Början på ett mediakrig om mångkulturen?

"högerkonservativ"... Det låter som en tautologi. Kanske för att vänstern brukar roa sig med att stapla prefix och epitet, och/eller som vänsterblivna helt enkelt är fåvitska.

Samma sak med "etnonationalism".

Den öppna medborgarnationalismens rasistiske kusin från landet. Såframt det handlar om vit etnicitet. Mångkultur är uppgivandet av den västerländska, kristna eller kristet sekulära vita etniciteten och hyllandet av oförställda främmande nationer.

Det är värre än så. Det är välkänt att det framförallt är andra och senare generationens invandrare som blir gängmedlemmar, knarklangare, terrorister och så vidare. Dessa är integrerade. De är uppvuxna med värdlandets språk och kultur och vet hur samhället fungerar. Det är just detta som skapar deras problem. De kan inte känna en naturlig koppling till Sverige (pga etnicitet) och de har inte heller ett naturligt förhållande till sin egen identitet (som de har integrerats bort från).

Det är självklart att integrerade invandrare hamnar i utanförskap. Vad annat kan man förvänta sig när någon hamnar utanför allt som är naturligt?

Detta är dock inte vad liberaler syftar på när de talar om integration. Man måste förstå hur pass flummiga och uppe i det blå de faktiskt är här. Deras "bättre integration" är inte de facto integration, dvs att lära sig språket och samhällets struktur. Vad de talar om är att överkomma skiljelinjen mellan etniska grupper, så att ingen längre särskiljer mellan svenskar och invandrare. Jag har några gånger här i tråden nämnt ordet alkemi. Det har jag gjort med en skämtsam ton, men det är verkligen alkemins logik som ligger bakom liberalernas "integration". Det är inte självmedvetet, de är övertygade om att de är rationella, men deras cartesianska dualism leder dem till ett magiskt tänkande. De tror inte på någon simpel integration i kulturen, de tror på mystiska processer som ska förvandla en etnicitet till en annan. Invandrare ska bokstavligen, fysiskt, bli "nya svenskar".

Det är alltid sant att det blir konsekvenser av ens handlingar. Och man är alltid två i en konflikt.

Sverige har bäddat för denna situation. Jag tycker man absolut kan lära sig av sin roll och hur man själv bidragit till situationen. Det är konstruktivt.

Besökte en köplada i dag och stannade kvar i bilen när övriga gick in och handlade. Stod parkerad nära ingången och följande utspelade sig. (Nu gjorde jag inget själv åt saken men bortse från det)

Först kom ett gäng invandrarpojkar som inte accepterade att parkeringar närmast ingången var upptagna och parkerade då med en självklarhet på handikapparkeringen. När de åkt kom efter en stund en invandrarkvinna med dotter, samma visa. Gemensamt var att de alla uppträdde avslappnat, brydde sig inte och verkade se det som självklart att det är deras rätt att göra som de vill.

Nu är detta en skitsak i det stora hela men har sett det ofta och tycker det visar på någon sorts gränslöst beteende utan en tanke på vad de egentligen håller på med? Problematiken kan säkert överföras till hundratals andra situationer. Vad beror ett sådant beteende på? Har de missförstått begreppet frihet? Är deras allmänna uppfattning att i Sverige lever man i frihet, underförstått att man kan göra som man vill, hänsyn till regler och medmänniskor är frivilligt.

Handlar det om kulturkrockar?

Vad har det brustit i kommunikationen när man ständigt tar sig frihet på andras bekostnad, är det en kravlöshet och ett gullande de mött från första början som sedan bara fortgår när ingen utomstående de möter orkar uppfostra dessa vuxna individer. Ärver de sådant beteende hemifrån? Integration är något man pratar om men jag anser att det föreligger för stora hinder för att det ska kunna ske. Antingen är ovanstående och liknande beteenden sprunget ur ett system som har tillåtit det att fortgå för länge eller så är de inte kompatibla med vårt sätt att leva.

Som sagt, exemplen är inte det viktiga utan de kan överföras på andra situationer också. Men de belyser frågan om vi vill att samhället ska gå mer åt det här hållet, frihet utan ansvar där slutprodukten kan sägas vara de avarter vi ser i våra förorter som släcker liv bara för att de kan. Vill vi ha ett fortsatt fritt Sverige måste vi vara överens med våra gäster vad det innebär. Går inte det, vilket det lutar åt, vad återstår då? Med viss risk för överreaktion från min sida med tyckte exemplen var tydliga utgångspunkter för att diskutera om något väsentligt gått våra gäster förbi, är det ett tecken på systemfel, kommer integrationen fixa detta.

