Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Yuri Bezmenov har förklarat institutionaliseringen av inkompetens som en fundamental del av den subversion som västerlandet utsätts för. Kan vara en ide att börja där för att råda bot på oförståndet.

Ska man tro Yuri Bezmenov så sätts det egna logiska och kritiska tänkandet ur spel av ”ideological subversion”: https://www.youtube.com/watch?v=MuQmaupl5Gk

Jag har svårt att tro att en massa yrkesmänniskor skulle vilja förstöra landet avsiktligt. VARFÖR detta sker i Sverige är rimligen den viktigaste frågan av alla.

Postmarxister vill förstöra landet, för att dom vill förstöra allt, som hämnd för att socialismen har misslyckats vid varje försök

Stephen Hicks uttryckte det bra:

Socialismen är historiens förlorare och om socialister vet det, kommer de att hata detta faktum. De kommer även att hata segrarna för att de vann och sig själva för att ha valt den förlorande sidan. Att ständigt hata leder till en längtan att förstöra..

Mattias Gardell fyller på:

Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas, för att ett gott alternativ ska kunna etableras i dess ställe.

Gardell, Mattias, "Ras religion & revolution", Anarkistisk tidskrift 1990:2 ss62f

Så visst existerar dom som vill förstöra landet, mitt ibland oss. Vi försörjer dom dessutom med våra skattepengar. Dom kallar dessutom oss för onda.

De är prostituerade, endast prislappen skiljer dem åt.
I en fungerande så kallad demokrati skulle de alla varit frihetsberövade. Vissa skulle fått dingla i galgen, sådan allvarsam natur är deras brott.

Ja, men många är rimligen nyttiga idioter. Hur vill du klassa Frida Boisen? Trolljägarna som program? Robert Aschberg?

Har inga invändningar mot det. Auschwitz-rättegångarna har visat vägen.

Väldigt många bl.a. Aschberg, men också Dan Eliasson har en gång varit Maoister. Finns fler exempel som jag inte kommer ihåg just nu.

Jag undrar hur många som har synpunkter på ”mediakriget” som har någon egen erfarenhet av medieproduktion. Hur många har någonsin varit med på ett redaktionsmöte för att diskutera dagens produktion? Hur många känner till arbetet med att skapa innehåll för dagens flöde av artiklar? Som i de allra flesta fall är bortglömda nästa dag. Samma hets, om och om igen. Dag efter dag. Hela tiden. Var finns tiden för reflektion? Var finns tiden för ”gräv”? Den tiden finns inte för kommersiella medier som har någon som helst realistisk ambition att inte gå med förlust. Vilket de gör i varje fall.

Den stora skurken är rimligen public service som inte alls fullgör sitt uppdrag utan istället driver denna dysfunktionella mediekultur.

Public service skyddas vidare av grindvakten ”Granskningsnämnden” under ”Myndigheten för press, radio och tv”, vilket tämligen tydligt visas i följande tråd: (FB) Myndigheten för press, radio och tv i blåsväder.

Tja, som jag skrev till Nostradumbass så detta konsekvensen av att USA är så fruktansvärt involverade i israelisk inrikes och utrikespolitik. Om de hade ett normalt bilaterala förhållande till Israel hade de inte haft den här konflikten. Den här nya socialistiska vänstern går i direkt opposition med det Demokratiska etablissemanget när det kommer till Israel-Palestina konflikten. De vänsteraktivisterna tänker sig ett framtida USA där USA skall ha samma relation till Israel som de nordiska länderna. Detta är mycket svårt att uppnå i och med att det bor fem-sex miljoner judar i USA (varav en mycket stor del är pro-israeliska) och sedan är drygt 10-15 procent av den amerikanska vita kristna befolkningen evangeliska kristna som tror att Messias kommer att återuppstå när all judar samlas i Israel.

Rent politiskt skulle Demokraterna kunna gå den här vägen men då försvinner säkert de pro-israeliska företag, grupper och familjer som finansierar det Demokratiska Partiet. Även om det handlar om en fraktion av de pengar som banker, läkemedelsindustrin, motorindustrin osv. ger till Demokraterna är ändå en hel del pengar. Vem vill gå miste om dem? Vidare är i princip var enda större amerikanskt mediehus pro-israeliska och går hårt mot dem som inte är det. Detta är som sagt en intern vänsterkonflikt. Egentligen borde jag som högerperson vara skadeglad men jag tycker det är trist om det ska vara att endast pro-israeliska aktivister skall vara tillåtna. De borde kunna tillåta båda inom samma rörelse. Om jag skall vara ärlig så tror jag faktiskt inte att de här demonstranterna bryr sig nämnvärt om Israel och jag fattar inte det strategiska i att blåsa upp det i media. Jag tror dock att många av de här pro-israeliska vänsteraktivisterna är livrädda och kräver full kontroll precis som de judiska och vita vänsteraktivisterna gjorde på 1960-talet. Vänsterliberala David Pakman Show har gått hårt mot den här kvinnorörelsen i ett år nu på grund av deras ledarskap. Han förespråkar att alla som inte delar den pro-israeliska värdegrunden skall sparkas ut.

