Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Den svältföddes hungerhallucinationer?

Ingen efterfrågar något doktrinärt renlärigt men förvänta sig att svenskarnas öppna fiender (finns det öht någon undantagen media i tråden?) skulle ägna sig åt något annat än just öppen fientlighet är den vansinniges hopp om annorlunda resultat, med samma upprepande misstag. Önsketänkande längtansfullt kan man fortsätta läsa fiendens propagandaorgan, men i sak förändras ingenting, det öppna osynliggörande, hatet och svenskfientligheten finns där, svart på vitt.

På markplan i verkligheten, växer det nu upp en generation av svenska barn/ungdomar som är i minoritet. Vilka är deras ombudsmän?

Svartsjukt kan man blicka mot andra, som fattat galoppen.

Vill Sverige ha en vital judisk minoritet? – då ska man inte inskränka judisk utbildning

I DEN JUDISKA traditionen beskriver rabbinerna två olika medvetanden: exodusmedvetenhet och sinaimedvetenhet. I sin berömda uppsats Kol Dodi Dofek utforskar rabbin Joseph Soloveitchik skillnaden mellan dessa två medvetanden, som båda format det judiska folket. Det finns, säger Soloveit- chik, två sätt på vilka människor blir en grupp, ett samhälle eller en nation. Det första är när de möter en gemensam fiende. De samlas för ömsesidigt skydd och vet att endast genom att göra det kan de överleva. En sådan grupp är en machaneh – ett läger, en defensiv gemenskap. Det andra sättet är en eda – ett kollektiv eller en samfällighet. Det är något helt annorlunda. Här kommer människor samman eftersom de delar en vision, ett mål, eller en uppsättning ideal. En eda är inte defensiv utan kreativ. Människor går med för att skapa något tillsammans, för det gemensam- mas bästa.

IDAG RÅDER KONSENSUS i den judiska gruppen om att en judisk skola behövs. Allt fler barn växer upp i hem präglade av flera kulturer och den judiska kunskapen i hemmet är inte lika närvarande som i tidigare generationer. I en sådan verklighet blir skolan ännu viktigare. Den lär barnen att de kan ingå i flera olika sammanhang utöver majoritetskul- turen och blir en särskilt viktig plats för att utforska den egna identiteten, historien och kulturen. En plats präglad av eda – kreativitet.
Samma parti som en gång hjälpte till att etablera Sveriges första judiska skola förbereder nu ett lagförslag som riske- rar inskränka skolans judiska innehåll och dessutom stoppa etableringen av framtida judiska skolor i Sverige. Det skulle beröva den judiska minoriteten en oerhört viktig plattform för kreativ gemenskap. Det är därför hög tid att utbildnings- minister Anna Ekström frågar sig: vill vi alls ha en livskraftig judisk framtid i Sverige?

Anneli Rådestad

https://judiskkronika.se/vill-sverig...sk-utbildning/

Hela tråden, en enda stor exposé och vitbok över ett osynliggörande, öppet oförfalskat svenskhat. Det viktiga är att notera OCH påtala.

Skulle inte kalla det hat alla gånger. Snarare oftast ett ständigt behov av att behöva känna sig förmer för att odla myten utvaldhet.

Vad tror trådens giganter och följare?

Vad jag tycker är så fascinerande är att det aldrig någonsin blir några som helst följdfrågor ens vid flagrant judisk identitetspolitik. Som här till exempel.

Frågor på det? Tydligen inte. Själv hade jag som intervjuare följt upp med

- och vad är det som väger in när judar väljer skola?

- Är det någon särskild kategori människor ni helst vill undvika i skolan?

- Varför är det så?

- Vilka elevgrupper fungerar judarna bra med?

Vi kan ju bara leka med tanken vilken riktning intervjun hade tagit om den inleddes så här istället och vilken fördömande flodvåg som då hade genererats i media. Ett ramaskri med efterföljande fackeltåg mot rasism hade blivit resultatet.

https://bulletin.nu/nyheter/all/vikt...ratt-gymnasium

Tyvärr tycks projektet omöjligt att genomföra. Vi saknar den trumf på hand som judar och olika religiösa inriktningar sitter på: något som gör dem unika samt inkompatibla, vilket förlänar dem status som särskilt skyddsvärda. Fråga mig inte hur vi svenskar kommer dit.

Nej svenskhet är något undflyende, som liksom enbart kan definieras utifrån sitt resulterande samhällsbygge.

