Citat:
Mustafa Panshiri, han som var landsortspolis ett par år men som numera är ett slags självutnämnd integrationswizard bland de svårt drog- och sexkriminella afghanska sk ensamkommande. I Mustafas värld är det inte det omotiverat stora antalet drog- och sexualbrottsbegivna afghanerna som inte heller är främmande för knivmördande som är något problem. Nej, det är detta med integrationen. Får bara de våldsverkande heroinisterna veta vad de hamnat i för ett land blir de alla välståndsbringande helyllemän. Ja, och så måste svenskarna förmås engagera sig i förståelse av att det tar tid för de nya svenskarna att anpassa sig och så behöver vi svenskar även se det fantastiska i att sisådär en fjärdedel av våra nutida landsmän har dubbla identiteter och därmed dubbla lojaliteter. i bästa fall. Det ska visst betraktas som en tillgång. Denna fantastiska tillgång återfinns hos alla invandrade tydligen, inte bara de sk ensamkommande. Mustafa Panshiri kuskar land och rike runt på en aldrig upphörande föredragsturne.
Och ingenstans förklaras varför detta skulle vara positivt för mig som svensk med enbart min svenska identitet att odla och förankra. För mig ska det tydligen räcka att få veta att inte alla dubbelidentifierande utgör ett hot. Man tackar.
I en kommun i Småland föreläste jag för infödda svenskar och nyanlända elever samtidigt. Jag pratade om homosexuellas rättigheter i samhället utifrån diskrimineringslagen. Jag frågade de nyanlända från Somalia vad man gör med homosexuella i deras land. ”I Somalia tar man en stor sten och så kastar man den på bögarna huvud”, sa en av tjejerna innan hon brast ut i skratt tillsammans med sin tjejkompis. De nyanlända från Afghanistan, Eritrea, Syrien och Irak började också skratta. Jag skrattade med dem.Jamen då så. Utlänningar som flabbar åt svenska kulturella och rättsliga normer är i själva verket stadda i framgångsrik integrationsprocess. Vilken lättnad. Flabbandet är helt normalt och alldeles naturligt och ska, av svensken, tolkas som ett uttryck för utlänningens intresserade välvilja.
De svenska eleverna och deras lärare satt blickstilla. Skräckslagna. Med förvirrade miner försökte de förstå vad som pågick. Kanske tänkte de: ”Skrattar dessa människor åt att döda homosexuella med stenar?”, ”Vill de behandla hbtq-personer på detta sätt i Sverige också?” eller ”Vad är det för fel på dem?”. Jag vågar påstå att skrattet i salen snarare var ett tecken på en integrationsprocess som påbörjades snarare än ett uttryck för homofobi. Låt mig förklara.
Kommer du ifrån ett land där homosexuella stenas till döds till ett land där normen är lika rättigheter oavsett sexuell läggning kommer processen att förstå svensk lagstiftning och svenska normer att ta tid. Processen kommer också att se olika ut för olika individer. Jag har själv genomgått den sedan jag som 11-åring försökte förstå detta nya, ultraliberala, stockkonservativa, traditionstyngda, paradoxala och ofta mycket förvirrande land.
I min barndom minns jag när mina föräldrar skämtade med sina vänner om att i Afghanistan kastade vi stenar på hundar för att skrämma bort dem, medan svensken ger hundarna ett hem, matar dem och visar samma kärlek som de visar till sina barn. Och så skrattade alla.
Men skrattet var inte för att håna svenskarna. Skrattet var åt de kontraster som de upplevde i sin omgivning i sitt nya hemland. På samma sätt menar jag att de nyanlända under föreläsning i Småland skrattade åt uttalandet att homosexuella stenades till döds i Somalia.Svensken behöver bara dra sig till minnes att "knacka bög" var en svensk folksport ända in på på 90-talet. Det har Panshiri fått bekräftat av några pensionsmässiga konstaplar som han tydligen hann byta några ord med under sin korta poliskarriär. Dessutom var homosexualitet sjukdomsklassad in på 70-talet. Panshiri vet hur det var i Sverige, han har nämligen sett Gardells böghistoria på SVT. Gardells böghistoria var, enligt Panshiri, en uppbygglig och nödvändig påminnelse för svensken som kanske trott sig vara lite bättre än de invandrade u-landspersoner som numera finns i varje svensk vrå.
De ibland nervösa skratten åt både de barbariska och odemokratiska handlingar i den egna kulturen och åt hur utvecklat Sverige är ska snarare ses som uttryck för nervositet och osäkerhet över hur dessa kontraster ska hanteras. Frågan är hur svensken ska kunna förstå dessa uttryck när hon själv är traumatiserad av långvarig fred?
