Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Granskningen visar bland annat att många av propositionerna helt saknat bedömningar av hur antalet som ansöker om, eller beviljas, uppehållstillstånd kan påverkas av förslagen. Det fåtal bedömningar som gjorts är huvudsakligen så svagt underbyggda eller kortfattat redovisade att deras tillförlitlighet inte går att bedöma. Bristerna gäller en rad områden. Få av de granskade propositionerna lever till exempel upp till kraven på heltäckande och långsiktiga ekonomiska analyser. Endast tre av de 26 granskade propositionerna anges ha några konsekvenser för kommuner och landsting, och 16 av dem saknar helt analys på området. Inget av förslagen uppges ha några som helst jämställdhetskonsekvenser, och endast tre bedöms påverka integrationen.

– Vår bild är att underlagen inte alltid har tagits fram med vedertagen metodik. Metoder, data och beräkningar redovisas sällan. Det är ovanligt med hänvisningar till forskning och andra kunskapsunderlag. I 20 av de 26 granskade propositionerna saknas analyser av risker och osäkerheter helt, säger Tommi Teljosuo som genomfört revisionen.

Ledarsidorna.se kan leda i bevis att av Sveriges drygt 10 000 journalister var det mellan en tiondels promille och en promille som rapporterade om systemeffekterna och stressen i de olika vård- och omsorgssystemen som en följd av tveksamt underbyggda regeringsbeslut. Genom att publicera bland annat MSB och Migrationsverkets egna rapporter till regeringen i original. Ett utfall för journalistkåren som bör vara orimligt om det inte fanns, eller fortfarande finns, en omfattande självcensur på olika redaktioner.

Riksrevisionens granskning kan mycket väl användas som en grundläggande studie i hur ett land inte skall styras. Lika mycket är granskningen en tydlig kritik mot en samlad journalistkår. En implicit beskrivning om hur en okritisk nyhetsrapportering och undersökande journalistik med uppenbara brister som den bedrivits under det senaste decenniet.

Vad beror populismens frammarsch på? Etablissemanget kliar sig förbryllat i huvudet och frågar: Populister överallt. Hur kunde det bli så här?

Många förklaringar framförs: globaliseringen, nyliberalismen, nationalismen, högerextremismen, vänsterextremismen. Och så folket då. Folket är okunnigt. Folket är känslostyrt. Folket är osofistikerat. Och till råga på allt kan folket numera göra sin röst hörd på internet.

Sammansatta fenomen kräver sammansatta förklaringar. Men. När de etablerade politiska aktörerna försöker förklara populismen, så glömmer de lätt en förklaringshypotes: sig själva. Att det är de själva som väckt populismen ur idet.
...
Ett aktuellt svenskt exempel finner vi i SVT:s dokumentär om svensk migrationspolitik, Tvärvändningen. Den beskrivning ledande politiker ger där, skvallrar om en uppenbar misstro mot folkets omdöme. Att öppet redovisa den kunskap man satt inne med, skulle ha gagnat mörka krafter, menar makthavarna. Säkrast då att undanhålla folket denna kunskap.
...
Men att kritisera makten. Eller se att det finns ett etablissemang med vissa gemensamma intressen. Det behöver faktiskt inte vara populism. Det kan helt enkelt vara sund skepsis. Och till och med en av de mest liberala institutioner som den liberala demokratin har – maktdelningen – bygger ytterst på idén att makt korrumperar, och därför bör balanseras av motmakt.
...
Att de politiska aktörer som bär ansvaret, samtidigt anklagar folket för att sakna omdöme, kan framstå som väl magstarkt. Och det finns en risk att anklagelseakterna mot populismen helt enkelt framstår som ett sätt att förneka sitt eget ansvar. Den tanken skulle etablissemanget kunna pröva. I alla fall om de vill förstå varifrån alla populister kommer.

Det var i denna kontext som multikulturalismen växte fram. Den introducerades i Kanada i början av 1970-talet som ett försök att hitta ett sätt att få befolkningsgrupper av olika etniska ursprung att leva harmoniskt tillsammans.

A torn country, in contrast, has a single predominant culture which places it in one civilization but its leaders want to shift it to another civilization. They say, in effect, "We are one people and belong together in one place but we want to change that place."

Torn countries are identifiable by two phenomena. Their leaders refer to them as a "bridge" between two cultures, and observers describe them as Janus-faced.