Vad är svenskt? är som när Augustinus frågade Vad är tid? Jag vet vad det är, men frågar någon har jag inget svar.

Men ingen saknar kon förrän båset är tomt.

("Hela tråden" = Judisk krönika)

Finns det någon jude i Sverige som uttalar sig positivt om Sverige? Som trivs i landet och är tillfreds med svensk kultur och traditioner, som är så viktiga i Israel och för religiösa judar i Sverige även om de sekulära taktiskt nog undviker de frågorna men ingen av dessa tar avstånd från judisk religion/kultur i Sverige eller i Israel
Jag kan inte erinra mig någon svensk jude som är glad i Sverige.
De finns över hela skalan från hur hemska vi är (Rosenberg, Scherman) över hur Sverige skall omstöpas (Wolodarski) till rena sabotörer (Sarnecki).

Och däremellan alla andra. En sån är M Silberstein som är på offensiven i arbetet att skuldslå Sverige för Förintelsen. T o m en så obetydlighet som skrikan Epstein i sitt talkshow-program i SR ägnar sig mer och mer åt den judiska saken och för den händelse Nordegren närmar sig "svenskhet" i någon fråga växlar hon snabbt ämne.
Högt hållna vetenskapsmän som G Klein sparade inte heller på krutet mot Sverige även om han paketerade det i sjukvårdsfrågor.
Jag har aldrig sett eller hört en framträdande jude säga att nog nu med nuvarande flyktingpolitik.
Istället är judarna på offensiven i motsatta ämnen och flyttar fram sina positioner för att samvetsbelasta och farligförklara Sverige och svenskarna.
Nazistspöket i Sverige lurandes bakom hörnet dök rejält upp med Trump och klev fram i full skepnad med intrånget i Kapitoleum.
Det kommer ösas på om nazistfaran med SD, KD och M fram till valet hos Bonnier och Schibsted. Och så finns det här i tråden de som menar att A Dahlberg är en rättare mot det.
Nazistfaran är Löfvens enda försvar i sitt ofattbara styre av Sverige. Men hellre det än nazister menar samlade totalmedia i Sverige.
Public service kommer att förhålla sig litet försiktigare fram till valet för de har trots allt sina skattebetalare att ta hänsyn till.

Vilken kontrast mot de gamla Bonniers. De döpte t o m sina barn till fornnordiska namn. Förlaget var en kulturinstitution som värnade och spred svensk kultur. Dagens Nyheter och Expressen för att inte tala om SvD var svenska tidningar liksom Sydsvenska Dagbladet var en svensk tidning i Sydsverige.
Nu är det annorlunda och den här faktorn med en miljon? muslimer i Sverige med sista 30 årens flyktingpolitik är absolut inget nämnda tidningar bortsett från SvD på 90-talet och Dahlberg sista 3 åren haft något emot, snarare underblåst.
Och den runda kvadraten fortsätter Dagens Nyheter och Wolodarski och Sydsvenskan med Pehr T Ohlsson och Heidi Avellan fysiskt försöka bevisa genom fortsatta angrepp på svenska nazister jämte förekomsten av muslimska trakasserier mot judar i Malmö.

Skulle faktiskt vilja lägga till Aron Flams flera hundra sidor långa bok En svensk Tiger som spinner ett nytt narrativ om att Socialdemokraterna och Sverige hade någon typ av hemlig antisemitisk allians med Nazityskland. Den ska ha fortsatt ända fram till dagens hållning gentemot Israel.

Andra världskrigets neutralitetspolitik var inte Sveriges finaste stund, men det är så realpolitik ser ut om man vill skydda sin befolkning för krigets ångvält. Men att gå därifrån till en hemlig allians är helt enkelt historieförfalskning.

Men man skall inte glömma att hela narrativet är att sprida en arvsskuld över alla svenskar, som delaktiga till "Förintelsen".
På den noten avslutar jag med att Aron Flam kan dra åt helvete..

Lägg till Ingrid Lomfors bok Blind fläck också.
Den följer mönstret att klanka ner på allt Sverige och svenskar gör.
I detta fall de Röda korsets vita bussar som i andra världskrigets slutskede räddade massa människor.