Bara en kvällsfundering.

https://en.wikipedia.org/wiki/Evolutionary_game_theory

Krig råder. Det är bara att anpassa sig.

Dessa personer är ett resultat av många generationer av kusingiften.

De är alltså efterblivna hela bunten.

Vilket de ju också tydligt ådagalade när de ställde sig på handikapplatsen.

Men det finns ingen ”konflikt” mellan medborgare och makthavare. Mångkulturen har tvingats på oss av makthavare som har ljugit och satt sig över lagar och regler. Du kan inte lasta medborgarna för att makthavarna åsidosätter de normer som ska få samhället att fungera. Det som har hänt i Sverige är förräderi av de som är satta att leda landet – och det är fel att kalla förräderi för ”konflikt”.

Det för svenska förhållanden konservativa partiet SD har gjort allt för att framstå som välkammat. Trump har gått motsatt väg för att nå makten. Den ursprunglige högergangstern är ändå brasilianaren Olavo, som jag tidigare har tagit upp i tråden. Bolsonaros andlige ledare. Olavo har nu blivit intervjuad av ett extremt fientligt organ, The Atlantic:

Bolsonaro met Olavo in person only after his election victory, but their relationship started almost a decade ago, when Olavo's online accounts came to the attention of Bolsonaro’s children, who are themselves politicians. In 2012, the Brazilian leader’s eldest son, Flavio, who was a representative in Rio de Janeiro’s state assembly, traveled to Olavo's house in Virginia to award him the Tiradentes medal, the legislature’s highest distinction. Five years later, another son, Eduardo, a national legislative representative, broadcast a video from Olavo’s house wearing a T-shirt that read olavo tem razão (“Olavo is right”). Protesters chanted that same slogan in street demonstrations against the federal government before Bolsonaro’s election, decrying the corruption scandals that helped propel him to power.

These days, when Olavo speaks, Bolsonaro listens. The president took Olavo’s recommendation in appointing as foreign minister a conservative Christian who has called climate change a “Marxist conspiracy.” Those running Bolsonaro’s “hate cabinet,” charged with maintaining a tone of anger on social media and in his public appearances, appear to have taken inspiration from Olavo. A former student in his online philosophy course is now Brazil’s minister of education and has set about converting its teachings into government policy: To combat “cultural Marxism,” the government has slashed operational funding for federal universities—considered centers of leftist indoctrination—by 30 percent.

Olavo’s stated hatred of communism, however, perhaps most strongly informs Bolsonaro’s policies within Brazil. It forms the core of both men’s beliefs, providing a rationale for “law and order” policies in which the president has facilitated civilian access to guns and encouraged a police crackdown in the favelas; offering a critique against “leftists” who argue human rights are being trampled; and allowing for a defense of Brazil’s military dictatorship, interpreted in Olavo’s worldview as a “revolution” that saved the country from communism in the 1960s. In his 27 years as a congressman, Bolsonaro frequently spoke out in favor of the dictatorship, saying its biggest mistake was that it stopped at torturing dissidents, rather than simply killing them.

When I quoted some of these public statements to Olavo, he dismissed them. Bolsonaro’s remarks, he said simply, were often “full of hyperbole and jokes.”

Bolsonaro and members of his cabinet are followers of Olavo’s—in August, he was awarded Brazil’s highest diplomatic distinction, for “service and merit”—yet his reach actually stretches further, thanks to his online presence.

Olavo first came to the United States in 2005, to work as a Washington correspondent for Diário do Comércio, then a financial print newspaper. He told me that although he was previously in close contact with American politicians and journalists, he soon “lost interest” because “they are a bunch of boring people.” He found his calling on the internet.

In 2009, he created his online course to tackle what he had diagnosed as the main problem facing Brazil: the “leftist dominance” of the country’s media and universities. He told me that he hoped to build a conservative political class in 30 years. In reality, it took much less time.

