Jag tyckte det här inlägget var tankeväckande:
http://andreasjohanssonheino.blogspo...n-norberg.html
Inte för sitt innehåll(JHs mindre utopiskt liberala mångkulturalism lär vara bekant för alla läsare av hans blogg), utan för den strategiska möjligheten i det hela. Visst finns det många utopiska liberaler och en del marknadsliberala cyniker, men många borgerliga är väldigt obekväma inför den långa nivån på debatten, de stora skygglapparna och bristen på rationalitet och sans i argumentationen. Om en liberal opinion av JHs snitt fick större fäste skulle dennas inflytande kunna bli rätt stort. Kraven den skulle föra vore:
- ordning och reda i asylprocessen/"flyktinginvandringen"
- en minskning av invandringen, eller i alla fall en diskussion om mängd och sammansättning
- insikten att fri invandring är just utopisk
- försvar av liberala värden och institutioner
- en högre nivå i debatten(där vi skippar snacket om valloner och kebab för gott)
För att undvika den kognitiva dissonansens värsta verkningar ställer sig JH och liknande sig fortfarande på mångkulturens sida. Skillnaden är att den ska vara liberalt grundad, med mer förnuft och mindre utopiskt svamlande. Man kan här luta sig mot Cameron och Merkel hellre än Dansk folkeparti. En sådan "front" skulle gammelmedia och vänstern få ganska svårt hantera i längden. Det är lätt att karaktärsmörda SD, men det blir svårare att kväva genuint liberala mjukisar i längden, som också är en del av etablissemanget. Detta tror jag faktiskt att breda lager av borgerligheten skulle svälja. Kvar blir vänsterliberalerna och nyliberalerna, men om de skulle besegras i media har de inte mycket kvar att sätta emot. Väldigt få håller ju egentligen med dem, när det kommer till kritan, utan är mest av allt rädda att brännmärkas som rasister. Att betona det liberala, och framförallt jämförelserna med Cameron och Merkel, tror jag är det bästa motdraget. Kommer Norberg et al verkligen att gå ut och säga att Tyskland och Storbritannien, två av Europas främsta länder som vi har stort ekonomiskt och kulturellt utbyte med, är rasistiska stater eftersom de avfärdat fri invandring?
Sker detta kan nog (fp) och i förlängningen regeringen komma att hoppa på tåget. De kan plocka i alla fall några röster från (sd), sno ännu fler från besvikna soffliggande sossar, och utmåla vänstern som lite galen. Samtidigt håller man (sd) borta och kan säga sig "motverka främlingsfientlighet". Men det bygger nog på att en mer fristående kraft tar kampen i media först, då regeringen saknar ryggrad och visioner.
Jag tror ändå att detta skulle vara bra i längden. JH-liberalerna har inget svar på vad vi ska bygga vår nationella identitet kring eller vilka normer som ska vara rådande. De är för akademiska och saknar förståelse för hur "vanliga människor" ser på kultur och etnicitet. Deras Sverige vore i och för sig bättre än dagens, men skulle fortfarande präglas av brottslighet, bidragsberoende, normkonflikter(som burkaförbud etc), svensk oro för utrotning et cetera. Invandringen skulle dessutom fortsätta, om än i mindre omfattning.
Mot detta står en genuin invandringskritisk och nationalistisk ståndpunkt, som svarar att den svenska kulturen bör dominera och försvaras, och som vågar ta i tu med brottsligheten och utanförskapet, och som kommer att sänka invandringen drastiskt. Kan väl invandringsfrågan diskuteras rationellt kommer (sd) att gynnas, eftersom det rationella att göra är att minska den väldigt kraftigt.
JH skriver:
Citat:
I helgen hörde jag på ett seminarium en de framstående religionsforskarna i världen säga att "the levels of mass migration of the current decades are not sustainable". På middagen på kvällen frågade jag honom vad han menade. Han svarade krasst att erfarenheten visar att det inte brukar gå att hålla gränserna öppna mer än under en kortare period, att de nuvarande migrationsnivåerna är historiskt unika, att den folkliga legitimiteten saknas och att tendensen redan är tydlig; dörrarna har börjat stängas i Europa.
När jag läser hans blogg slås jag ofta av tanken att här har vi en man nog är mer kritisk än han vågar erkänna.