Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Problemet med eliten är att den mycket väl kan se sig som blivande vinnare i ett mångkulturellt Sverige. Redan nu så är folket som bor i Askim, på Solsidan, i Djursholm och på Lidingö rätt nöjda med situationen. Jag har ju tidigare i tråden dragit exemplet med VD-hustrun som säg framför sig de billiga städerskor som Somalierna skulle bli när socialbidragen väl dras in.

De föredrar nog att tänka sig en situation där den upplysta eliten trots allt behåller greppet över tillgångarna och styret av Sverige. De tänker inte på att deras barn eller barnbarn kan sjunka på den socioekonomiska stegen eller att vi måste ha resurser att avveckla kärnkraften med ett 100 000 -års perspektiv.

Du försöker hitta binärer som inte finns och kräver det kategoriska och explicita. Jag pratar om pågående processer som är lätta att påvisa. Vi har redan idag ett stort parti i riksdagen som UTMÅLATS som hårdföra svenska nationalister, med allt vad det innebär av etnisk tribalism. Samtidigt som man själva gjort allt man kunnat för att ta avstånd från klassisk nationalisms självklara inslag av organiskt släktskap. Samtidigt som man backar upp israelisk etnonationalism.

Alltså en folklig opinion som till svårkvantifierbar, men åtminstone till betydande del är projicerad svensk identitetspolitik. På samma sätt som Trump, Brexit, Le Pen och många europeiska partier rätt universellt ses som den vite mannens politiska ångestvrål.

Och ändå mal du på om en avlägsen framtid?

Ja, det du säger om SD stämmer uppenbarligen. Men den sista meningen... "man" backar upp? Vem gör detta? Sveriges utrikesminister Margot Wallström är en öppen Palestina-vän och så Bildt var heller inte någon Israel-fanatiker. Om svaret på min fråga är Cwejman så kan jag inte förstå relevansen. Varför skulle jag eller någon annan i tråden bry oss det minsta om vad han tycker. Jag kan inte fatta det.


Du skrev i klartext om svenskar som en "minoritet" bland andra minoriteter. Det vill säga en avlägsen framtid.

Skillnaden är att dronterna inte stod nere på stranden med skyltar som sade ”Portuguese welcome”.

Moriorifolket ligger väl närmare till hands för svenskarna:

But in 1835, members of the Māori tribes Ngāti Tama and Ngāti Mutunga, living in what is now Wellington, New Zealand, decided to migrate to the Chatham Islands. Around 500 men, women, and children arrived on the shore, determined to take the land they found there through a practice called “walking the land,” where they moved across the island and settled wherever they liked. Moriori who disagreed or attempted to retain their districts were summarily slaughtered.

King describes how about 1,000 Moriori gathered to discuss what they should do. This invasion was different to previous arrivals, who had come, taken resources, and then left again. Some younger men argued that Nunuku’s law was designed to protect them from one another, and did not apply to those who were not Moriori. They needed to fight back, they said, or risk certain death. Older chiefs disagreed. Nunuku’s law was a moral imperative. Disobeying it would compromise their mana, a complicated and multifaceted term comprising integrity, prestige, and strength. The Moriori resolved not to fight. The Māori, King writes, seem to have decided at roughly the same time that a pre-emptive strike was necessary.

Shortly afterwards, hundreds of Moriori were slain by Māori. They did not fight back. “They commenced to kill us like sheep,” one survivor said later, “wherever we were found.” At least 220 men and women were killed, and many more children.

Recordings of a council of Moriori elders from 1862 lists all adult Moriori alive on that day in 1835. One cross meant they had died or been killed; two crosses meant they had been cooked and eaten, a Māori custom common to land disputes on the mainland. Those who had not been killed were enslaved, separated from their families, and prohibited from marrying. Many died of illness, overwork, or kongenge, meaning dispiritedness or despair. The historian André Brett argues that what took place was not mass killing, but systematic genocide: “Māori viewed Moriori as a different and inferior people and killed individuals on the basis of their membership of the Moriori group.”

https://www.atlasobscura.com/article...hatham-islands

Där ser man vad en fast, god och anständig värdegrund kan göra för en befolkning. Vi får väl stämma upp en postum, tyst men ändå beundrande applåd för Moriori som gick i döden hållande sin värdegrund.

I det här fallet är "man" förstås lika med SD. Poängen är att man är ganska gender fluid i sin nationalism och att det inte går att veta vad väljarna projicerar på den suddiga ytan. Man tar avstånd från det tautologiska begreppet "etnonationalism" och nation baserat på läskiga tankar om blodsmystik - samtidigt som man är uttalade sionister och hyllar en stat som tycker DNA-test är medborgaskapsgrundande. (Triggervarning).

Sedan tycker jag du ska förklara för den etniskt svenska SSU-medlemmen i Malmö hur det här med att inte vara i minoritet i sitt eget land förrän i en avlägsen framtid fungerar praktiskt.