Men för det mesta är svensken fredsskadad och oförmögen till att förstå till att alla inte tänker som svensken och att vi inte är normen i världen.Av någon inte närmare förklarad orsak delar visst samtliga afghaner, oavsett ålder eller hemvisst, en omåttlig förtjusning i en Elvisliknande afghansk artist som hade sin storhetstid på 70-talet. Den afghanske sångaren från förr är viktig för integrationen. Därför inleds varje föredrag med förevisande av den afghanske barden varvid samtliga besökare blir väldigt glada.
Jag visar bilden av Ahmad Zahir för att påminna mina landsmän om vikten av en afghansk identitet sida vid sida den svenska identiteten.Göteborgsrektorn Hamid Zafar är inne på samma spår om att det är jätteviktigt att barn som föds och växer upp i Sverige fortsätter att odla föräldrarnas hemlandskultur. Bli heltidssvensk är alltså inget alternativ för folk som valt att lämna den muslimska världen för bidragsparadiset Sverige.
Zafar, som är själv är troende muslim, påtalar i sin text om vikten av att muslimska barn i Sverige blir fullvärdiga medborgare, fast förankrade i både islam och sin svenskhet och inte bara det ena eller det andra.http://www.gp.se/ledare/två-identite...and-1.11841881
Eftersom Zafar själv är ett utmärkt exempel på att två identiteter, den muslimska och den svenska, kan samexistera utan vara ett hot Sverige, blir det svårt att argumentera för att man enbart måste ha en identitet för att kunna bli en del av det svenska samhället.
Finns det över huvud taget någon skribent alls, som invandrat till Sverige, som inte betraktar Svensson som ett slags tjänstefolk, vars enda livsuppgift består av att försörja och på alla upptänkliga vis passa upp på och kratta manegen för landets nya befolkning?
Såg f.ö. en halvkväden visa (om nya åligganden?) i ett inlägg på Facebook. Skribenten är från Iran.
Citat:
Som ni har märkt har jag dragit ner drastiskt på mina FB-inlägg. När ni som på olika sätt har ändå hållit kontakten med mig frågar hur länge och varför har jag svarat "Jag har inget nytt att säga, det som ska sägas har jag redan sagt i tal redan för 15-år sedan och även i form av inlägg främst under 2015-2016". Men sanningen är att jag ljuger! Finns så mycket mer att säga, så mycket mer att berätta, problemet är bara det att tiden är inte mogen för det som inte är sagt, svenska folket är inte mogna för det som borde sägas.
Vi som kommer från andra kulturer och samhälle och har öppet sinne och älskar Sverige för det land det var när vi kom till den ligger några år före i det mentala och sociala tillstånd som skulle kunna göra konsekvensanalyserna relevanta. Jag vet att det låter luddigt men så är det.
På samma sätt som ingen trodde på mig när jag en gång i tiden berättade hur jag tog mig till Sverige för 30-år sedan, eller hur för 13-år sedan mina öl slogs sönder i Skärholmens centrum för jag jag handlade sprit under Ramadan eller också för 13-år sedan min dotters mamma kallades för hora i skolan och blev slagen och hotat för att hon som gift kvinna deltog i skolans simaktiviteter osv osv kommer ni att inte lyssna/tro på mig/oss om vi berättar om hur man ska tänka och agera nu när vi befinner oss i det nuvarande situation. (min fetstil) Sverige har blivit alldeles för polariserad och svartvitt där vi ständigt söker nyckelord för att placera varandra i olika fack.
Hade en kort diskussion med Mustafa Panshiri en gång och spånade som hastigast över just hur ska vi kunna säga det som måste sägas och göras nu för att nå ut och få gehör. Tro mig, det är nästintill omöjligt uppdrag. ...
Vi som kommer från andra kulturer och samhälle och har öppet sinne och älskar Sverige för det land det var när vi kom till den ligger några år före i det mentala och sociala tillstånd som skulle kunna göra konsekvensanalyserna relevanta. Jag vet att det låter luddigt men så är det.
På samma sätt som ingen trodde på mig när jag en gång i tiden berättade hur jag tog mig till Sverige för 30-år sedan, eller hur för 13-år sedan mina öl slogs sönder i Skärholmens centrum för jag jag handlade sprit under Ramadan eller också för 13-år sedan min dotters mamma kallades för hora i skolan och blev slagen och hotat för att hon som gift kvinna deltog i skolans simaktiviteter osv osv kommer ni att inte lyssna/tro på mig/oss om vi berättar om hur man ska tänka och agera nu när vi befinner oss i det nuvarande situation. (min fetstil) Sverige har blivit alldeles för polariserad och svartvitt där vi ständigt söker nyckelord för att placera varandra i olika fack.
Hade en kort diskussion med Mustafa Panshiri en gång och spånade som hastigast över just hur ska vi kunna säga det som måste sägas och göras nu för att nå ut och få gehör. Tro mig, det är nästintill omöjligt uppdrag. ...
Jag är vid det här laget alldeles för luttrad för att (optimistiskt) utgå från att skribenten och jag har ngn samsyn betr. "hur man ska tänka och agera nu när vi befinner oss i det nuvarande situation".
