Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ur ett mediekrigsperspektiv, vilket vilar på premissen att bredden och slagfärdigheten för och emot mångkulturen kan ökas, så är det förstås viktigt att även identitetspolitiksförvarare får plats. Dels genom att de själva tillåts utveckla sina resonemang vart de nu för dem till för motsägelser, dels genom att de inte släpps ut från ringen utan att få ta riktiga krokar och raka.

Jag tror Kvartal, kan fylla en funktion här förutsatt att bredden på paneldeltagarna är bred. Vad Heimersson hade där att göra är dock en gåta? Alltså: Vem ser en libanonisering av Sverige som en relevant önskvärd utveckling?

Vi har ett efterblivet etablissemang i Sverige, eftersom vi har en efterbliven mediastruktur i det här landet. När Obama kom till makten blev media alldeles till sig i paltorna. Detta färgade mediabilden och därför etablissemangsuppfattningen om saker och ting. Precis som när Obama pratade om att göra islam till "the religion of peace" så är Dahlbergskan nu för böneutrop för hon drömmer sig kvar vid att det var mycket bättre med Obama och religion of peace var en enkel väg ut för dom som satsat på fel häst.

Efterblivenheten syntes också 2015, när det inte skulle byggas några murar i "mitt Europa". Vi har en skev mediabild av USA. Det vi får till oss är östkust och västkust. På östkusten finns diamanthandlarna och på västkusten filmproducenterna. Los Angeles och New York, tillsammans är det två perverterade bilder av USA som ekas i svenska media.

När USA är påväg bort från Obama på alla ställen utom där diamanthandlare och filmproducenter finns får vi en inaktuell bild av strömningarna i USA, och därför att våra etablissemangspolitiker läser DN så är dom kvar i den inaktuella bilden som månglas ut som "agendasättande journalistik". Hopplöst avhängda. Pinsamt otidsenliga.

Därför blir det att tillåta böneutrop är bra för det är "religion of peace". Men Dahlberg skrev just under sin opinionsbildnings dödsdom och kommer att esamsegla mot irrelevansens epicentrum. Precis som när Löfvén satsade på fel häst och inte byggde murar hösten 2015.

Jag lovar att mången etablissemangspolitiker och journalist längtar tillbaka till den där dagen då Obama höll sitt "Yes we can"-tal. Men världen går vidare. Att behålla en världsbild och vara patetiskt nostalgisk håller inte. I mitt Europa är vi inte patetiskt nostalgiska!

Inte i mitt Sverige heller.

En diskussion mellan Jomshof och identitetsfantasten, Ekis-Ekman, vore sannerligen intressant. Men sådana som Ekis passar inte i en paneldebatt.

Jag gillar kvartal och både läser, lyssnar och tittar. Neudings intervju med Jan Jörnemark var fantastisk. Kul även med Göran Persson. Bra att Anders Lindberg och Anna Hedenmo utfrågades. Det kan vara intressant att lyssna på dem vars åsikter man verkligen inte delar. Men som sagt, gårdagens paneldebatt var inte bra.

Vi vet inte vilka som nobbat, de fick kanske nöja sig med lite bottenskrap i de här fallen för att få till ett program. KE-E är möjligen ett "dragplåster" för en del på vänsterkanten men Heimersson kan nog dra lite generellt. Man är inte kolumnist på AB i decennier om man inte säljer lösnummer/klick. Vilket förstås säger en del om svenska folket.

I stort har de en del intressanta skribenter och vinklar på samhällsproblemen och som du säger så får man mer kött på benen om vem folk är i en längre intervju än att bedöma dem från twittrande och regisserade program som Agenda mm. Iofs fick man väl bekräftat sina fördomar om Lindberg med råge i den intervjun. Ska lyssna på Hedenmo, hon är tung mediemakthavare i hur hon presenterar samhällsproblem för folket i Agenda.

Bottenskrap? Ja kanske. Jag tror ändå att Kvartal fortfarande är i en etableringsfas, där det gäller att lägga en grund så att deltagarna inte blir stigmatiserande genom att tacka ja till medverkan. Vem inom media skulle tacka ja om om de var ensamma mot en hop av hardcoredissidenter typ: Daniel Friberg, Jonas De Geer, Björn Björkqvist, Cristoffer Dulny osv.

Sossarnas förslag om konfessionella friskolor verkar ha blivit en enda stor dimridå. Ingen av dessa ska förbjudas, endast ändringar i vad de officiellt får lov att göra. Som om ”hard core” islamist-skolor skulle bry sig om det, de följer knappt de regler som finns i dag. Ändå framställs det som om religiösa friskolor skulle förbjudas och hela fokuset i media har lagts på kristna skolor. När alla vet att det är publikfriande valfläsk, en populistiskt potemkinkuliss utspel mot islamska friskolor.

Argumentet är att barnen ska slippa indoktrineras i religion och bli ”fria och självständigt tänkande individer” genom att endast hjärntvättas med den officiellt påbjudna värdegrunds- ideologin/religionen.

