Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Igår blev Donald Trump Jr och Charlie Kirk buade av scenen av unga vita America First konservativa, enbart 20 minuter in i ett TPUSA event.

Attackerna mot Conservative Inc har varit konstant, och för några dagar sen fick man senator (?) Dan Crenshaw ur balans.

Och vänstermedia har snappat upp:

https://www.theguardian.com/us-news/...rom-supporters


Kul att det rör på sig, Conservative Inc jobbar ju på att tysta dessa röster. Frågan är vem som kommer vinna, etablissemang eller gräsrot?

Intressant att följa iaf.

Ska man göra det enkelt för sig så kan man konstatera att goda progressiva liberaler läser Popper, men de läser inte Marcuse. Goda progressiva vänstermänniskor läser Marcuse, men de läser inte Popper.

Både Popper och Marcuse behövs alltså för att täcka in det progressiva vänsterliberala tankespektrumet.

Tycker det är märkligt att självförtroendet hos människor är så lågt att man måste hitta en profet att följa och försvara.

Oavsett om det är Marx, Popper, Ayn Rand, Gud, Mammon, Allah, Mao, Greta, Hitler, Obama eller Trump står hoppet att någon annan skall formulera mål och mening med livet och framtiden.
Att hitta ett åsiktspaket som passar tillräckligt bra som man kan tänkas själv stå för helt och hållet blir ett mål i sig. De obekväma delarna tolereras så länge många andra också står ut med dessa.
Flocken går före jaget.

Men de renläriga hamnar alltid i en form av sekteristisk sönderfall. Oavsett om det är kommunism, liberalism eller religion landar diskussionen i ett introvert navelskåderi om vilken teori som är den rätta.
Denna självpåkallade ökande fundamentalism till idéer är märklig och är en märklig version av krympandets radikalisering. Att som exempel diskutera vilken version av liberalism som är den rätta, felaktiga, ursprungliga eller sanna är att välja bort verkligheten "utmaningar" mot teoritiserandet av ett abstrakt åsiktspaket skapat av andra människors tankar oftast från en förgången tid.

Men eftersom detta konstant sker i alla människans samhällen finns det uppenbart ett mänskligt behov av att definiera åsiktspaket som man kan enas om. En moralisk gemenskap.
En gemenskap som är kulturellt, religiöst betingat som är grunden i relationen mellan människor.

Men är det vad vi kallar politik eller politiks inriktning? Nej menar jag.
Politik är bara en konsekvens av moralgemenskap.

Jag menar att utifrån medveten eller kanske allt vanligare idag, omedveten moraluppfattning, finner och väljer folk idag politiska inriktningar att sympatisera med och rösta för.

Det märkliga är att politiker och politiska tänkare försöker frikoppla sig från dessa moralbegrepp men det är då de nästan undantagslöst går vilse i verkligheten och tappar politiskt inflytande. Ofta för att de inte gått till grunden med moralbegreppen och vad dessa innebär.
Typexemplet på hur moralbegreppet "Allas lika värde" blir till en fri tolkning i mångkulturfrågan och skapar problem istället för att vara en vägledning för hur vi kan se på varandra.

Det går inte att runda moralfrågorna och utifrån ytlig tolkning av dessa djupare frågeställningar landa i politik och politiska inriktningar. Därför måste politiken förr eller senare landa i moralfrågor som i sig är kulturellt betingat annars blir politiken irrelevant.
Samtidigt ändrar skolan moralgemenskapen så att det påverkar vilka politiska partier som får anhängare. Skolan skapar förutsättningarna för en förändrat samhälle.

Men den stora ändringen skapas av importen av andra kulturer med andra moralbegrepp.
Mångkulturen är därmed en djupt moralisk fråga. Inte ett ytligt slagord för plakatpolitik.

Och det är i detta vi nu ser många men inte alla av våra politiker våndas då deras moraliska plattform formulerat i politiska termer eroderas av mångkulturens konsekvenser i moralfrågorna.
Det eftersom de vägrat ge sig in i moralfrågorna på allvar och istället försökt använda ett åsiktspaket vid namn som socialdemokrati, liberalism konservatism eller kommunism och inte gjort någon som helst konsekvensanalys ty det finns inte i dessa åsiktspaket. Bara löften om en bättre värld.
Sanningen är att det inte går att bygga ett samhälle utan moraliska grunder i form av lagar och regler.
Men vi klarar oss utan politiker och dess -ismer

Kriget om mångkulturen är ett moraliskt krig. Det är därför det har varit svårt att få igång det i medierna för alla har velat vara "goda". Men vägen till helvetet är kantat av "goda" föresatser.
Det är konsekvensen av av naiv godhet som nu resulterar i frågan om det är moraliskt riktigt att försaka svenska medborgares intressen före migranters intressen.

