Thomas Nydahl, Sveriges mest frispråkige författare börjar det nya året med följande rader på sin blogg:
Citat:
Hur börjar man om? Måste man börja om? Jag tror det.
Och då vet vi alla att en avbön är på väg. Kanske har någon av regimens svartklädda agenter slagit in bakrutan på hans bil eller skrivit ett anonymt brev till hans barn. Kanske har Expo dragit igång en förundersökning för tankebrott. Det brukar inte behövas så mycket.
Men läser man vidare så hittar man ingen avbön utan istället detta:
Citat:
Den sista lilla notis jag läste i nyår, handlade om ett sådant samhälle i Sverige där man med ett kommunalt klubbslag beslutade stänga fritidsgårdarna, samtidigt som man renoverar lokaler vilka med stor personaltäthet ska hysa de människor som med 2011 års värsta eufemism kallas ”ensamkommande”. Vi har sett alltför mycket av den sortens förnedring de senaste åren.
Och det verkligt nya för mig som har följt hans blogg ett längre tag är att han slutgiltigt tar klivet över till förbjudna tankar, att den stora massan av regimens legotrupper alltid kommer att utgöra en fientlig kontingent:
Citat:
En annan populär eufemism brukar beteckna det som ”utanförskap” – själv menar jag att det är ett falskt begrepp som lägger skulden på mig. Men handen på hjärtat – vad i hela friden skulle jag kunna göra för att somalier, män och kvinnor, skulle kunna bli en del av det svenska samhället? Det finns undantagsfall, jag vet det, men för den stora majoriteten är det bara förorten, bidragsberoendet, kattuggandet och moskén som gäller.
Lite senare låter han som Tidsgest och Ezzelino - när de inte talar om judefrågan:
Citat:
Det som Hans Magnus Enzensberger kallade för ett lågintensivt inbördeskrig tar sig just sådana uttryck. Frågan är bara hur länge det förblir lågintensivt. Sverige är ett nygammalt klassamhälle, där överheten – inom såväl politik som industri – skor sig alldeles ogenerat, samtidigt som det forna folket numera utgör städpatruller åt medelklassen, med egen rätt att göra skatteavdrag.
Å ena sidan skriver han:
Citat:
Jag är som bekant inte så naiv att jag inbillar mig att nationalismen är en väg framåt.
något han även skrivit tidigare. Å andra sidan tycks han ändå hålla dörren öppen för att lösningen ligger i frågans riktning:
Citat:
Hur skulle den nationalism se ut som fick skutan att vända? Nej, det är ingen retorisk fråga. Den är viktig att ställa för varje människa som inte vill sjunka ner i det apatiska tillstånd där man sätter sin lit till överbetalda medlemmar av de politiska församlingarna och i de beslutande organen.
Avslutningen gör klart att vi inte har någon avbön att vänta:
Citat:
Oavsett vad som sker på sociala, politiska eller kulturella arenor tänker jag använda min yttrande- och tryckfrihet och säga mitt hjärtas mening. Det finns egentligen inget tabubelagt ämne för mig. Sedan länge är jag immun mot ord som ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”. Om man vet var man själv står måste man också tala fritt om det som i Sveriges tycks vara allra svårast. Att problematisera politiska mytologier - ”jämlikhet”, ”välfärdsstat”, ”mångkultur”, ”integration” - innebär inte att man ansluter sig till något slags rännstenskultur av självgodhet.
p.s. respektera att det främst är en litteraturblogg och att han inte vill öppna spalterna för en massa slentrianmässig invandringskritik.
