bra så! Det är ju lite lustigt men något mer väsensfrämmande från det svenska än identitetspolitiken har jag svårt att tänka mig. I det sant svenska ingår att lika ska behandlas lika och det inte ska vara någon mannamån. Och här ska inte finnas några varken styvbarn eller gullegrisar. Men det är kanske bara sådana åldringar som jag som känner det svenska?

Bulletin har setts med misstro från olika håll här på Flashback men jag välkomnar skribenter som Arpi, Neuding och hon rumänskan från G-posten. De ligger nära mittfåran men de är ändå en del av högerkritiken. Vilka är de skribenter där långt ute till höger som kan inspirera massorna? De som kritiserar Arpi och rumänskan kan ju berätta. Jag är glad om Bulletin kan ge sig på kulturmarxismen. Det är gott så. Jag begär inget mer. Jag kan gilla tanken på partiska insatser för den svenska urbefolkningen mot invaderande främlingar (jag gillar essäerna på Motpol) men jag ser det som omöjligt i det rådande mediaklimatet. Man får ta det steg för steg.

Thomas Gur skriver så här i en kommentar på sin Facebook (som svar på skillnaden mellan Kvartal och Bulletin).


https://www.facebook.com/thomas.gur....88890437829121

Det ska bli intressant att se, vad det blir av det här.

Jag välkomnar också Bulletin. Det jag befarar är att man bakvägen ändå vill vara mainstreammedia.Kvartal började bra men kör numer med sådana som med Ebba-Witt Brattström som paneldebattör. Det går inte. Sånt måste man ta avstånd till. Kvartal är ointressant numer.

I någon bemärkelse måste man vara beredd att offra något. Om Bulletin är kvar i mainstreammedias retorik kan det lika gärna vara. Jag respekterar miljöpartiet för sin politik eftersom den bygger på deras principer vilket centern och socialdemokraterna saknar.

Jag är ju den mellanmjölkigaste i den här tråden som alltid förfäktar att man inte ska låta det bästa bli det godas fiende och som brukar hävda att man måste förstå att debattörer måste vara försiktiga för att inte kastas ut i kylan där de inte kan göra nytta.

Jag har också trott och tyckt mig se att de skribenter som har stuckit ut hakan och blivit brunsmetade för minsta lilla avsteg från värdgrunden har radikaliserats i sitt försvar mot dumheterna.

Men på sistone verkar det tvärtom i många fall, Kvartal är väl bästa exemplet, där sajten under Huitfeldt (?) har blivit väldigt mjäkig och Heberlein som började förödmjuka sig i fåfänga försök att bli insläppt till pk-eliten igen.

Men även Arpi som jag har hållit och håller högt verkade när han var bisittare i Ring p1 häromdagen väldigt mån om att framstå som en av "de goda" inför lyssnarna.
För att inte tala om Stig-Björn Ljunggren som ett tag på sitt raljanta vis skulle framstå som så cynisk och tuff men i sin medverkan någon dag tidigare ömkade sig över afghanerna som nu borde få amnesti helt plötsligt.

Nej, det känns som två steg framåt och nu ett steg tillbaka!
Endast min favorit, den förtjusande Paulina Neuding håller fortfarande stilen 😍

Instämmer, Kvartal har chanserat. Staffan Dopping tillför ingenting, när han intervjuar eller leder samtal - Dopping kanske har ett generellt kvalitetssänkande inflytande?

Ivar Arpi är imo ofta en besvikelse i sina muntliga framträdanden - han framstår som lite lagom och obestämd. Hans skriftliga bidrag är mycket tydligare och klarare.

Man måste akta sig för ytlighet när det gäller sånt här. När någon väcker vrede inom offentligheten måste man alltid fråga sig om det han säger verkligen är i konflikt med den liberala maktideologin. Ofta, som med t ex Arpi, kan man snabbt se att så inte är fallet. Han bråkar bara om detaljer kring hur liberalismen mest effektivt ska implementeras.

Neuding är annorlunda, eftersom hon är judinna: hon är inte själv troende liberal. Hon förespråkar bara liberal atomisering för västerlänningar som ett uttryck för sin egen illiberala identitetspolitik. Det leder ibland till ställningstaganden som skiljer sig från vita liberalers, men det får inte förväxlas med att hon vill dig något gott. Hon bevakar sin egen grupps intressen; hon skiter i ideologiska principer, och har helt andra intressen än du. Hon bedriver politik.

Sen kan såklart sätten man avslöjar de här personerna på vara mer eller mindre strategiskt kloka. Många behöver en mellanperiod där de konsumerar lögner av Arpi-snitt för att försonas med att de lyckats se igenom en del sosselögner till exempel. Det är chockerande och jobbigt för självbilden att inse hur mycket lögner man har trott på. Men det innebär inte för en sekund att man själv ska lita på skojarna, bara att man behöver vara realistisk i sitt sätt att avslöja dem (undvika en annan egalitär fälla: tro att folk ska "vakna" etc).

Det är den där jämrans kryptoniten han har i fittan, om en gammal Nyhetsmorgontabbe får återges här.

Jag har varit hård mot Bulletin i den egentliga tråden. Tror ändå att de första artiklarna och ledarna kommer behandla mångkulturens misslyckande på ett ganska rättframt vis. Man kommer vilja sätta en dagordning som citeras av andra ledarsidor – kanske t o m kölhalas av Aftonbladet Kultur! – och skapa sig en tidig dedicerad läsarbas. Sen kommer mellanmjölken efter hand.

Hade varit ärligare att av principiella skäl avsäga sig presstöd, särskilt med tanke på sådana potentater bland mecenaterna. Eller blev Arpi beroende av det efter sina år på SvD? En statens snuttefilt – som förpliktigar.

Hej,

Skapade ett konto pga detta.
Kan ni initierade i tråden reda ut följande artikel i förhållande till mångkulturen i sverige och dess eventuella syfte?

"Inledning

I följande kapitel av Gulagarkipelagen beskriver Alexandr Solzjenitsyn hur Stalin och sovjetstaten använde grovt yrkeskriminella för att terrorisera befolkningen. De laglydiga avväpnades, fråntogs i det närmaste rätten till självförsvar och uppmanades i gengäld att inte vara ute sent, bära dyra klockor eller pengar. Officiellt hade det mesta av brottsligheten avskaffats i sovjetstaten och tryggheten var oöverträffad. Brott som trots detta drabbade civilbefolkningen avskrevs ofta av rättsväsendet. Den kvarvarande kriminaliteten berodde enligt ”Den Enda Sanna Läran” på samhällsklyftor och socioekonomiska faktorer. Det gällde dock inte klassfiendernas brott mot staten, som straffades skoningslöst. Medierna informerade dagligen om den starka ekonomin men det var sparsamt med rapportering om brott, signalement och domar."

https://www.mises.se/2019/10/23/de-socialt-narstaende/