Att Lindberg gav vatten på kvarn var precis det som var bra med intervjun. Lindberg var tvungen att berätta hur han tänker när han skriver som han gör. Han är dock inte helt av banan i alla ämnen. När det gäller debatten om sjukpenning är Lindberg faktiskt insatt. Finns andra ämnen också. Men i just migrationsfrågan är han helt körd. Han erkände också att han tycker frågan är oviktig. Det ger en förståelse till varför han och säkert andra inom vänstern för en så skruvad debatt kring invandring. Man saknar helt enkelt bollkänsla i den frågan.

Lindberg närmare sig alltså migrationsfrågan på samma sätt som frågan om försämrad sjukpenning. Jag är också insatt i den senare och menar att man hamnar väldigt fel om båda frågarna drivs på samma sätt. Att kritisera försäkringskassan när de friskförklarar personer med stora och kroniska funktionsnedsättningar kan inte ses på samma sätt som tiggeriförbud eller begränsad invandring. Orsaken torde vara uppenbar och det är detta som Lindberg och andra migrantvänner inte förstår. Det gör att motdebattörer tvingas förklara självklarheter eller diskutera sådant som inte har med saken att göra.

Min hypotes är, att Kvartals redaktion inte riktigt litar på, att ett 50 minuter långt samtal, som redaktionen avstår från att styra med fast hand, kommer att s.a.s. hålla farten.

Farhågan är begriplig, då alltför många poddar, där det snackas och snackas och snackas är väldigt seeega.

Därför vill Neuding&Huitfeldt ha en deltagare i den tre man starka panelen, som det är "lite fart och fläkt över" (förra veckan var det Kajsa Ekis Ekman och den här veckan Staffan Heimersson). Men upplägget funkar dåligt; det blir ingen nerv i samtalet.

Essäer, kommentarer, Kvartals-samtal (Neuding plus gäst) samt Fredagsintervjun med Huitfeldt håller en hög klass (även om det mest intressanta i Fredags-intervjun inte sällan är vilka frågor, som Huitfeldt *inte* ställer - länkar till min egen kommentar i tråden om Fredags-intervjun).

Men Veckopanelens upplägg är en flopp. Förhoppningvis inser redaktionen det.

Jag tror inte det blir bättre än så här (även om jag som vanligt hoppas att jag får fel), jag tvekar inte om att det är de svenska "högern" (kanske Timbro) som finansierar detta. Och de vill inte att man går speciellt mycket djupare än så här (ansvarsfrågan, mitt herrskap, ansvarsfrågan - där vill man absolut inte hamna). Det är bottenskrap (med några undantag) med mellanmjölksdiskussioner, för man vill inte oroa på riktigt, eller riskera att hamna i en relevant diskussion. Det är för läskigt, och dessutom kontraproduktivt för finansiärerna. Det är den vanliga svenska pysventilen. Jag läser hellre Kvartal än expressen, men har svårt att se att denna mellanmjölk ska överleva längre än valet i det nuvarande formatet. Den har blivit fria medias P2. Fint att den kanalen finns, men vem bryr sig egentligen? Det är ändå bara gammal kammarmusik som spelas.

Det finns dock en hel del, både goda och intressanta, skribenter som inte är riktigt lika "mörkbruna". Skulle Kvartal våga sig på profiler som t.ex. Johan Westerholm, Patrik Engelau eller kanske Jens Ganman så skulle man framstå som betydligt mer spännande.

Lindberg är förstås inte "dum" och alla har inte fel i allt och kan ha väldigt rätt i en del saker. Han har nog rätt i det om sjukpenning, jag kan inget om det i detalj. Nyligen hörde vi om de stora tandvårdsbehov som fanns hos sk nyanlända invandrare, jag frågar mig hur det ser ut generellt för sjukvårdsbehov och anledningar till sjukskrivningar när de har jobb.
Men han beskrev väl varför han har den inställning till invandringen, hans och ledarredaktionens inställning till sk globalisering och det gränslösa samhället. De lever i drömmen om utopin.

Lyssnade på intervjun med A Hedenmo
Hedenmo är skärpt, hon har den del rätt men hon är förstås inte där hon är om hon inte i bottnen har rätt värdegrund. Och förstår att navigera som ”opartisk”.
Om ansvarsutkrävande av journalister.
”– Jag riskerar mycket. Jag skulle kunna förlora mitt jobb. Inte min anställning, men mitt uppdrag. Allt står på spel. Så upplever jag det.”
Det är ”hårt” på toppen i SVT, men man riskerar inte sin försörjning om det skulle utkrävas ”ansvar”.

Varför väljer vi (journalister) en viss vinkel på verklighetsbeskrivningen?
AH: ”Vi journalister är så lika, kommer från samma miljöer. Rent generellt så är vi väldigt lika vi har jättekul ihop trivs ihop och garvar åt samma grejer för att vi är lika”

Mångkultur och ”vi gillar olika” är för populasen, inte journalister, de förstår att värdesätta fördelarna med den homogena kulturellt lika gruppen. Mångkultur är något som man kan tillfälligt besöka som turist och fascineras av som åskådare.