Malcolm Kyeyune är oroad över avståndet mellan svenska politikers narrativ och vad väljarna kan iaktta med sina egna ögon. Keyune skriver:
Citat:
För en vecka sedan sände SVT ett reportage som satte sina spår. Under två nätter följde teamet från SVT flera hemlösa pensionärer i Stockholm. Scenerna var beklämmande; och jag måste erkänna att jag själv fortfarande inte riktigt kan greppa det jag såg. Var detta verkligen Sverige?
I rutan sågs en äldre kvinna som tillbringade sina kvällar på snabbmatsställen med nattöppet för att inte frysa ihjäl. En annan man åkte runt på nattåg och bussar för att ha en plats i värmen. En grotesk detalj i skildringen var att dessa pensionärer är tvungna att gå ihop och skydda varandra mot kriminella gäng som riktar in sig på att råna dem. Pensionen betalas ju ut samma datum varje månad, och då slår rånarna till – månad efter månad.
[---]
Vi har sagt att vi inte ska ställa grupp mot grupp. På något plan så "vet" jag självklart att allt detta är sant.
Vi har råd, vi behöver inte ställa grupp mot grupp, ekonomin går som tåget och välfärden – trots enstaka skönhetsfläckar - håller världsklass. I en värld där allt detta är sant går det dock inte att förklara på något som helst logiskt vis varför människor som jobbat och betalat in skatt hela sina liv sover på gatan här och nu. Så vem ska jag lita på? På politiker som på alla sätt är mer kunniga och ansvarstagande än mig? Eller på mina egna ögon och vad de ser?
Något håller på att gå allvarligt fel i narrativet i detta land.
[---]
Antingen måste verkligheten ändras, eller så måste våra berättelser om Sverige göra det. Lös problemet här och nu, eller börja tala öppet om att vi faktiskt tagit oss vatten över huvudet. Att gå in i en valrörelse där folk tvingas välja mellan att lita på sina demokratiskt folkvalda politiker eller på sina egna ögon kan sluta hur illa som helst.
https://www.dagenssamhalle.se/kronik...-en-skam-21578
Det är naturligtvis inte "vi", som har tagit oss vatten över huvudet. De sju avsvariga riksdagspartierna dränker fullt medvetet gamla människor och sjuka människor för att möjliggöra, att de astronomiska resurserna för deras gemensamma migrationsindustri kan tas på löpande räkning.
Det finns således inte något "vi" i detta, ty svenska väljare har aldrig tillfrågats och fått ta ställning till de orättfärdiga prioriteringar, som de sju riksdagspartierna gör för att förverkliga den s.k. mångkulturen. De sju riksdagspartierna är tvärtom överens om, att väljarna ska vara så oinformerade som möjligt.
"Att lyfta alla pensionärer över fattigdomsgränsen skulle bara kosta runt 4,5 miljard kr per år, och med något ytterligare tiotal miljarder skulle man kunna ge pensionärerna en anständig ålderdom", skriver Tino Sanadaji. I stället väljer de sju riksdagspartiern att samvetslöst prioritera s.k. ensamkommande, vuxna män med afghanskt medborgarskap för 27 miljarder årligen. "Härefter väntas utgifterna för ensamkommande att ligga kring 30 miljarder under varje år fram till och med år 2019", skriver SVT.
I Kvartal samtalar Thomas Gür med Katarina Barrling. Man undrar, hur länge det kommer att vara möjligt, att beskriva de sju riksdagspartiernas gemensamma prioriteringar som ett moraliskt ställningstagande, underförstått som ett uttryck för en god moral?
https://kvartal.se/kvartalsamtal/tv-strmkantringens-r