For a torn country successfully to redefine its civilizational identity, at least three requirements must be met. First, the political and economic elite of the country has to be generally supportive of and enthusiastic about this move. Second, the public has to be at least willing to acquiesce in the redefinition of identity. Third, the dominant elements in the host civilization, in most cases the West, have to be willing to embrace the convert. The process of identity redefinition will be prolonged, interrupted, and painful, politically, socially, institutionally, and culturally. It also to date has failed.

Western culture is challenged by groups within Western societies. One such challenge comes from immigrants from other civilizations who reject assimilation and continue to adhere to and propagate the values, customs, and cultures of their home societies. This phenomenon in most notable among Muslims in Europe...

Men "Muslim ban" är en kvasiintellektuell härdsmälta av extrema idéer, framförda av individer med starkt förenklade och konspiratoriska verklighetsuppfattningar där hudfärg styr allt och vita är ett ont kollektiv.
Dramatenchefen Eirik Stubø har säkert fullt upp med att hantera #tystnadtagning-uppropet, men han måste vika en timme åt att titta på det färdiga resultatet av "Muslim ban". En performance som är en förolämpning mot varje tänkande människa och mot konstformen teater. Den nivån hör inte hemma på Dramaten.

6,4 procent av unga kvinnor utsattes förra året för det Brå kallar allvarliga sexualbrott, i princip försök till eller fullbordat sexuellt tvång eller våldtäkt.
[...]
Det kan dock konstateras att sexualbrott ökar generellt. Och vanligast är att gärningspersonen är en okänd man och att brotten sker på allmän plats.

Frågan är vad ökningen beror på?
[...]
Tänkbara förklaringar är svagare social kontroll, sämre fungerande skolor, ökad konsumtion av våldsam pornografi och allmän normupplösning.

En annan förklaring kan vara att Sverige fått en onormal könsobalans, till följd av att majoriteten asylsökande är unga män. 2016 gick det 116 tonårspojkar på 100 tonårsflickor, enligt siffror från Migrationsverket och Statistiska Centralbyrån. 2011 var förhållandet 106 och 100.
[...]
Icke desto mindre var det fem gånger så vanligt att utrikes födda män var misstänkta för våldtäkt, jämfört med inrikes födda män. Förmodligen finns en koppling till kultur och kvinnosyn.

Förutsatt att en överrisk kvarstår framstår det som logiskt att sexualbrotten ökar i takt med att andelen utlandsfödda män ökar. År 2000 var 11,5 procent av befolkningen utlandsfödda, 2016 var det 17,8 procent. Sambanden bör klargöras.

Oavsett orsaker är trenden tydlig. Förvärras problemen kan nog väljarna förväntas bli mindre förlåtande gentemot politiker som inte förmår vända utvecklingen. En förändring till det bättre riskerar dock att dröja.

Ansvarsfulla föräldrar gör således klokt i att upplysa sina döttrar om verklighetens realiteter. Det nya Sverige fordrar större försiktighet.

Huvudartiklarna i tidningen [Ottar] handlar om ”begränsade begär”, om dömda sexualförbrytare som inte får tillräckligt stor ”rätt till sin sexualitet” på kåken. En av de intervjuade dömdes till tre och ett halvt års fängelse för våldtäkt mot barn.
[...]
I bräschen för utvecklingen gick RFSU och RFSL. I dag har RFSU byggt upp ett oerhört framgångsrikt varumärke i Sverige. Vilken annan lobbyorganisation och vilket annat bolag har fått samma plattform rakt in i politiken, i skolan och i affärerna? Det finns väl knappast några andra kommersiella produkter som får marknadsföras så ensidigt i svenska skolor som RFSU:s?
[...]
Lobbyorganisationen RFSU arbetar för att introducera sitt material till barn så tidigt som möjligt. Genom materialet ”Barns sexualitet” skall sex-nioåringar få leka lekar för att ”se och röra andra barns könsorgan” och ”jämföra sina könsorgan med jämnåriga kompisars”. Gör barnen detta är det enligt RFSU:s material ett ”utmärkt tillfälle att ge barnet positiv feedback”. RFSU lär vidare ut att om noll–femåringar "drar ned byxor eller tar av kläder på kamrater mot deras vilja" eller tio–tolvåringar "för upp föremål i vagina eller anus" – behöver man som vuxen stanna upp och se: vad kan man bekräfta, och vad kan man behöva diskutera utan att skuldbelägga? Kanske barnen vill "bejaka det lustfyllda?".

Vänta lite. Tänk dig att detta skulle ske på en vanlig arbetsplats i Sverige. Chefen introducerar en sexlek där de anställda skall få ”se och röra andra anställdas könsorgan och jämföra sina könsorgan med jämnåriga kollegor.” Sedan skulle de anställda dra ned byxorna på varandra och bejaka det lustfyllda med detta. Snacka om #MeeToo upprop?? Men hur i all sin dar kan detta fortsätta att pågå bland barn på svenska förskolor utan att någon reagerar?

