Citat:
Ursprungligen postat av
Napoleon.Snowball
Jag har nyligen läst en oerhört intelligent skildring av den konflikt vi diskuterar. Konfilkten kommer att växa eftersom Katedralen/Etablissemanget allt mer tappar förmågan att kontrollera Narrativet, beroende som det har varit av att kontrollera flödet.
[...]
On the other hand, and this is I think where we really get clarity on the new state of affairs, the Blue Church tried and failed to control the frame after the interview [Peterson/Newman]. Try as they might, the combined forces of television and print media failed to form “common knowledge” and “good opinion” around what the interview really meant. Why? Because the meaning of the event is no longer decided by “Broadcast consciousness”. In the 21st Century, meaning is decided on and by the kind of intelligence that is forming around the interactive Digital media.
Broadcast consciousness is beginning to decohere and, for now at least, only Red has begun the hard work of adapting a mode of collective intelligence that is coherent around Digital.
In this context, it isn’t surprising that what we are witnessing from Blue is for the most part a mix of performative “virtue signaling” and self-destructive critique; combined with a building agitation and anomie. The tides have changed and the once dominant modes of Blue are now very much a fish out of water.
Where does Blue go from here?
My sense continues to be that the right model is “catastrophe theory.” From last year:
Right now, the Church is killing us. While it is holding many important, necessary values, it is also holding a ton of stuff that is deeply dysfunctional. But by monopolizing the instruments of culture and power, it inhibits us like a well meaning but overbearing parent from being able to form the new innovations in culture, practice and value that are necessary to our age. The collapse of the Blue Church is going to lead to a level of “cultural flux” that will make the 1960’s look like the Eisenhower administration. As the Church falls away, the “children of Blue” will explode out in a Cambrian explosion and reach out to engage in all out culture war with the still nascent Red Religion.
This Culture War will be unlike anything we have ever seen. It will take place everywhere all at once, constrained less by geography than by technical platform and by the complex relationship between innovation and power on an exponential technology curve. It will be a struggle over not just the content, but the very sense and nature of identity, meaning and purpose. It will mutate so quickly and will evolve so rapidly that all of our legacy techniques (both psychological and institutional) for making sense of and responding to the world will melt into so much tapioca. This will be terrifying. It is also the source of our best hope.[/indent]
Läs hela artikeln!
https://medium.com/deep-code/situati...m-5a0bd014ec84
För Sveriges del lär detta kulturkrig om självbild, mening och syfte börja med kommunernas fullt reella predikament. I Kommunsveriges husorgan har två artiklar och en intervju på sistone pekat i den riktningen. Värdegrundskyrkans blå illusioner håller på att skingras för vinden.
Lise Tamm, hon som beskrev Rinkeby som nära nog en krigszon, talar i en intervju om faran med att inte ta klanstrukturen hos våra senkomna bosättare på allvar. Ansvaret att hantera värdekonflikten med dessa lämpas i stor utsträckning över på illa betalda och rustade socialsekreterare.
Citat:
Samhällets aktörer har också för lite kunskap om den klan- och hederskultur som de unga kriminella männen och pojkarna växt upp i.
– Ska man hjälpa personer som kommer från ett visst område i världen är det bra om man har kunskap om det, annars hamnar man väldigt fel, säger Lise Tamm.
– Jag tror också att det finns en rädsla för att prata om klan- och hedersstrukturer, eftersom man är rädd för att det ska miss-brukas av främlingsfientliga krafter.
Visst finns det enskilda, till exempel de som arbetar mot hedersvåld, som är insatta i frågorna. Men kunskap behöver spridas generellt bland åklagare, poliser, domstolar och andra myndighetspersoner, menar Lise Tamm och tar ett aktuellt fall.
– En ung flicka som inte ville bli bortgift och skickad utomlands bad om hjälp av socialtjänsten, som kallade in föräldrarna till ett gemensamt samtal. Det är ett exempel på när man gör som man brukar med svenska familjer, men det är fullständigt livsfarligt för den här flickan!
Det blir en krock mellan det svenska systemet med en fungerande stat och klansamhället, där Somalia är ett tydligt exempel. I klansamhället är just klanen, familjen det viktiga. Problem löser man inom kollektivet.
– I kollektivistiska samhällen har man inget förtroende för staten, utan litar till sin storfamilj. Vad får svenska myndigheter att tro att de här personerna skulle lämna över viktiga beslut till någon tant som mig? Eller till någon tant i en domstol? säger Lise Tamm.
