Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Problemet med judarna var att samtidigt som de tillhörde en ovälkommen främmande trosinriktning, visste man mycket väl om deras ekonomiska framgångar i egenskap av bankirer, köpmän och mecenater med omfat- tande ekonomiska nätverk i flera europeiska metropoler. De samtida diskussionerna inom riksråd, ståndsriksdag och olika yrkesgrupper pekar på de återkommande svårigheterna att se hur samhällsekonomins utveckling förr eller senare leder till förändrade sociala och politiska förhållanden och normer (nya sociala skikt som t ex ifrågasätter ståndssamhällets effektivitet, den ökade sekulariseringen osv). Redan under tidigmodern tid skapades en seglivad motsättning i synen på representanter för främmande trosinriktningar i landet, nämligen den mellan den önskvärda maximala ekonomiska nyttan i merkantilistisk anda och den icke-önskvärda avvikelsen från lutheransk renlärighet.

Rikskansler Axel Oxenstierna föreslog redan 1619 inrättandet av en bank grundad på räntebärande insättningar för att råda bot på landets kapitalbrist (Bredefeldt 1994, s 134). Några år senare diskuterades judarnas samhällsnytta och förslag ställdes om invandring av sefardiska judar från Hamburg till den 1623 grundade staden Göteborg. Med hjälp av förmögna judars merkantila och finansiella nätverk skulle staden, likt förebilderna Hamburg och Amsterdam, omvandlas till ett nytt centrum för världshandeln. Men rikskanslerns hårdnackade motstånd mot dessa religiösa dissidenter (som han kallade ”Kristi namns hätske förföljare”) fällde förslaget (Valentin 2004, s 21).1 Oxenstiernas syn var så självklar att det före 1680- talet saknades lagstiftning om invandrade dissidenter.

Men när så den nya kyrkolagen 1686 för första gången stadfäste den samtida synen på judar i landet, med den kända formuleringen ”Judar, Turckar, Morianer och Hedningar, som här i rijket inkomma, skola undervijsas om vår rätta Lära, och befordras til Doop och Christendom; försuma the thetta som böra sig härom vårda låta, tå skola the therföre tiltalas” (Valentin 1924a, s 10), tog det inte länge förrän lagen i alla fall inte motsvarade den ekonomiska verklighetens krav. Då Karl XII år 1714 bröt upp från Turkiet, beviljade han sina kreditorer, både muslimer och judar, att bosätta sig i Karlshamn tills skulderna skulle vara betalda.
...
De högre ståndens representanter och ämbetsmännen i kommers- och kammarkollegierna tog intryck av sina resor till Holland, England och Frankrike och ville ”modernisera” den svenska ekonomin efter europeiskt mönster. Allt oftare upprepades argumenten för judisk bosättning. Trots att det inte gick att uppbringa en majoritet för frågan kunde enstaka representanter för borgarståndet, såsom en Anders Bachmanson från Sundsvall, delge ståndet sina intryck av nyare ekonomiska synsätt i allmänhet och ”judefrågan” i synnerhet. Påverkad av en längre vistelse i England föreslog han att i stället för att jaga ut judarna skulle de lagstiftningsvägen ”göras riksgagneliga”. Judiska handelskompanier i Italien, England, Polen och Holland hade, enligt Bachmanson, varit till gagn för dessa länder och inbringat stora inkomster. Judar kunde med kronans skydd vara till nytta för landet med utrikeshandel, manufakturer och fiskerier (Valentin 1924b, s 107–108).
...
Vid slutet av 1700-talet, efter nästan 200 år av diskuterande, togs frågan om judisk invandring slutligen upp på allvar. Judar i övriga Europa hade länge nog visat att förhoppningarna om inflöde av friskt kapital också till Sverige borde väga tyngre än religiösa hänsyn. Brevväxlingen mellan änkedrottningen Lovisa Ulrika och sonen Gustav III under 1770-talet avslöjar att hon under ett av sina besök hos sin bror Fredrik den store av Preussen hade haft kontakter med judiska köpmän, som erbjöd sig att mot en större penningsumma söka tillstånd att bosätta sig i Sverige. Gustav III besvarade ett av moderns brev bl a med orden: ”Det är visst, att det skulle vara en mycken stor fördel för riket om ett så idogt folk som judarna skulle kunna bosätta sig här” (Valentin 1924b, s 144; Schück 1919). Kommerskollegiet hade länge påtalat hur nyttan av kapitalstarka judar skulle öka inflödet av kontanter, utöka tillgången till utländska marknader och bidra med krediter till kronan, och dessutom kunde de beskattas. Eftersom Kommerskollegiet ville bryta de konkurrensfientliga skrånas monopol, kunde judisk invandring flerfaldiga antalet företagare, sänka priserna och öka omsättningen.
