Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Har diskuterat det "svenska tillståndet" med en äldre finländare. Han tyckte sig känna igen symtomen och gjorde den jämförelsen med Finlands samhällsklimat under perioden mellan ca 1950-1980 då landet var utsatt för starkt tryck från Sovjet.

Åsiktskontrollen var stenhård i frågor som kunde påverka Finlands relation till Sovjet och upprätthölls av i stort sett av alla regeringspartier, ledande media och den härskande klassen. Inget fick sägas offentligt som kunde påverka relationen till Sovjet och handelsförbindelserna mellan länderna. Naturligtvis så kunde vanliga finländare prata öppet sinsemellan mellan skål och vägg. Men det gjordes bara mellan folk som man kände och litade på. Att vara öppet och offentligt antisovjetisk var helt enkelt inte tillåtet och förbudet upprätthölls.

I fallet Finland så var det den upplevda relationen till främmande makt som var grunden till deras "åsiktsförbud". Det parti som s.a.s. starkast upprätthöll förbudet var deras dåtida maktparti Centerpartiet med presidenten Kekkonen.

Om någon som följer tråden bättre känner den dåvarande finska situationen så vore det intressant att höra några jämförelser.

Bra analys där av gammelfinnen. Vi ser ju exakt samma mönster i Sverige, och det har t.ex. förekommit förslag om lagar som skulle göra det olagligt att publicera saker som kan "skada sveriges relationer till andra länder". Det gäller nog inte "andra länder" så mycket som att det är "Sveriges förhållande till specifik stormakt" som avses.

https://samnytt.se/lagforslag-obekva...-for-spioneri/

Så går det när man ska försvara demokratin mot "mörka krafter" och börjar trippa runt i maktbevarandets tassemarker i skydd av en slöja det står "Demokrati" på.

Vad som är den intersektionella identitetspolitiken är försöket att skapa en bärande politisk filosofi av praktisk etnisk politik i USA. På det lokala planet, på riksplanet och numera även internationellt som exportvara till vasallstaterna.

Som vit man så kan man tro att målet är att hata vita män och västlig kultur. Och visst hatar man vita män eftersom man behöver en fiende som man kan bekämpa och ta över makt och resurser från. Men att hata vita medelålders män är inte målet, utan ett medel. Målet är att hålla alla dessa identitetsgrupper i evigt beroende av att tillhöra sin allians och därmed se till att de röstar på demokraterna i USA vilket ju innefattar vänstern och demokratiska socialister. Demokratisk socialism är stort i USA. Betänk att den uppgivet demokratiska socialisten Bernie Sanders troligen skulle ha vunnit över Hillary Clinton om det inte gjorts ingrepp i valprocessen.

Målet för identitetspolitiken är att söka hålla samman den allt framgångsrikare koalitionen av svarta, radikala studenter, muslimer, vänsterjudar, feminister, hispanics, HBTQ rörelsen m.fl. och att ständigt addera ytterligare grupper som feta och handikappade till koalitionen vilka ska leda till ett slutligt progressivt machtübername i USA och dess vasallstater när demografin slutligen spikat igen kistan.

Att den intersektionella alliansen har svårt att få ihop en logisk och hållbar ideologi beror på att den skapats enbart för att hjälpligt ge någon typ av idémässigt undebyggt svar på frågan varför koalitionen ska hålla ihop i jakten på makt åt de sant progressiva.

Ska jag vara riktigt ärlig så tror jag att den föreslagna lagstiftningen handlar om att mycket av vad den svenska regimen hållit på med internationellt under senare år och fortfarande håller på med måste hållas hemligt för svenskarna. Ledarsidorna har ju under de senaste åren skrapat lite på ytan över allt fuffens de hållit på med.

Men sedan så tror jag faktiskt att vi i vart fall här i tråden måste för ett ögonblick sätta oss in i den självbild som svenska makthavare har om sig själva när de rör sig i internationella kretsar. De representerar då ett land som är en förebild för en stor del av världen. Välstånd, harmoni och någon typ av progressiv socialism. Vänsterliberala ledare i så skilda länder som Indien, Brasilien och USA sneglar på Sverige och vill förstå hur vi gör det vi gör.

Det gäller också för makthavare som undrar vad som är den hemliga socialdemokratiska ingrediensen för att bevara makten nästan oavbrutet under så många år. För progressiva som ser Sverige som ett exempel på hur man kan skapa en välmående typ av något som liknar socialism som håller kapitalismen i schack.

