Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Man tjänar judiska intressen också genom att underlätta radikal individualism (social atomisering) hos icke-judar, alltmedan man bibehåller en stark känsla av gruppsammanhållning hos judar – Frankfurtskolans handlingsprogram. Icke- judiska gruppidentifieringar betraktas som indikationer på psykisk sjukdom. Ett viktigt inslag i denna strategi är att dekonstruera sådana intellektuella rörelser hos majoritetsbefolkningen som är oförenliga med judendomens fortlevnad.
...
De judiska umgängesmönstren inom vetenskapen går faktiskt mycket längre än de sammanhållna intellektuella rörelser som här diskuteras. Greenwald och Schuh (1994) har diskuterat ett mönster av etnisk diskriminering i vetenskapliga re- ferenser, i vilket det var 40 procent större sannolikhet för att judiska författare skulle citera judiska författare än att icke-judiska skulle göra det. Det var också ungefär tre gånger mera sannolikt att judiska förstaförfattare av vetenskapliga artiklar skulle ha judiska medförfattare än att icke-judiska förstaförfattare skulle ha det.
..
Denna nedlåtenhet och oförmåga att respektera andras ideer är särskilt uppenbara i de Newyorkintellektuellas inställningar till den traditionella amerikanska kulturen, i synnerheten den amerikanska landsbygdens kultur. Ifråga om medlemskapet sammanfaller de Newyorkintellektuella till stor del med de folkfientliga krafter som, vilket dryftades i kapitel 5, använde The Authoritarian Personality för att sjukförklara icke-judiska amerikaners och i synnerhet den lägre medelklassens beteende. De Newyorkintellektuella var kulturelitister, som avskydde kulturdemokrati och fruktade massan, samtidigt som de konsekvent höll sig på den politiska vänsterkanten. Rörelsen var en ”vänsterelitism – en vänsterkonservatism, skulle man kunna säga – som sakta förvandlades till... neokonservatism”. De Newyorkintellektuella satte landsbygdens Amerika i samband med ”nativism, antisemitism, nationalism och fascism liksom med antiintellektualism och provinsialism; det urbana förknippades motsatsmässigt med etnisk och kulturell tolerans, med internationalism och med avancerade ideer. De Newyorkintellektuella helt enkelt utgick från antagandet att det lantliga – dit det hänförde mycket av den amerikanska traditionen och det mesta av territoriet utanför New York – hade föga att tillföra en kosmopolitisk kultur... Genom att tolka kulturella och politiska frågor enligt detta synsätt, där det urbana ställdes mot det lantliga, kunde författarna maskera även anspråk på överlägsenhet och uttryck för antidemokratiska känslor som omdömen avgivna med objektiv sakkunskap” (Cooney 1986)
...
Dylika känslor exemplifieras i följande uttalande av Robert Reich (1997, 79), som var arbetsmarknadsminister under president Clinton, om hans första personliga möte med styrelseordföranden för Förenta staternas centralbank Federal Reserve, Alan Greenspan: ”Vi har aldrig träffats förut, men jag känner honom med en gång. En blick, några ord, och jag vet var han hade vuxit upp, hur han hade vuxit upp, var han hade fått det som driver honom och hans sinne för humor. Han är New York. Han är jude. Han ser ut som min onkel Louis, hans röst är min onkel Sams. Jag känner att vi varit tillsammans vid otaliga bröllop, bar-mitzvaer och begravningar. Jag vet hans genetiska struktur. Jag är viss om att vi har haft en gemensam stamfar de senaste fem hundra åren – kanske rent av senare än så.”
...
Gruppsammanhållningen kan iakttagas också i det stöd dessa rörelser erhållit från den större judiska gemenskapen. I kapitel 5 noterade jag den vikt radikala judar lade vid att behålla banden med den större judiska gemenskapen. Den större judiska gemenskapen stödde ekonomiskt psykoanalysen såsom det slag av psykoterapi som judar borde välja (Glazer och Moynihan 1963); den stödde också psykoanalys- instituten med välgörenhet. Det var också judar, som bestod större delen av det finansiella stödet till Frankfurtuniversitetet såsom en tillflykt för tysk-judiska intellektuella med början under den wilhelminska eran (se W. E. Mosse 1989, 318ff), och Institutet för social forskning vid Frankfurtuniversitetet grundades av den judiske miljonären Felix Weil med ett bestämt intellektuellt och politiskt ändamål, som med tiden skulle utmynna i den kritiska teorin (Wiggershaus 1994). I Förenta staterna var det fonder och stiftelser som Stern Family Fund, Rabinowitz Fund och Rubin Foundation, som finansierade radikala undergroundtidskrifter på 1960-talet. Mycket tidigare hade amerikansk-judiska kapitalister som Jacob Schiff finansierat rysk-judiska radikala rörelser, som strävade att störta tsaren, ett stöd som mycket väl kan ha fått en betydande effekt.