I slutet av andra världskriget räddade Svenska Röda korset tusentals människor från tyska koncentrationsläger till friheten i Sverige. Efter kriget blev minnet av denna heroiska insats en viktig byggsten i konstruktionen av kollektiv svensk identitet och självbild. Även i relation till omvärlden blev dessa erfarenheter en nationell symbol för det goda samhället. Men hjälpinsatsen hade en baksida. Det förekom en byteshandel med människor. I Blind fläck visar historikern Ingrid Lomfors hur händelser som inte passat in i hjältebilden fallit ur historieskrivningen. Genom att identifiera och plocka isär beståndsdelarna från traditionell historiekunskap och samtidigt lyfta fram bortglömda berättelser skapar hon nya bilder av Sveriges berömda hjälpinsats

https://www.bokus.com/bok/9789173530...tyskland-1945/

När kommer boken som skriver om judarnas självbild? Det är väl hög tid att också problematisera de som problematiserar oss? Eller är det tabu?

Vad jag tycker är så fascinerande är att det aldrig någonsin blir några som helst följdfrågor ens vid flagrant judisk identitetspolitik. Som här till exempel.


Frågor på det? Tydligen inte. Själv hade jag som intervjuare följt upp med

- och vad är det som väger in när judar väljer skola?

- Är det någon särskild kategori människor ni helst vill undvika i skolan?

- Varför är det så?

- Vilka elevgrupper fungerar judarna bra med?

Vi kan ju bara leka med tanken vilken riktning intervjun hade tagit om den inleddes så här istället och vilken fördömande flodvåg som då hade genererats i media. Ett ramaskri med efterföljande fackeltåg mot rasism hade blivit resultatet.

https://bulletin.nu/nyheter/all/vikt...ratt-gymnasium

Den stora skräcken för judiskt vidkommande är helt uppenbart att förlora sin kulturella särart via assimilering in i majoritetssamhället. I den judiska traditionen har ju hågkomsten och upprepningen central betydelse. En fnurra på tråden — kanske att den i värsta fall brister — får förödande konsekvenser i och med att den historiska kontinuiteten bryts. Så för dem är det avgörande att föra seder och bruk som driver den judiska kosmologin vidare från generation till generation i ett obrutet led.

Skulle inte kalla det hat alla gånger. Snarare oftast ett ständigt behov av att behöva känna sig förmer för att odla myten utvaldhet.


Vad tror trådens giganter och följare?

Nej svenskhet är något undflyende, som liksom enbart kan definieras utifrån sitt resulterande samhällsbygge.

Vad är svenskt? är som när Augustinus frågade Vad är tid? Jag vet vad det är, men frågar någon har jag inget svar.

Exakt, det finns en väldigt nyttobetonad syn på svenskhet. En praktisk. Eftersom vi än så länge är flest i detta arma och i smutsen nedtrampade gamla (och värdiga) rike ska vi gilla läget. Man bör inte förvänta sig att någon annan ska komma och ta strid för svenskhetens bevarande, eller att någon deus ex machina löser våra problem oförhappande. Att vi är legio bör vara en fördel, men eftersom den officiella synen på oss är ungefär det som inte får nämnas finns inget att diskutera. Vad är problemet? Och det går bra för Sverige, har jag hört.

På vilket sätt skulle inte detta gälla andra kulturella, etniska särarter och entiteter?

Svårt överhuvudtaget begripa vad du antyder menar.

Vi tillhör inom snar framtid en minoritet, förvisso den största då men iaf. Man behöver inte göra saken särskilt svårt för sig heller. Ligger inte alls i eget intresse definiera "sönder" egen identitet, detta är bara ytterligare ett trick från fiendens sida och en fälla man lätt kan undvika. Det betyder inte att man inte kan/ska definiera egen stam och kultur. Den som inte blivit hjärntvättad klarar lätt av beskriva egen särart och kultur, inte alltför sällan genom särskilja.

Lite statistik för eftervärlden.

År
Utl
Sv
Barn utl (0-21 år)
Barn sv (0-21 år)

Utl=minst en förälder född utanför sverige och allt i övrigt med mer utl inblandning.
Sv=svenskfödd med två svenskfödda föräldrar, någonstans måste gränsen dras.

2002
1 911 986
7 028 802
581 653
1 766 586

2005
2 050 068
6 997 684
609 129
1 763 216

2010
2 450 537
6 965 033
712 421
1 734 394

2015
2 911 861
6 939 156
849 370
1 634 258

2019
3 415 166
6 912 423
1 016 926
1 616 549

Befolkningsmängd 1968-2002

1968
7 931 193

1975
8 208 442

1985
8 358 139

1995
8 837 496

2002
8 940 788

Dra egna slutsatser men gör inget linjediagram, det kan bli lite för mycket att bära.