In his lessons, he spreads the falsehood that the Nazis were a left-wing party (rhetoric used by Bolsonaro’s supporters against their political opponents), teaches his students that disrespecting the enemy is a basic principle required to defeat the left, and often uses sexually charged language to garner attention—in our initial meeting, Olavo described Bolsonaro’s election as a “premature ejaculation.” He argues that dissidents should be intimidated and, in one video posted by a supporter on YouTube, instructs viewers on how to use personal attacks to intimidate “communists.” His followers should, he says, use “all bad words from the Portuguese language” against critics. “It’s not about destroying ideas,” Olavo continues, “but destroying the careers and the power of people. You have to be direct, and without respect—that’s very important.”

Our conversation in his home office reflected that strategy. I quoted multiple examples to him of his public support for Brazil’s dictatorship: his statements that the regime was “too soft,” that its “mildness” allowed “leftist lies” to perpetuate. He dismissed them all and instead shifted focus, saying I was ignoring people that communists “are killing every day” around the world. Then he became angry, accusing me of trying to paint the right as evil. “Don’t you have any real thoughts?” he asked me. “Do you just want to seem cute? Is your life only that?”

As our 90-minute interview came to an end, Olavo said he was barring me from publishing any of his quotes—despite the entire conversation’s having been on the record (indeed, recorded by us both)—and threatened to expose me on the internet, although he has not yet uploaded the video of our interaction to his YouTube channel.

After a brief pause, his tone suddenly turned solemn: “I wanted you to know that you disgusted my whole family.” Then it rose again as he stood up and snapped, “Get out!”

As I left his home and walked back down the narrow road surrounded by pine trees and American flags, past an old Dodge van with a rear-bumper sticker that read commie hunter, and got into my car to go home, I marveled at him—our meeting had been a master class in his philosophy and style: hate speech targeting the press, doubt sown about historical facts, and threats to weaponize his online following to cow his critics.

Olavo proudly told me that through his teachings he has created a “genius factory” online. “My influence on Brazil's culture is infinitely bigger than anything the government is doing,” he said. “I am changing Brazil's cultural history. Governments go away; the culture stays.”

https://www.theatlantic.com/internat...sonaro/604117/

det är konflikt mellan människor i en mångkultur. Det råder oförenliga normer och beteenden. Fitness vinner.

Nej, "integrationen" kommer inte fixa något alls och snart kommer det inte från offentligheten heller vara mer önskvärt än från folkdjupen att ens försöka. De alternativt frihetsutlevande är helt enkelt för många, för klent rustade och för främmande för att det ska vara möjligt med "integration". I alla fall om man får tro den, vad det verkar, nya Bonnieragendan. Häromdagen fick vi via Expressen ta del av Salomon Schulmans tankar om ortenfolkets narcissistiska beteendeutlevelse. Dessa tankar gav huvudsakligen vid handen att det knappast handlar om socioekonomiska orsaker bakom blatteriets skituppförande då Schulman själv och dennes generationskamrater lyckades såväl uppföra sig som skaffa sig en anständig samhällsposition trots barlasten av att vara barn till Förintelseöverlevare i total avsaknad av samhälleligt gullande och med utgångspunkt i socialgrupp 4 utan bostadsbekvämligheter eller språkundervisning.

Idag, eller rättare sagt imorgon får DN-läsarna ta del av nationalekonomiprofessorernas Assar Lindbeck och Mats Persson tankar om varför "integrationen" av MENAiterna inte fungerar. De är helt enkelt för många, för kulturfrämmande och för dåligt bildade för att det ska vara möjligt. Sverige har satsat på alldeles fel sorts Trojansk häst och det enda som kan göras vid det här laget är att förhindra att fler Trojanska hästar släpps innanför muren.

Den stora invandringen har skapat ett segregerat Sverige utan homogen befolkning. Vårt samhälle är illa rustat för att hantera fortsatt stora invandrarströmmar. Nu krävs dyra och politiskt smärtsamma reformer av bostadsmarknad, arbetsmarknad, rättsväsende och skola, skriver nationalekonomerna Assar Lindbeck och Mats Persson.
[...]
Frågan är vilka omständigheter som gör invandring gynnsam för vissa länder men ogynnsam för andra. Schematiskt kan man säga att det är tre faktorer som är avgörande.

Den första faktorn är immigrationens storlek. Den andra faktorn är invandrargruppens sammansättning. Den tredje faktorn är mottagarlandets förmåga att ta emot invandrarna på ett meningsfullt sätt. Tyvärr är dessa faktorer långt ifrån gynnsamma för Sveriges del.