Kort och gott så är den heliga bilden av Sverige utomlands oerhört väsentlig för den politiska klassen.

Ja, "bilden" är viktig. Pratet om bilden återfinns även hos journalister och speciellt kolumnister. De ser sig själva som att de byggt Sverige, att det svenska folket inte har något med saken att göra. Att då ifrågasätta bilden blir att ifrågasätta dem. Alltså vill de försvara bilden. Detta sätt att tänka innebär också att de, d.v.s etablissemanget, är helt och hållet ansvariga för problem i Sverige. Det är det inte många som tar upp däremot. Teoribyggen hjälper dem att undslippa ansvar.

Nostra, för sakens skull måste jag fråga. Vilken supermakt är det du menar?

Jag är alltid lika imponerad över din slutledningsförmåga.

Jag ställer frågan eftersom det omöjligen kan vara USA. Mot USA finns det nämligen kritik och det dagligen, oupphörligen. Det kan inte vara Israel heller eftersom till och med Sveriges utrikesminster utmärker sig på den punkten.

Så: vilken stormakt pratar du om? Saudiarabien?

Det finns ingen kritik mot USA. Det finns kritik mot Trump. Dock så kryps det för NATO och annat. Så förväxla inte USA-kritik med Trump-kritik. Det finns ingen kritik mot imperalismkrigen. Dock förekommer det ibland ett jävla tjat om Trumps senaste tweet. Dock inte ett uns av kritik mot "Pax Americana" och det som faktiskt har betydelse för världsläget.

Så sluta göra dig dummare än nödvändigt - med spelat oförstånd, när du söker vägar att ansvarsfriskriva våra journalister och andra inblandade i det haveri som är "den liberala demokratin".

Edit:
Dock finns det ju kritik mot USA när man försöker avsluta sina hopplösa krig. Sist var det Benjamin Netanyahu som grinade om trupptillbakadragandet från Syrien. Sverige sa naturligtvis inte ett skit, det var kanske "den svenska tysta diplomatin" under ledning av inreseförbudsförsedda Wallström.

Det förekom mängder med kritik, i synnerhet i media, mot Irak-kriget när det väl pågick. Du har alltså totalt och fullständigt fel.

Vad som pågår i Syrien har heller inte mycket betydelse för världsläget och vi ska komma ihåg att eventuella ställningstaganden för krigande i Syrien beror på uppfattningen att Trump är mot krigande där.

"Pax Americana" är visserligen ett existerande uttryck men teoribygget kring det är fullkomligt undermåligt. Till och med Expressens USA-"expert" skrev om detta och filosoferade lite kring varför USA:s roll i världen inte ifrågasätts mer.

Naturligtvis har detta noll och intet med svensk politik att göra.

Vad du tycker om min analys bryr jag mig faktiskt inte om. Jag orkar inte ens bemöta din teori eftersom den är illa underbyggd så är det bortkastad tid. Många med mig gör en annan analys än du, och det är bra nog att jag vet hur det ligger till. Du får försöka övertyga någon annan för givet det du torgfört i tråden tidigare är du inte trovärdig.

Men det är också tvärt om.
Många i andra länder vill ändra Sverigebilden och av egna politiska skäl.
Likväl som de finns de som ser Sverige som ett ideal finns det de som ser Sverige som ett avskräckande exempel. Om och hur de agerar beror på vilken betydelse Sverigebilden har och får för deras situation.

Landet som är mest kritiskt till vår utrikesminister har också mest att förlora på om Sveriges ståndpunkt i deras största politiska fråga vinner internationellt erkännande.

Utrikespolitik får konsekvenser.

Jo, men mycket av Sverigebilden är gammal och förlegad, och minst lika rutten som vårt etablissemang då den bygger på 50- och 60-talets bild av efterkrigstidens homogena Sverige. Politikerna har fortfarande den bilden, och det är ju därför dom alltid föreslår fel saker för att dom tar avstamp i hur det borde vara istället för hur det de-facto är.

Men det är nog som ledarsidorna skrev häromdagen att det vänsterliberala etablissemanget nu sjunger på sista versen. Dom börjar alla bli föredettingar - den intressanta frågan är vad som kommer efteråt, och vilka strömningar som byggs upp nu för att ta över när det nuvarande etablissemanget är borta.