Citat:
Ursprungligen postat av
Runningonempty
Jörgen Huitfeldt skriver långt och bra om mediakriget FÖR mångkulturen. Om medias roll och bevekelsegrunder. Just i dessa deprimerande dagar är det fantastiskt trevligt att få ta sig an något matnyttigt som är helt Corona-befriat.
Ja varför kan man undra.
Självklara men ändå så befriande tankegods vi skönjer här. Hela samhällsdebatten om mångkulturen är perverterad och riggad från första början.
För varje psykotisk, fradgatuggande debattör eller politiker som stått i Aktuellt under åren och framfört de lögnaktiga och hjärndöda argumenten "invandringen är lönsam, invandringen lönar sig på sikt, mångkultur berikar, kompetensregnet har anlänt, invandringen är en liten utmaning nu men en vinst på sikt, vi behöver invandring för att få människor som tar hand om oss på ålderdomen" och bla bla bla så är det enda de har åstadkommit att släppa fram ett gäng "jorden är platt" människor och alla som har ifrågasatt grundbulten för debatten har rasitstämplats. Om jag förstår Huitfeldt rätt så skulle han nog säga att det är "jorden är rund" personer som släppts fram i debatten. Givet att vi nu har samma säkra facit beträffande jordens form som vi har om invandringskonsekvenserna så tycker jag "jorden är platt" känns mer adekvat.
Hela Huitfeldts inlägg bör läsas. Ett måste för alla som vill försöka behålla någon form av normalitet i en onormal värld. En själens rening till påminnelse om att mediakriget om mångkulturen kommer att fortgå även post-corona.
https://axess.se/magasin/default.asp...1#.XoNXAiWezDv
Huitfeldt är inte längre aktiv som nyhetsjournalist, inte inom den delen av media där man har hög utgivningstakt och direktbevakar aktuella händelser dag för dag, vecka för vecka. Han leder sin egen tidskrift Kvartal och har i praktiken tagit steget från reporter/journalist till fristående samhällsdebattör utan koppling till de stora tidningarna eller tv-kanalerna. Det steget är säkert avgörande för att han skulle kunna tillåta sig att tala så här relativt öppet och utan omsvep om medias problematik och det falska skenet av objektivitet i en del frågor. Personer som fortfarande befinner sig inne i maskinen och ,måste hålla sig väl med sina chefer och vänner kan inte uttrycka sig så här öppet, de är i praktiken bakbundna av (tydliga eller utåt osynliga) lojaliteter. Precis som att ingen som jobbar på DN eller skriver där regelbundet har råd att göra narr av tidningens PK-feminism och uppenbara skönmålande av verkligheten.
Förr fanns det ett verksamt korrektiv till den här sortens grupptänk och offentlig lögn, nämligen kultursidor och debattsidor. Det var visserligen en relativ elit som kom till tals där, men dessa personer kunde, om de ville och vågade, kritisera dumhet och ogrundat charlataneri - och fick de hyfsad uppbackning av t ex kulturredaktionen (utan att vara anställda där) så kunde detta leda till att en del dumheter revs bort och rensades ut. Eller i alla fall att stugan vädrades ordentligt och nya synpunkter kom in.
Ni som är under 35 idag har knappat sett den typen av tidningar (eller radioprogram), men ända in på 90-talet fanns det faktiskt ett tydligt och brett utrymme för verklig debatt på många håll i nyhetsmedia, och debatterna fungerade som ett motgift mot dumtänk och plakatmässig enkelriktning. Svante Nordin är ett typiskt exempel, när han skrev på Sydvenskanns kultursidor under 80-talet, som fri debattör, och tog upp t ex den tidens svårt flummiga fredsrörelse, avarter av feminism, frågor om vetenskap vs sensationalisering av enskilda vetenskapsmän, frågor om religion och "respekt" osv, så lyckades han snabbt höja nivån på debatten rejält och göra en del mögliga och ogenomtänkta ståndpunkter omöjliga att hävda inom den seriösa debatten. Han skrev för bra för att kunna ignoreras, och dessutom gick det för "vänstern" inte att tiga ihjäl honom eftersom han själv hade varit studentmarxist några år under 70-talet och visste precis hur flumvänstern och maoisterna tänkte (i motsats till t ex Per Ahlmark). Dessutom hade han som sagt stöd av Sydsvenskan, men bara oå det sättet att de publicerade det han skrev: de riggade inte debatterna till hans fördel utan lät ett stort antal av hans motståndare komma till tals, få repliker osv.
Debattörer och mötesplatser av den sorten, med hög förmåga att nå ut både till eliten och till den bildade allmänheten, studenter osv - "alla" läste ju kultursidor och DN Debatt - kunde på den tiden fungera som ett aktivt motgift mot insuttna dumheter eller rent diktaturvurmande, Ett annat exempel är "de fyras gäng"-debatten sommaren 1980, som vädrade ut mycket av resterna av det unkna röda sjuttiotalet och exponerade djupet av dess antiintellektualism och blinda moralism: den debatten fördes på t ex SvD:s och Aftonbladets kultursidor. Men sedan början av 00-talet har den här fria rollen för kultur-. och debattsidor, och den här kopplingen till debattraglada, sturiga akademiker och författare, avvecklats. På dagens s k kultursidor hittar man mest bara en massa snabbtänkare, politiska aktivister och PK-krönikörer, poch hela utrymmet för debatt har knuffats tillbaka. Det är tidningarnas gena ledningar och styrelser som står bakom den nertrappningen.
Jag hävdar bestämt att om kultursidorna hade funnits kvar med den profil och de ambitioner de hade under 80-90-talen, så hade vi för länge sedan varit av med de värsta avarterna av tokfeminism/ mediefeminism och blint migrantvurmande. Vurmen för Greta Thunberg och hennes kompisar hade också den varit mycket mindre utpräglad, Sahlin och Lööf hade varit betydligt mer offentligt ifrågasatta i media och Alice Bah hade aldrig blivit kultur- och medieminister.