Något som slår mig är hur intelligenta Tamika Mallory och de här arabiska, muslimska och latin-amerikanska feministerna är. För ett år sedan försökte ADL få bort Linda Sarsour, en beslöjad palestinsk aktivist född i USA och som argumenterar mot staten Israels ockupation, från den här kvinnorörelsen. De här svarta/färgade/muslimska kvinnorna svarade genom att höra av sig till Starbucks som köpte ”sensitivitetskurser” av pro-israeliska ADL. Tydligen hade ADL ägnat sig åt hatretorik mot muslimer eftersom de hoppat på Linda Sarsour. Inte heller förstod de sig på araber, svarta och latinamerikaner. Genast byte Starbucks ut ADL mot någon annan organisation. Det som högern aldrig lyckat med lyckas ett par färgade rätt marginaliserade kvinnor från Bronx på en kort tid. Vi talar ändå om en av de största judiska pro-israeliska organisationerna i USA. De här kvinnorna (i synnerhet Mallory) har under ett par år nu konstant beskrivit judar som vita och menar att eftersom judar är vita är de en del av vad vänstern kallar för ”white supremacism”.

När nu Tamika Mallory har fått löpa gatlopp hos pro-israeliska medier har hon börjat ventilera sina åsikter i afro-amerikansk media. I och med den tekniska revolutionen sitter inte afroamerikaner och lyssnar på vad vita människor på MSNBC och CNN säger. Nej, de har egna kanaler. Mallory berättar bland annat om hur Nation of Islam tog henne in när vita kvinnor struntade i henne. Hon vänder sig direkt till svarta män och kvinnor. Hon gör inte det här för att hon är feminist eller har någon förkärlek till homosexuella. Visst, Mallory har tagit ett par steg tillbaka men det är inte mycket – samma agenda ser ut att ligga kvar. Det är därför bara Jewish Voices for Peace och en till judisk vänsterorganisation (som ligger lågt i internationella frågor) är kvar i den här rörelsen. Alla andra har hoppat av. Ja, det finns ett par judiska kvinnor i deras styrelse men är inte direkt några ultra-sionister även om de antagligen är sympatiska med Israel. Mallory Twittrade ut detta för ett par dagar sedan.


Notera att vita kvinnor inte finns med. Hon har tagit med judiska kvinnor men vad hon verkligen nickar till är svarta kvinnor. ”See You” är skrivet med stora bokstäver. Hon glömde också indianerna men strunt samma. Det är rätt tydligt vad de svarta i den här kvinnorörelsen tycker. Det är så också uppenbart att de här pro-israeliska organisationerna inte kan hantera att minoriteter på ett bra sätt. De vill bestämma över dem och svarta gillar inte att personer som de uppfattar som vita bestämmer. I slutändan ägnar sig minoriteterna (och judarna) åt identitetspolitik och att de internt slåss om vem som skall få sätta agendan. Vad gör de vita kvinnorna? De är där som statister.

De går upp på scenen och sedan spyr de här minoriteterna gall över dem. Drygt 45 procent av de vita kvinnorna i USA röstar på Demokraterna. Det är dock bara en fraktion som är aktiva inom den här radikalfeministiska rörelsen. Om jag vore en vit kvinna skulle jag inte trivas med att bli kallad ”white supremacist” – det kanske förklarar varför det faktiskt är så få vita amerikanska kvinnor som är involverade i de här intersektionella feministrörelserna. I slutändan kan jag förstå de svarta kvinnorna. Så kallade ”latinos” är en rätt ny grupp. De kom på 1940-talet och kördes sedan ut på 1950-talet (Operation Wetback – initierad av kongressen). Judar har egentligen aldrig varit en förtryckt grupp i USA annat än att WASP inte gärna ville ha dem på sina elituniversitet och sina golfbanor. Den enda gruppen som faktiskt kom på slavskepp är afro-amerikaner. De kom till USA mot deras vilja. Givtet detta och hur svarta behandlas historiskt och idag är det inte så konstigt att afro-amerikaner är förbannade.

