I dessa tider får man faktiskt vara litet elak, det är så många andra som är det. Men jag känner ett visst välbehag när det går dåligt för tidningarna, även om man kan kanske känna en aning med den enskilde journalisten som går ut i kylan.
Annars, Journalisten med stort J himself -
Mats Svegfors - gick i Expressen ut igår med en nästan tårdrypande drapa om hur viktigt det är att Journalisten
bevarades och
säkrades i det framtida Sverige. Han jämförde med läkarna och poliserna som stadigt ökar i Sverige, därför måste också journalisterna öka eller i vartfall inte minska, är hans tes.
Som skäl för det anger han flera gånger i texten det demokratiska samhälles absoluta behov av
den kritiska granskningen av makten. Sic.
När granskade den kritiska journalistiken makten i den största samhällsomvälvningen Sveriges 1000-åriga historia genomgått nu i 20 år - Sveriges extrema flykting- o invandringspolitik?
Journalistiken och makten (Riksdaghuset) lever ju i denna inte helt betydelselösa fråga i symbios.
Men frånsett denna bagatell redogör Svegfors inte heller för hur bevarandet eller ökandet av antalet journalister i Sverige skall gå till när alltfler väljer att inte köpa tidningar.
Naturligtvis vill Svegfors att staten, dvs skattebetalarna, skall gå in med subventioner - kanske återinföra och utöka tidningsstödet - för att säkerställa journalistyrket i landet.
Men det vågar han inte skriva rakt ut.
Alltså, statsreglering på mediaområdet och fortsatt råkapitalism på de flesta andra områden i näringslivet.
Hur det bli med journalisternas oberoende till makten som skall besluta om subventionerna vill återigen inte Svegfors tänka på eller tala om.