Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Många gillar här att lägga vänstern till last för hela summan av Sveriges kollektiva självbedrägeri, som om samhället gick att fjärrstyra från någon gammal KGB-bunker. Min egen erfarenhet pekar snarare på motsatsen. Man måste faktiskt leta ganska länge innan man hittar någon inom vänstern som fullt ut och på fullaste allvar tror att denna gemenskap faktiskt existerar.

För den som inte talat med någon inom vänstern de senaste fem åren kan jag bara meddela att en av de absolut vanligaste attityderna nuförtiden är en sorts extremt överdriven och självförlöjligande cynism. Vänstern är precis som alla andra: alla vet att det finns ett ”vi”, och att det finns ett ”dom”. Men eftersom erkännandet av detta är socialt och politiskt omöjligt, och dessutom förenat med ett par extremt deprimerande implikationer för Sveriges nära förestående framtid, väljer vi i regel helt enkelt att inte erkänna detta, eller prata om det, eller tänka på det.

Istället ber vi, som ett led i vår egen feghet, att andra helt vanliga människor – människor som är precis lika fega som oss, bör nog tilläggas – ska sluta vara så fega och börja ta lite ansvar genom stå upp och försvara ett gemensamt ”vi”, ett vi som exakt alla vet är en fet lögn. Är det verkligen ett sådant mysterium att folk inte direkt ställer sig i kö för att ta den pucken, utan bara skyndar vidare?

Lögnen vi byggt tillsammans i Sverige under lång tid kommer helt enkelt att vara död; men hjärtattackerna kommer att komma därför att lögnen varit ett kollektivt projekt som vi – ofta av helt mänskliga och förståeliga skäl – byggt, vårdat och slipat på i åratal, i årtionden. Ingen av oss, varken våra politiker eller journalister, våra opinionsbildare eller vanligt folk, har ens den minsta lilla aning om hur vi faktiskt ska göra för att hantera allt det som kommer att komma efter lögnerna tar slut.