Denna tendens att se värdegrundsarbete som lösningen på alla upptänkliga sociala, politiska, moraliska och andra problem är tydlig inte bara i Sverige utan även i jämförbara länder som Frankrike, Tyskland, Finland och England. Den är heller inte bara synlig i skolan utan även i en lång rad andra sektorer. Militärer, präster, poliser, säljare, servicepersonal, chefer, styrelser, nämnder, forskare, börsmäklare, vårdpersonal, barnskötare, fackombud, flygledare, bankanställda, bussförare, it-utvecklare, företagsledare och journalister förutsätts alla sakna tillräckliga insikter i sitt samhälles eller sin arbetsplats värdegrund och behöver upplysas om detta.

I denna mening är värdegrundsretoriken endemisk. Den tränger in och framställs som viktig och legitim i alla tänkbara sammanhang. Men vad betyder detta? Denna avgörande kritiska fråga ställs bara undantagsvis.
[...]
Men trots detta är retoriken lika kraftfull överallt: detta är kungsvägen till konfliktfria samhällen och upplysta och kompetenta medborgare. Denna bild av värdegrundens (typiskt framställd i singularis – som om det bara existerar en enda och den i princip är sammanhängande) betydelse i svensk och europeisk offentlighet och utbildning är dock vid närmare granskning både ogenomtänkt, orealistisk och möjligen katastrofal för den liberala demokratin.
[...]
Genom vilket magiskt knep utbildningsväsenden i Sverige eller Europa ska lyckas med konststycket att enbart identifiera sig med dessa goda värden och förmedla dem till unga skolelever förblir en gåta.
[...]
Grundtanken att om bara staten artikulerar tillräckligt tydliga riktlinjer för vilka goda värden som ska förmedlas till skolelever så kommer också de världsbilder dessa i sinom tid utvecklar att motsvara dessa värdematriser är svag både eftersom det inte finns någon normativ utbildning som fungerar på det sättet (avvikande normativt beteende kan ju knappast lagföras) och eftersom inget antyder att lärare, rektorer, ungdomar, medborgare, aktivister, tjänstemän eller ens politiker formar sina världsbilder på ett sådant enkelt förutsägbart sätt.

Modellen är också orealistisk eftersom det krävs decennier för vilket nationellt program för ”civic education” som helst att slå igenom med tanke på att de ungdomar som genomgått det inte vuxit till en tongivande minoritet eller majoritet av samhället förrän efter lång tid, i synnerhet med tanke på att det vore orimligt att anta att samtliga också lydigt anpassat sig till de normer staten genom skolan meddelat (eller att samtliga lärare fullt ut stödjer eller tror på dessa värdematriser). Varje årskull som går ut gymnasiet tillför normalt en eller två procent nya vuxna medborgare till ett lands befolkning. I den takten är alltså dagens samhällskultur en produkt av 1970-talets värdegrundsarbete och resultatet av dagens värdegrundsarbete kommer inte att falla ut förrän framåt mitten av 2050-talet.
[...]
Om vi nu för exemplets skull skulle acceptera den gammalteknokratiska bilden och tänker oss att vi med hjälp av superbt avancerade pedagogiska metoder lyckats skapa en rasande effektiv modell för att förmedla värdematriser och världsbilder till dagens ungdomar
[...]
Skulle inte illiberala och antidemokratiska regimer vara glada över att få överta sådana utmärkta utbildningssystem och genast ersätta deras nuvarande värdeinnehåll med ett annat? Naturligtvis skulle de det. Det vore ännu en spik i kistan för den liberala demokratin.

Frågan om regeringen ska göra ett undantag för att låta ensamkommande stanna i Sverige splittrar Socialdemokraterna. I SVT:s Agenda möttes två socialdemokratiska chefredaktörer med helt olika syn i frågan.
...
Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet menar att partiet borde ändra sig i frågan och låta de ensamkommande som kom 2015 stanna,
....
– Om de har hamnat i kläm i våra system, dessutom är Afghanistan ett livsfarligt land att åka tillbaka till, då tycker jag att vi borde göra ett undantag.

Widar Andersson, politisk chefredaktör på Folkbladet tycker istället att regeringen ska hålla fast vid sin rådande linje.
...
Ytterligare tvärvändningar när det gäller migrationspolitiken skulle vara olyckligt enligt Widar Andersson.
– Det skulle tära så starkt på förtroendet.