Kärnan i moralfrågan är det som alla gärna undviker. Ansvarsfrågan. Att vara ansvarig för sina handlingar. Vi ser där två flyktvägar. Den ena är att inte göra något alls likt dagens socialdemokrater för att slippa ta ansvar. Den andra är att göra vad som helst för att visa sig ansvarstagande likt miljöpartiet och med klimatskam, plastpåseskam, fri migration och andra symboliska handlingar visa att man visst tar ansvar. Men vad man gör är bara symbolhandlingar i ett visst smalt område, klimatfrågan, där alla andra ansvar försakas medvetet. Det är inte att ta ansvar, det är att politiskt posera.

Mångkulturens konsekvenser blir förhoppningsvis en väckarklocka för att fördjupa samtalen om moralgemenskap utanför grund partipolitisk retorik.

Mänskligheten har under årtusenden haft och sökt moralisk gemenskap. Det är bara under de senaste århundradena som det formulerats politiska inriktningar utifrån synen på underliggande moraluppfattningar. Dags att återgå till grunden för vår gemensamma tillvaro och lämna de falska profeternas tolkningar av moralfrågorna.

Vidare, vilket ofta ignoreras av de som vill hänvisa till principen för egen vinning, skriver Popper i Det öppna samhället:

"Men vi bör kräva rätten att undertrycka dem om det behövs, även med våld; för det kan lätt visa sig att de inte är beredda att möta oss på en nivå av rationell argumentation, utan snarare förneka alla motargument; De kan förbjuda sina anhängare att lyssna på varje rationellt argument, eftersom det är bedrägligt och lära dem att svara på argumenten med hjälp av sina nävar eller pistoler. Vi bör därför hävda, i toleransens namn, rätten att inte tolerera den intoleranta."

Känner man någorlunda till Popper och hans verk är det väldigt svårt att dra slutsatsen att hans skulle ha totalitära intentioner. Om något kan man snarare anklaga honom för att vara dumdristigt godtrogen andra människors motiv i sin liberala föreställning. Men likt Nietzsche och många andra tar vänstern sig rätten att tolka hur det passar dem.

Angående detta med "judegrej", så ser Marcuses glidning av Poppers förnuftiga (samhällsbevarande) och återhållsamma idé ut som ett typiskt askhenazi-fenomen. Den under 1000 år av evolutionstryck som penningutlånare och fursterådgivare utvecklade förmågan att föreställa sig det som inte finns, dvs framtiden, har inte hos alla individer kompenserats för med ett omdöme av evolutionen. Därtill var de 1000 åren för kort tid.

Istället leder förmågan att föreställa sig och förutse till en tendens till att vilja styra utvecklingen mot det ena eller andra hugskottet av Schlarraffenland. Men dessvärre utan omdömet att förmå förutse konsekvenserna, vilket gör styrandet av utvecklingen till radikalisering och galenskap och utopism. Desto allvarligare om galenskapen försetts med ett pansar av intellektuell överbyggnad som övertygar tillräckligt många att överge sin magkänsla av att "något är fel".

Men det svåra (om än svårt nog) är inte att få 10 000 idéer, utan att sovra och sålla bort de dåliga. Och kriteriet för att sålla bort är förstås frågan om vilka konsekvenserna blir. Särskilt de som inte går att förutse.

Konsekvensen av Marcuses glidning är förstås att den för beständigt stänger dialogen och permanent delar in verkligheten i svart och vitt. En återvändsgränd. Skapa en yttre värld som speglar hans inre. Inte försvara den rationella argumentationen utan omöjliggöra den.

Jämför det med Poppers ovilja att vara med i von Hayeks diskussionsklubb för att det inte fanns någon vänsterperson med i klubben.

Problemet är att man inte kan få människor att komma överens om de riktigt grundläggande värderingarna. Vissa anser att Gud är den rätta guden. Andra anser att Jahve eller Allah måste följas. Västerländska samhällen är på det hela taget överens om att FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna är uttryck för eviga sanningar, men muslimer anser att Kairodeklarationen tar över. Vissa tror på fri aborträtt medan andra tror på livets okränkbarhet.