– För det första är vi kvinnor, för det andra har vi inget med deras familj att göra. Vi ska inte lägga oss i deras uppfostran, om de vill skiljas eller om de slår sina barn, tycker de. Sådant sköter de inom sin klan.
https://www.dagenssamhalle.se/nyhet/...a-staten-20541
Malcom Kyeyune pekar på stundande ekonomisk kollaps i kommuner som tvingas socialbidragsförsörja mängder med migranter invånarna inte önskat sig eller känner speciellt stor samhörighet med.
Citat:
En sak att fundera på i dessa tider är huruvida det fortfarande är smart att lägga bördan för försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) på kommunal nivå. Försörjningsstöd utgör det yttersta stödet för människor; pengar som är tänkta att kopplas in när uppehället måste klaras och inga bättre alternativ finns. Problemet är dock att många av de nyanlända som idag stationeras ut i våra olika kommuner antagligen kommer att hamna där, och detta tämligen snart. Etableringstiden på arbetsmarknaden för nyanlända i Sverige är inte direkt något att vara avundsjuk över, och inget talar för att något mirakel kommer att ändra på det de närmsta åren.
Det finns självklart principiella argument som kan riktas åt olika håll. Det kommunala självstyret är en styrka som är viktig att bevara, men det går nog att fråga sig hur relevant det är i just en fråga som denna. Att administrationen av vårt samhälle ska ligga på en lokal nivå med lokala påverkansmöjligheter är definitivt ett ideal när det gäller sådant som skolor, parker, bibliotek och en mängd andra samhällstjänster. Men försörjningsstöd? Hur många boende i en genomsnittlig svensk kommun känner egentligen något som helst patos för att utbetalningen av dessa pengar sker just i kommunens regi? Gissningsvis räcker det för de flesta att systemet helt enkelt fungerar.
Det riktiga problemet i sammanhanget är att vi inte låter svenska kommuner ha någon möjlighet att påverka exempelvis landets migrationspolitik, men vi gör dem ändå ekonomiskt ansvariga för politikens konsekvenser i sista hand.
https://www.dagenssamhalle.se/kronik...terkylan-20526
Anna Ekelund Nachman kritiserar svenska värdegrundstroendes inhumana brösttoner som basunerar vida omkring att endast Sverige duger att leva i, något som likt sireners sång lockar migranter från när och fjärran. Och den stora frågan är om det är moraliskt eller politiskt försvarbart att försaka svenskarnas Sverige för att bereda rum för främlingar som önskar det bättre liv de tror de ska finna här.
Citat:
Sverige är fantastiskt och bäst i världen att leva i! Splittra era familjer, skicka bort era tonåringar, låt dem utsättas för allsköns faror och som ankarbarn bära ansvaret för hela familjens försörjning och återförening!
Hårdraget är det kontentan av den dom där Kammarrätten i Sundsvalls ger en yngling rätt till socialbidrag för att bekosta ansökningsavgiften som hans etiopiska familj måste betala för att försöka återförenas i Sverige.
När människor förr längtade efter ett bättre liv lämnades frun och barnen i hemlandet medan familjeförsörjaren åkte utomlands för att arbeta, skicka hem pengar, etablera sig och så småningom kanske erbjuda familjen ett hem i det nya landet. Att som vuxen fatta ett sådant beslut är en sak, att göra det som barn är något helt annat.
2015 sökte 35 369 ensamkommande barn asyl i Sverige – företrädesvis från Afganistan följt av Somalia, Syrien, Marocko, Etiopien och Albanien. 2016 var siffran 2 199, men fortfarande är den svenska inställningen sådan att man tycker så synd om de ankarbarn som kommer att man med sitt handlande i förlängningen uppmuntrar ännu fler familjers splittring.
Svenskar kallar inte som president Trump andra länder för "shithole countries" – men de gör det i handling.
[...]
Det finns ett von oben-tänk hos dem som vill rädda alla, en idé om att alla andra platser än Sverige är obeboeliga, som om lycka mest är kopplat till snygga skor och senaste iPhonen. Och att den allra högsta lyckan är att få bli svensk.
Visst är förhållandena i många länder svåra men det betyder inte att man inte kan leva ett bra liv ändå. Ibland är de fruktansvärda och då har man all rätt att söka asyl, vilket främst handlar om att under en tid få skydd och inte automatiskt är en emigreringsmöjlighet.
[...]
Jag förstår desperation, krig och förföljelse. Jag förstår även viljan att pröva lyckan i ett annat land bara föra att man vill. Men då måste man vilja det själv, inte bli ivägskickad av familjen eller klanen. Man bör också känna ett minimum av lojalitet till den nya platsen, en vilja att ge och ta. Nu känns det som att Sverige i sin iver att hjälpa alla knäcker både sin rygg och många av de människor som kommer hit.
https://www.dagenssamhalle.se/kronik...t-leva-i-20486