Det är bara Dagens Nyheters ledarsidor och SKMA/Expo som hävdar att den Israeliska lobbyn är en ”konspirationsteori”. Notera att den israeliska lobbyn består av både judiska och evangelisk-kristna organisationer. Den är inte ensidigt judisk och när man talar om den israeliska lobbyn talar man inte om judisk identitetspolitik och judar i allmänhet utan om staten Israel. Det skall sägas att frågor som rör Israel rätt ointressant för oss i Sverige men i USA är frågan ständigt aktuell eftersom det egentligen är det enda landet i västvärlden som är involverad i israelisk inrikes och utrikespolitik. I Sverige får du ju kritisera och bojkotta Israel hur du vill. Helle Klein, när hon var chefredaktör på Aftonbladets ledarsidor gnällde på Israel i tid och otid. Det gör också Åsa Linderborg när hon får chansen. Vi har till och med en utrikesminister som är i ständig konflikt med den israeliska regeringen. De enda som bryr sig om Israel är liberalerna i M och Fp samt de evangeliska kristna i Kd. Ja, många i Sverigedemokraterna är också förtjusta i Israel. I synnerhet Björn Söder och Richard Jomshof som verkar nära sjukligt besatta av landet.

Om det inte hade varit för amerikansk inblandning hade Israel varit nästan ointressant som Burkina Faso. Från ett strikt ekonomisk och säkerhetspolitiskt perspektiv finns det inga som helst skäl för något västland att vara involverad i Israel eller för den delen något av de här länderna på den arabiska halvön.

Statsvetarna John Mearsheimer och Stephen Walt kom ut 2007 med en rätt bra bok vid namn ”The Israeli Lobby and the U.S. Foreign Policy”. Det tog hus i helvete i USA eftersom de här statsvetarna är tongivande är det kommer till forskning inom just internationella relationer. De bekänner sig också till den ”realistiska skolan” (från realpolitik) som är ett synsätt inom internationella relationer om hur stater agerar. De argumenterar ungefär som jag gör – det finns ingen mening med att USA (eller något västländskt land) är involverat i vad som sker i regionen. Ron Paul gick förövrigt till val på ungefär detta i GOP:s premiärval 2008 och sedan 2012. Hur som helst togs den här boken av Walt och Mearsheimer inte väl emot av ADL och den amerikanska pressen. Idag har det lugnat ned sig. Det är dock ingen hemlighet om att de (som så många andra) är rätt kritiska till att USA är involverad nere i mellanöstern men de har en rätt modest inställning till politik och de har en hyfsat ”vetenskaplig” syn på ämnet.

Det finns ju också andra som skrivit om den israeliska lobbyn. Den rätt kända statsvetaren och vänsteraktivisten Norman Finkelstein har skrivit två rätt kända böcker vid namn ”The Holocaust Industry” (2000) och ” Beyond Chutzpah” (2005), där han kritiserar Israel och pro-israeliska organisationer för att använda förintelsen och ordet ”anti-semitism” för att legitimera den israeliska ockupationen. Han fick sparken från DePaul ungefär samtidigt som The Israeli Lobby and the U.S. Foreign Policy kom ut. Jag sympatiserar inte med att Finkelstein fick sparken.

Han hade varit verksam i akademin sedan 1980-talet. Den var ett uppenbart brott mot akademiska friheten. Vidare öste inte en massa tillrättalagd partiska böcker över sina studenter vilket är vanligt hos aktivistakademiker. Det skall dock sägas Finkelstein är en vänsteraktivist av värsta sort. Han använde sin titel som professor för sitt socialistiska korståg mot Israel. Jag tycker inte att statsvetare ska ägna sig åt opinionsbildning. Annars har du ju vänsterjournalisten Max Blumenthal som hyllades när han kom ut med Republican Gomorrah: Inside the Movement that Shattered the Party (2009) eftersom han gav sig på GOP. Sedan skrev han boken Goliath: Life and Loathing in Greater Israel (2013) hotades han med sparken från sitt jobb på vänstertidningen The Nation.

