Citat:
Ursprungligen postat av
Blot-Sven
Bra inlägg.
Ja, den amerikanska pressen är ett kapitel för sig. Den är dels väldigt ideologisk/politisk på ett sätt som känns udda för en svensk van vid "obundet liberala" tidningar, och dels ägarlojal på gränsen till korruption. Vilket du skriver. Det är uppenbart varför fake news-media var en tacksam måltavla för Trump, fast han ju själv tillhör den här kategorin ultraförmögna amerikaner som kan göra precis vad de vill. Jag har fått intrycket att det allmänna förtroendet för pressen är lägre i USA än här, och att det är vanligare där än här att man håller sig med en hustidning som beskriver i synnerhet amerikansk politik på ett ensidigt sätt. Man köper en livsstilsmarkör. Den här "tidningstraditionen" finns inte kvar i Sverige, som i att det är svårt att föreställa sig ett borgerligt hem utan SvD.
Annars är det väl som du säger: det handlar om ett slags feodalism. Förmåner och stöd i utbyte mot lojalitet. Att TU går ut med denna sin hemställan nu beror så klart på att tidningsdöden plötsligt framstår som en akut möjlighet under den kris som seglat upp. Om den pressade liberala regeringen kan få extra understöd i gengäld är detta en win-win-situstion för båda parter, om än inte för det svenska folket.
Som jag skrev för ett par dagar sedan tror jag att det kan bli annat ljud i skällan på sikt, p.g.a. just KD+M+SD. Det du skriver om Svenskt näringsliv ger ytterligare perspektiv på det. Blir intressant att se vad ett eventuellt krispaket för att rädda MSM-tidningarna medför i fråga om regeringsvänlighet, aggressionsgrad och generell enkelspårighet. Det kan leda till bisarra förvecklingar.
New York Times ägs av Sulzbergerfamiljen. De är värda ungefär en 200-300 miljoner dollar men deras politiska makt är enorm eftersom de har kontroll över New York Times Company. Däremot är företaget inte värt så mycket och det är inte särskilt lönsamt. Således, mer lönsamma företag så som Carlos Slims megaföretag América Móvil köpte in sig för ett par år sedan. Magiskt upphörde kritiken av hans verksamhet. Notera att Slim inte är någon politiskt korrekt liberal. Han har liten respekt för amerindianerna i Latinamerika och människoliv.
Om du inte känner till detta så är den rikaste tio procenten i Latin-Amerika vita män med spanskt och portugisiskt ursprung. De har liten respekt för människoliv och bry sig nämnvärt om det omgivande samhället som de bor i. De bor i gated communities, har en förkärlek för brutala (och oftast olagliga) affärsmetoder och flyger helikopter mellan hem och arbete. Detta är verkligheten i Latinamerika och detta är inget som dessa neo-conquistadorer vill skall läcka till västvärlden.
Den okunniga västerländska vänstern kallar dem för "fascister" men de är inte "fascister". Conquistadorer på 1500-talet likväl som neo-conquistadorer är tjuvar och inga nationalister. Vidare ägnade de sig inte åt "ersättningskolonialism" som i USA men åt en form exploaterings-kolonialism - där syftet var att tjäna pengar och sedan åka hem till Spanien och Portugal. Under 1920-1940-talet så fanns det en del nationalister i Chile, Argentina, Uruguay och Brasilien som sneglade på nazisterna i Tyskland och fascisterna i Italien men de har inget med neo-conquistadorer att göra.
Mycket av konflikterna i Latinamerika (utanför Argentina, Chile och Uruguay) handlar om just att "neo-conquistadorerna" ägnar sig åt skövling av skog, oetisk gruvdrift, oetiska industrijordbruk och övertagande av naturresurser från amerindianer. Detta kan du såklart inte läsa om i New York Times. Tvärtom ägnar tidningen mycket tid åt att försvara varje amerikansk intervention på kontinenten - vilka syftar till att ge den politiska makten till "neo-conquistadorer".