Dessutom var det judiska inflytandet i populärmedierna en viktig källa till fördel- aktig behandling av judiska intellektuella rörelser, i synnerhet psykoanalysen och 1960-talets politiska radikalism. Fördelaktiga framställningar av psykoanalysen i medierna var vanliga på 1950-talet, nådde sin höjdpunkt i mitten av 1960-talet, när psykoanalysen nådde sitt största inflytande i Förenta staterna (Hale 1995, 289). ”Populära bilder av Freud visade honom som en noggrann iakttagare, en trägen arbetare, en stor helare, en verkligt originell ut- forskare, ett dygdemönster såsom familjefar, den personliga energins upptäckare och ett geni”. Psykiatrer skildrades i spelfilmer som ”humana och effektiva. De Hollywoodstjärnor, -regissörer och -producenter som ’gick i analys’ var legio” (s. 289). Ett viktigt inslag i denna process har varit framväxten av tidskrifter, som riktat sig icke endast till ett slutet skrå av akademiska specialister utan också till en bred krets av bildade läsare och andra konsumenter av motkulturen.
...
Dessa ideologier förkunnades av de mest ansedda inrättningarna i samhället, och i synnerhet av de ledande universiteten och medierna, såsom själva inbegreppet av vetenskaplig objektivitet. Exempelvis de Newyorkintellektuella knöt förbindelser med de ledande universiteten, framför allt Harvard-, Columbia-, Chicago- och Ber- keleyuniversiteten, medan psykoanalysen och den boasianska antropologin var väl befästa i hela den akademiska världen. den moraliska och intellektuella elit, som dessa rörelser tillsatte, dominerade det intellektuella samtalet under ett avgörande skede efter andra världskriget och fram till motkulturrevolutionen på 1960-talet. Dessa rörelser dominerade det intellektuella samtalet på 1960-talet, den tid då oerhörda förändringar av Förenta staternas invandringspolitik genomfördes (se kapitel 7). Innebörden är att individer, som under denna tid genomgick universitet och högskolor, blev starkt socialiserade till att antaga liberala och radikala åsikter om kultur och politik.
...
I denna allmänna strävan har det varit särskilt viktigt att använda en rationellt argumenterad filosofisk skepticism som ett redskap i kampen mot den veten- skapliga universalismen. Skepticism som ett vapen i kampen mot vetenskapliga teorier man av djupare liggande orsaker ogillar har varit ett framträdande inslag i judisk intellektuell verksamhet på 1900-talet. ... Allmänt sett har denna skepticism haft till ändamål att förhindra utvecklandet av sådana allmänna teorier om mänskligt beteende som ger den genetiska variationen en roll såsom orsak till variation i beteende eller psyke eller ger anpassningsprocesser en viktig roll i det mänskliga psykets utveckling. Den radikala skepticismens själva ideal kan ses i Frankfurtskolans ”negativa dialektik” och i Jacques Derridas dekonstruktions- filosofi, vilka är inriktade på att smula sönder universalistiska, assimilatoriska teorier om samhället såsom en enhetlig, harmonisk helhet, just därför att ett dylikt samhälle skulle kunna vara oförenligt med judendomens fortlevnad. Liksom i fråga om den judiska politiska verksamhet, som beskrivs i kapitel 7, riktas strävan mot att hindra att det växer fram massrörelser av solidaritetsgrupper av icke-judar och att Förintelsen upprepas.
Den grundläggande insikten för Frankfurtskolan och dess nyare postmodernistiska avläggare, liksom den boasianska skolan inom antropologin och mycket av den kritik av biologiska och evolutionära synsätt inom samhällsvetenskaperna som granskades i kapitel 2, är att en grundlig skepticism och den därmed följande sönderstyckningen av det intellektuella samtalet inom samhället såsom helhet är ett utmärkt recept för kollektivistiska minoritetsgruppstrategiers fortlevnad. Inom den intellektuella världen består den största potentiella faran för en kollektivistisk minoritetsgruppstrategi i att vetenskapen själv i egenskap av en individualistisk verksamhet, som utövas i ett atomistiskt samtalsuniversum, faktiskt skulle kunna samlas kring en rad universalistiska satser om det mänskliga beteendet, satser som skulle ifrågasätta den moraliska grundvalen för kollektivistiska minoritetsgrupp- strategier som judendomen. Ett sätt att hindra detta är att problematisera själva vetenskapen och ersätta den med en allt genomsyrande skepticism om all verklighets struktur.