...
I och med att kravet på konvertering hade tagits bort, började ett antal västeuropeiska judar strömma in i landet, och de gjorde det under så gott som hela 1800-talet. Vid invandringen till Sverige uppstod en typ av kedjemigration, så att judarna bibehöll sina kontakter med tidigare yrkeskom- panjoner och släktingar på den tidigare hemorten och underlättade för dessa att senare flytta efter (Moch 2003, s 16–17). Kedjemigrationen blev samtidigt en karriärmigration för dessa s k västjudar: många etablerade sig framför allt i Stockholm i hopp om en framgångsrik karriär och bättre levnadsförhållanden. De flesta hade invandrat, såsom Aaron Isaac, från norra Tyskland, andra kom från Danmark. Några få kom från det habsburgska imperiets Galicien, och ännu färre kom från Storbritannien eller Holland (Carlsson 2011, s 26). Västjudarna kunde redan i emigrationslandet vara etablerade minuthandlare, grosshandlare, fabrikörer, t o m bankirer. En del hade varit verksamma som kringvandrande handelsmän. Vid inflyttningen till Sverige hade många med andra ord redan erfarenhet av företagande med etablerade affärskontakter i europeiska städer. Det pekar dessutom på ett känt faktum inom invandringsforskningen, nämligen att det sällan var de fattigaste som emigrerade.
...
De yngre generationerna började inrikta sig på akademiska studier. Ett känt judiskt namn inom ekonomiska kretsar är Eli Filip Heckscher, historiker och professor i nationalekonomi med statistik vid Handelshögskolan i Stockholm och grundaren av ekonomisk historia som självständigt högskoleämne.
...
De sysselsatte sig till en början i huvudsak i de näringar som judereglementet stadgade. Mina forskningsresultat hittills visar att under perioden omkring 1820–60 har det uppenbarligen formerats ett toppskikt bland västjudarna, som ökat från ca 28 procent till 49 procent av alla då sysselsatta västjudar, vilket är ett tecken på tidig uppåtgående ekonomisk mobilitet (Bredefeldt 2008, s 52; 2011a).
...
Det är inom det framgångsrika toppskiktet som den tidiga judiska borgerligheten formeras. Detta ekonomiska, sociala och kulturella toppskikt var med andra ord en ”minoritet inom minoriteten”. Idealtypiskt för tidens judiska borgerskap var uppåtgående mobilitet, entreprenörskap med betydande innovativa inslag inom industri och finans, intresse för socialpolitik, storslagna residenser med importerade influenser av byggandet i det sam- tida Europas storstäder, ett brett kulturintresse med stora konstsamlingar och inte minst filantropi med tydliga tecken på viljan att bidra till social utveckling och allmänt välstånd.
...
Trots sin litenhet (en av världens minsta judiska minoriteter) har grup- pen inte försvunnit. Orsakerna till detta är för det första fortsatt invandring under och efter den tolvåriga Hitlertiden och Förintelsen, efter Ungernre- volten 1956 och under åren 1968–72, då en större invandring skedde efter förföljelserna i Polen. I dag beräknas den judiska minoriteten i Sverige bestå av ungefär 20 000 personer, men på grund av blandäktenskap och ökande assimilering är antalet svenskar med judiska rötter långt fler, utan att det går att precisera hur många (Carlsson 2011, s 37–54). För det andra har social och ekonomisk framgång funnits hos flera sociala skikt i tider av svenskt välfärdsbygge, en dynamisk tid av stora produktivitetsökningar inom jord- bruket, en därpå följande snabb industrialisering, urbanisering och moder- nisering. Allt detta har givetvis påverkat också den judiska gruppen, men tolkas här som innehållande ytterligare en dimension, nämligen behovet av strategier för acceptans. Rädslan för judefientligheter och antisemitism har skapat en mentalitet av försiktighet, att ”ligga lågt”, samtidigt som man just på grund av detta ständigt har haft viljan att överbevisa sitt existensberättigande, genom hävdande av ekonomisk framgång och social uppåtgående mobilitet parat med välgörenhet av stora mått till kultur och samhällsliv.