För mig ter sig förklaringen löjligt enkel. Mattias Karlsson (SD) har sagt att han inte vill att hans "livsverk" ska harva runt 4% i bästa fall. Han vill har mer inflytande än så. Jag kan inte klandra honom för att han den inställingen. Jag bara kan inte. Vi vet hur det har gått för sådana som ND, AfS och Svenskarnas parti. Det är inte något hypotetiskt. Dessa partier försökte ta av SD:s väljare och misslyckades totalt. Igen: fakta.

Med det sagt så skulle SD kunna vässa retoriken något men det är inte särskilt lätt att göra det. Att börja med att låtsas som om svenskar, majoritetsbefolkning, i sitt eget land är som kurder i diaspora eller som judar (0.1% av befolkningen) och sedan försöka göra "identitetspolitik" går inte. Det går inte. Det leder ingen vart. Återigen: fakta. Folk har försökt och de har misslyckats varje gång i varje europeiskt land och i USA.


Menade du att skriva "minoritet i sin egen stad"? Det är lite oklart vad du vill säga. Och hur ska du ha det, först pratar du om white flight och nu verkar du insinuera att det inte går att flytta från Malmö.

Det stämmer inte. I dag fungerar det i Danmark, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Serbien, Kroatien, Bosnien, Polen, Österrike och Italien.

Det är inte vad som åsyftas med identitetspolitik i den här diskussionen.

Varför inte beskriva det som de gör i Norge, alltså som "det svenska tillståndet"? Om möjligt kan man göra en distinktion däremellan till "den svenska modellen". Det förra pekar mot den mentala indoktrinering, medan det senare idag tenderar till hur detta spelas ut rent konkret i form av subversion (av den svenska modell som en gång var).

Exakt och det är dessa människor, kanske i synnerhet de vars bubbla har börjat krackelera, som är förtjänta av att höra om svenskars skuld. Det ska beläggas med skam att fortsätta rösta för mera mångfald. De som gör det ska skämmas ut och häcklas, ostracismen vändas mot dem. Öga för öga.

Jo, det är det. Din autistiska definition får stå för dig.

Identitetspolitik kan vara explicit eller implicit. Det kan handla om cyniskt hundvisslande eller önsketänkande och projektion, om klassisk nationalism och vältaliga folkrättsanspråk utan prut eller slirig öppen svenskhet som uppfattas som kod.

Det kan vara en judisk skribent som kritiserar andras identitetspolitik, det kan vara SSU-medlemmar som mentalt räknar svenskar utan att erkänna det. Det kan också handla om omedvetna preferenser och beteenden.

Det handlar om alla aspekter av att leva i en mångetnisk politisk verklighet istället för en homogen eller överväldigande hegemonisk stabilitet.

Identitet trumfar ideologi. Det är inte en absolut sanning, men en överväldigande empirisk erfarenhet.

Nu hänger jag inte med...


Jordan Peterson har uttryckligt sagt vad han står politiskt. Från Spectator;

- “Peterson has been saddled by some of his critics with the label ‘alt-right’, which he views as a ridiculous slander. He describes himself as a ‘classic British liberal’ who makes those on both the left and right uncomfortable. He supports socialised health care and the liberalisation of drug use, and is libertarian on most social issues.”

https://life.spectator.co.uk/2017/09...nsgender-wars/

Detta innebär inte att allt Peterson säger är felaktigt. Jag tycker att Peterson, inom ramen för liberalismen framför en del intressant kritik av det han ser. Allt liberaler säger är inte felaktigt men för egen del så distanserar jag mig från liberaler även om jag hämtar en del därifrån själv. Jag skulle som sagt inte hävda att han är en George Soros. De har rätt olika åsikter. Sedan tror jag man måste skilja på liberaler och liberaler. Det finns en hel del variation mellan dem. Jag brukar använda termen ”post-liberaler” när jag beskriver dagens liberaler eftersom de egentligen inte kan definieras inom ramen för liberalismen som ideologi. Det verkar mer samlas kring förstörandet av nationalstaten. Sedan hämtar de ideologi och stoff där det passar dem. En liberal på 1700 och 1800-talet hade antagligen blivit beskriven som både antisemit, sexist, reaktionär, ”auktoritär” och rasist idag. Faktum är att det är något som händer med de flesta politiska ideologier och de som upprätthåller, distribuerar och utvecklar dem. Efter 1945 (med rötter från 1880-talet) påbörjades en omfattande utrensning av allting som tidigare togs för givet. Konservatismen reducerades bland annat till bara det materiella. Samma öde drabbade socialismen och liberalismen. Idag handlar all politik om minimala konflikter mellan hur hög eller låga skatter vi skall ha. Eliten är sedan överens om princip allt.


Ja, det är uppenbart att han vill tjäna pengar och har som alla andra en egen agenda. Jag tror inte riktigt på en form av organiserad opposition. Jag tror däremot att de stora mediekanalerna låter honom hållas så länge han inte går över gränsen.