En bok jag faktiskt tyckte var rätt bra om Israel-Palestina konflikten (om vi talar om den kritiska sidan) är f.d. presidenten Jimmy Carters bok ” Palestine: Peace Not Apartheid” (2006) men då mest för att han var President på 1970-talet. Det var ungefär då som ”anti-sionism” blev populärt hos vänstern. Vänstern var tidigare mycket positiva till sionism men sedan bytte de sida. Mycket beror på de ständiga konflikter som Israel är involverad och att bilder från de ockuperade områdena började spridas. Det kan ju sägas att Hezbollah, Hamas och PLO inte är några kramgoa organisationer och om de hade makten över den judisk-israeliska befolkningen hade de med största sannolikhet behandlat dem lika illa som Israel behandlar palestinier idag. Sådant struntar dock vänstern i. Jag menar, man skall komma ihåg att när det begav sig åkte Jan Myrdal ner till Kambodja med ett gäng doktorander och kända vänsteraktivister. Där visade Pol Pot dem runt och de kom hem och berättade att allt var frid och fröjd och att Kambodja var ett bevis på hur väl kommunismen fungerade.

Sedan att de Röda Khmererna mördade någon miljon människor spelade mindre roll eftersom de var kommunister. Det är ungefär den inställningen som Blumenthal, Finkelstein, Weiss och så många andra har till den här konflikten. Palestinierna kan aldrig göra fel eftersom de är den svaga och förtryckta parten i konflikten. Även om det är sant så inte deras organisationer särskilt ”goda” i någon generisk bemärkelse om hur vi förstår ”godhet”. Min inställning är den som Mearsheimer (i synnerhet har) – att det inte gynnar amerikanska och europeiska intressen att var involverad i den delen av världen. Det är i grunden den inställningen Donald Trump hade i början men som han sedan backade ur ifrån ju närmare han kom valet. Egentligen förstår jag inte varför de Dagens Nyheter och liberalerna är så hatiska. Han driver ju deras utrikespolitik. De är mest upprörda för den populistiska tonen men rent realpolitiskt. Vad skiljer Trump från Hillary Clinton?

Det hade varit mycket mer som skilt dem åt om inte Israellobbyn funnits.

Den som drar sig till minnes kommer ihåg att globalistliberal pissmedia var helt rabiata, men sen hände nåt, och då blåstes det i hundvisselpipan, och vips så skulle medierna lugna ner sig och Trump skulle anses som mera kosher. Detta skedde helt synkront. Kommer inte ihåg om det var när Bannon slutade, eller dom fick in Kushner eller om det var någon annan judelobbygodkänd medlem i administrationen.

Du får leta tillbaka i tråden.

Jag har inte arbetat på en redaktion, men jag har frilansat en del inom medieproduktion, och har faktiskt varit med och gjort en video åt en landstingsfinansierad organisation. Den var dock för "internt bruk" och inget som skulle visas för vanligt folk. Faktum är att det var denna som blev den sista droppen i bägaren som fick mig att gå över till "den onda" sidan. Jag vill dock inte säga för mycket.

Ärligt talat, så var det nästan lite sektvarning på vissa människor. Uppdragsgivarna pratade om vikten av "integration". Och de var tydliga med att integration inte innebär att invandrarna ska anpassa sig, utan att svenskarna ska anpassa sig till invandrarna och att man "möts halvvägs". Man var även noga med ordval. "Problem" fick inte förekomma, utan det hette "utmaningar". "Invandrare" fick inte förekomma, utan det hette "nya svenskar" eller "flyktingar". En kommunanställd som var ansvarig för sådana frågor var en gammal hippie som pratade om kärlek hela tiden. Och det pratades hela tiden om "barn". Och visst, det fanns riktiga barn, men vissa var uppenbart inga 16-åringar.
Besökte en idrottsklubb där de flesta var fullvuxna Afghaner, och ett fåtal taniga svenska barn. Ärligt talat, det gjorde mig äcklad. Jag kände mig som en billig hora som jobbade med ett sådant projekt. Jag svor att aldrig göra något likadant mer.

Men jag tror inte de som jag pratade med, som hade hand om detta var onda människor med någon sorts ond agenda. De ville säkert väl. Men de verkade totalt hjärntvättade. Sektvarning som sagt. Däremot finns det ju uppenbarligen folk som tjänar pengar på detta, och det finns även de som har en agenda.

Men det här var som sagt på landstingsnivå, inte någon stor medieredaktion eller liknande.

Det var när Trump bombade Syrien första gången. Eller snarare innan det, när han hotade att bomba pga någon helt uppenbart fejkad kemgasattack.

Det var då min sympati för Trump försvann, men i efterhand har jag reviderat det. Trump tycks vilja väl och han försöker men han har inte den avgörande makten.

Annars var det precis som du säger. Hela västvärldens media vände på 24h och blev Trump-vänlig i en vecka, och sedan var det återgång till det gamla narrativet igen, med Trump som en ny Hitler.