Citat:
Ursprungligen postat av Siegfrid
Det är också så att ringarna på vattnet sprider sig. Till och med i den hittills säkra Stockholms innerstad, i de salonger där reedaktörer umgås, flyter helt otippade samtalsämnen och åsikter upp. Det är inte längre raggarna i Bjuv som är en perfekt moståndare att hänga upp sig på, det är vem som helst, till och med på en middagsbjudning nära dig.
Det är journalissan Katarina Wennstam som förfasar sig över en middagsbjudning där hennes bordsherre hade den dåliga smaken att inte vara uppdaterad på den senaste genus- och instersektionalitetsforskningen, utan uttryckte helt simpla och folkliga åsikter om invandring och könsroller.
Ställd inför detta brutala möte med folkdjupens åsikter så tvingas hon retirera in på toaletten för att lugna ner sig, och att sedan skriva en krönika för att försöka hänga ut mannen i fråga, (gissar att Wennstams kompisar frossar i hennes skitsnack).
Men att dra rasistkortet på middagen fungerar inte lika bra som på twitter. så hämnden får skjutas upp till senare.
Wennstams krönika är helt förutsägbar i linje med Maria Sveland, Åsa Linderborg, Dan Jönsson och Quaisar Mahmod. De har det gemensamt att de känner sig främmande inför Sverige, inför svenskarna och deras kultur, åsikter, heminredning, konservatism, skepticism inför invandrare och genusdebatt. Och de kan inte göra något, de kan inte övertyga i debatt utan då måste man riva ner, förstöra och rycka upp med rötterna det som irriterar. Desperationen är nära och man riktigt känner ångesten över att möta människor som tycker annorlunda.
Wennstams irritation är ett hoppfullt tecken. Det betyder att folk inte är lika rädda längre, och vill kunna uttrycka sin åsikt. Utrymmet för Södermalms-median är i minskande. Det finns helt klart ett folkligt underlag för en förändring av debatten i den riktning ohjo antyder.
http://www.fokus.se/2012/06/aven-i-de-fina-salongerna/
Katarina Wennstam har ju skrivit ett par böcker om våldtäkt, ur sitt förhandsinställda PK-perspektiv, vilket gör att hon fokuserar på vita män som de onda i sammanhanget (hon har även skrivit en skönlitterär, usel, bok på det temat) och därmed blivit PK-iternas stående våldtäktsexpert.
Hon anlitades för några år sedan t ex av ABF som föreläsare och spred inför en andäktig publik sina Pk-itiska villoläror.
Hon var då gift och hade barn med en man från Mellanöstern, något som jag tyckte kanske gav en psykologisk förklaring till hennes skeva tolkning av verkligheten.
Nu är hon dock tydligen skild från denne man. Om jag inte minns fel medverkade hon i antologin "Happy, happy" om lyckliga skilsmässor. Dock tycks hennes världsbild fortfarande vara cementerad.