På 1950-1980-talet var metoderna mycket mer våldsamma. Operation Condor är antagligen den mest kända amerikanska interventionen som gav upphov till en lång rad militärdiktaturer där bland Pinochet i Chile. Idag hävdar det liberala västerlandet att de här "neo-conquistadorerna" ägnar sig åt att försvara liberal demokrati. I synnerhet i Venezuela men det är inte sant.
Problemet för liberalerna i väst är att de här neo-conquistadorerna i viss mån har tröttnat på den dysfunktionella neoliberalismen som New York Times förespråkar. De vill återgå till de gamla hårda metoderna. Det är därför de drev fram bland annat Jair Bolsonaro - vilket resulterade i mycket upprördhet hos liberalerna. För att lämna New York Times och Latinamerika. När Amazon köpte Washington Post och där med upphörde den kritiken mot att Amazon betalar 0% i företagsskatt. Det är också ett exempel på hur amerikansk media fungerar.
Donald Trump var inte kontroversiell innan han ställde upp i presidentvalet. Han ärvde ett mindre hotellimperium värt ett par miljarder dollar och även om han var (och är rik) kunde han inte köpa sig till makten. Han var tvungen att vända sig till andra miljardärer för att tillsammans med dem skramla ihop till presidentposten. De här miljardärerna som Trump vände sig till var primärt judiska ultra-sionister. Vanligtvis brukar de inte få allt för mycket från amerikanska presidenter eftersom deras uppfattningar är som bekant så extrema. Trump gick till val på ett populistiskt och provokativt budskap och byte uppfattning så fort han klev in i vita huset. De andra miljardärerna ogillade dock Trumps metoder där av ilskan från deras sida. Endast Fox News (hejarklack till GOP) gav sitt stöd men det var motvilligt. Idag har nog många svårt att se vad poängen är med Donald Trump - men antagligen blir han återvald. Notera att det inte är Trumps politik som gör media förbannade men att han piskar upp en nationalistisk stämning. Det samma kan sägas om Boris Johnson. Det är inte vad hans agenda är men hans strategi som skapar osämja hos eliterna.
Som jag skrev så är den primära skillnaden mellan amerikansk och svensk media att den förstnämnda är privatägd av eliterna. De är oftast dem som tillsammans med andra också finansierar politikerna. Svensk media har ett samarbete med politikerna. En svensk konsensusmodell men det är också en modell som vanlig i övriga världen.
Alla i eliterna är inte överens. Det finns skiljelinjer mellan dem precis som det finns skiljelinjer mellan partier och medlemmar i partier. Den här typen av kriser som vi befinner oss i sätter press på eliterna och skapar osämja internt. Vem skall ha vad? Varför skall mediehusen har 3-4 miljarder över två år? Varför är inte finanssektorn mer prioriterad? Nöjes, hotell och restaurangbranschen är enormt stor med många anställda. De vill också ha en del av kakan. Du har energibranschen och industrisektorn som vill ha pengar. Notera att staten gav drygt 500 miljoner till sporten. Det är för att hålla publikpopulära hockeyn, fotbollen och friidrotten vid liv. De fick lika mycket som kultursektorn men detta är en rätt liten bransch. Den är olönsam jämfört med sportbranschen och anställer få men å andra sidan är stödet för V, Mp och S mycket stort i kultursvängen.
Det finns såklart fler som vill ha pengar. Du har alla byråkrater som vill ha pengar till sina hobbyprojekt. Problemet är bara att inga pengar finns. Solidariteten minskar också. Detta är en kaosartat situation. Utöver detta har du såklart den övre medelklassen i Stockholm som tillhör den rikaste 15-20 procenten i Sverige. Många av dem kommer att förlora sina arbeten. Många av dem är också bolånetorskar. Det handlar inte bara om genuscoacher men folk i konjunkturkänsliga branscher så som reklam/kommunikation/pr-branschen. Du har också mängder av människor i finansbranschen som sjunger på sista melodin - där av Kerstin Hessius utbrott i TV. Det går kalla kårar genom alla som inte är evighetsanställda tjänstemän i kommun, stat och landsting. Den dåliga stämningen, ilskan, konflikterna, illviljan och rädslan kommer att förvärras ju längre tiden går. Refugees Welcome är det sista de här människorna tänker på just nu.
Sverige är som brukar säga - rostat.