Lösningen på det problemet är för en klassisk liberal är tolerans och nattväktarstat som hindrar människor att ha ihjäl varandra på grund av skillnad i åsikter även om grundläggande värderingar.

Vad Popper gjorde var att han upplöste toleransen och dialogen som grundläggande modell och gav progressiva liberaler det intellektuella fikonlöv de behövde för att kunna vara goda illiberala repressiva liberaler som har rätt att svinga nattväktarstatens svärd mot de som brännmärkts som illiberala notståndare till det öppna samhället.

Därför är mediakriget mot svenskarna fortfarande pågående.

Staffanstorps kommun gör reklamfilm om varför man bör lämna Malmö & flytta till tryggheten i Staffanstorp. Även om man har svenska statister i rollerna som "ungdomar" så fattar nog alla det verkliga budskapet.

Det skall bli intressant att följa reaktionerna på Twitter & ljugmedia.

(FB) Staffanstorp släpper reklamvideo 2019-11-11 ***OBS TRIGGERVARNING ***

Nja - Skulle säga att judarna som folk tyvärr missade stora delar av modernitetens utveckling. Spinoza var ju tvungen att söka skydd hos de kristna för annars hade rabbinerna låtit mörda honom. De var till största delen instängda av sina religiösa ledare i samhällen som var lika slutna som Islamiska Staten till dess att Napoleon rev ned ghettonas murar. Ut kom ett folk med radikalt intolerant synsätt och en kollektiv uppfattning om att hela omvärlden hatade dem och vill dem illa.

Nej, men däremot har andra gjort det genom att medvetet vantolka honom.

Då vill jag se den liberala auktoritet som förklarar att Popper hade fel och att liberaler måste söka sig tillbaka till John Stuart Mill.

Fel i att våld bör bemötas med våld och argument med argument, så som han tydligt skriver?

Här är en passus ur en längre artikel, som imo klargör hur problemet ser ut ang. liberalismen av idag.

Michael Oakeshott (1901-90), the 20th century’s subtlest and most original conservative philosopher, used the term "political rationalism" to describe totalitarian ideologies such as Leninism and National Socialism, but he was clear that any kind of political tradition could succumb to rationalist ideology – including conservatism. ...

The core of rationalism in politics is an idea of politics itself. Rather than being a practice in which people negotiate the terms on which they co-exist with one another, politics means the imposition of an idea. The idea is self-evidently true; anyone who questions it is ignorant and stupid, or else wilfully malignant. ...

This kind of thinking underlies many of the absurdities of politics at the present time, on left and right. When the European Parliament’s Brexit co-ordinator Guy Verhofstadt praised the EU as an emerging empire at the Liberal Democrat conference last month, the assembled delegates could hardly restrain their enthusiasm. The dream of a future European empire supplies an alternative patriotism for progressives who despise the nation-state. In practice the European project has itself become a variety of nationalism, though it celebrates a nation that does not exist. The reality throughout the continent is the onward march of nationalists of a more familiar kind. Like much of the rest of Europe, Verhofstadt’s native Belgium is rotten with far-right movements, which his hyper-federal project would only further empower. Preferring not to face these realities, the liberals who cheered him are possessed by a grand idea.

Oakeshott understood politics as a practical skill. In a celebrated essay, he wrote:

In political activity, then, men sail a boundless and bottomless sea; there is neither harbour for shelter nor floor for anchorage, neither starting-place nor appointed destination. The enterprise is to keep afloat on an even keel; the sea is both friend and enemy, and the seamanship consists in using the resources of a traditional manner of behaviour in order to make a friend of every hostile occasion.

It is a poetic and (to my mind) true image of the open-ended nature of politics. ...

Today the tacit understanding of liberals in all parties is that the world would be far more civilised if the grubby business of politics was replaced by the legal adjudication of justice and rights.



Från https://www.newstatesman.com/politic...cs-and-art-war

Liberalism och socialism som the imposition of an idea. The idea is self-evidently true; anyone who questions it is ignorant and stupid, or else wilfully malignant beskriver inställningen hos dagens liberaler (och hos socialister i alla tider).

Den moderna liberalismens uppfattning, att olika mål och intressen inte behöver vägas mot varandra, ty the world would be far more civilised if the grubby business of politics was replaced by the legal adjudication of justice and rights, uppmärksammas i den signerade text på GP:S ledarsida, som tråden har kommenterat.


https://www.gp.se/ledare/r%C3%A4ttss...oss-1.20124434


Så resonerar en liberal av idag.

Mark Klamberg är f.ö. herr Birgitta Ohlsson.