Vi börjar med den första faktorn. Under det senaste decenniet har invandringen till vårt land varit – och är fortfarande – exceptionellt hög i ett historiskt perspektiv.
[...]
Låt oss nu gå över till den andra faktorn: invandrargruppens sammansättning. Integrationen blir svårare om invandrarnas ursprungsländer skiljer sig mycket från Sverige vad gäller till exempel kultur och utbildning. I diagram 2 ser vi att 13 procent av dagens befolkning i Sverige är född utanför EU, vilket är den högsta siffran av alla EU-länder.
[...]
En annan viktig information är andelen personer med ”utländsk bakgrund”, vilket betyder att man själv är född utomlands eller att bägge ens föräldrar är födda utomlands. Denna information är intressant eftersom sociala problem, som utanförskap och kriminalitet, är särskilt vanliga bland andra generationens invandrare.
[...]
I dag har en fjärdedel av Sveriges befolkning utländsk bakgrund (källa: Statistiska centralbyrån).

Till detta kommer det okända antal människor som vistas illegalt i Sverige. Människorna i denna grupp är troligen de som löper störst risk att hamna i utanförskap och kriminalitet.

Integrationen försvåras om invandrarna har låg utbildning. I diagram 3 ser vi att Sverige inte ligger särskilt bra till i detta avseende: de invandrare som kommit till Sverige har en lägre utbildning i genomsnitt än de invandrare som kommit till de flesta andra EU-länder.
[...]
Så har vi då den tredje faktorn i uppräkningen ovan: integrationen av invandrare påverkas av mottagarlandets institutioner. Det mest slående exemplet på illa fungerande institutioner i Sverige är den sönderreglerade bostadsmarknaden, som tvingar nyanlända att tränga ihop sig med andra invandrarfamiljer i så kallade ”särskilt utsatta områden”. Detta problem är svårt oavsett om invandrarna officiellt klassificeras som flyktingar, anhöriga eller arbetskraftsinvandrare.

Integrationsproblemen finns också på arbetsmarknaden. De svenska kollektivavtalen, med låg lönespridning och med löner på en relativt hög nivå, förutsätter en någorlunda homogen befolkning för att fungera väl. När Sverige nu inte längre har en homogen befolkning måste man ställa frågan vilken arbetsgivare som vill anställa en person med låg utbildning och dåliga språkkunskaper. Om denna person ska ha en vanlig kollektivavtalad lön finns betydande risk för arbetslöshet bland stora grupper invandrare.

I diagram 4 visas arbetslösheten bland utlandsfödda män i EU:s länder. Vi tittar på arbetslösheten i den gruppen eftersom det främst är männen som riskerar att glida in i asocialt beteende och kriminalitet. Här ser vi att Sverige, näst efter krisländerna Grekland och Spanien, har den högsta arbetslösheten bland invandrade män.
[...]
Sammanfattningsvis: Sverige är illa rustat för att hantera stora invandrarströmmar. Om vi ska klara av den uppkomna situationen krävs reformer på två plan. På det internationella planet måste Sverige verka för att rika länder ger ökat stöd till FN:s flyktingläger för att förbättra flyktingarnas levnadsvillkor.

På det nationella planet måste vi integrera de invandrare – och deras barn – som redan finns här. Detta kräver kostsamma och politiskt smärtsamma reformer av inhemska institutioner: bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, rättsväsendet och skolan. De åtgärder som här redan vidtagits förefaller helt otillräckliga.

Invandring utan ekonomisk och social integration leder visserligen till ökad bnp, men det sociala priset blir högt. Vi får ett turbulent, segregerat och riskfyllt samhälle.

https://www.dn.se/debatt/sverige-ill...or-invandring/

Det verkar som det nya budskapet till nysvenskarna är att det är dags att anpassa sig till den anvisade underordnade ställning de kan klara att leva upp till. Dags för den som inte lyckas ta vara på utbildningsmöjligheten att fullt ut börja leverera lågpristjänster till det mondäna stadsborgerskapet, bygga sina egna favelaskjul eller helt enkelt åka hem till var de kom ifrån. De har haft sin chans till "integration" men misslyckats att ta den så nu är det nog med ursäktande och kostsamma stödprojekt för invandrad slackertillvaro. Krav ska tydligen börja ställas från skolålder och uppåt och för dem som inte lyckas ta sig samman och hålla sig inom lagens råmärken väntar repression via det hårdreformerade rättsväsendet vilket troligen kommer spotta ur sig betydligt fler utvisningsdomar än idag.

Eller missuppfattar jag något här?