Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Precis. Var finns självbevarelsedriften? Snacket om att vi behöver en krasch är så onödigt. Hela problemet handlar om att enskilda makthavare bryter mot lagar och bestämmelser. Ersätt dessa med dugligt folk så upphör problemen.

Hur svårt kan det vara?

Socialdemokraternas vinnande koncept under 1900-talet var att man organiserade arbetarna och enade dem. Man utbildade dem i deras rättigheter. Det var ju arbetarna som möjliggjorde industriägarnas vinster och arbetarna var i allra högsta grad med och byggde landet. Under slutet av 40-talet och allra minst under 50-talet försvann de sista resterna av det man kan kalla föraktet för den arbetande människan och socialdemokraterna hade sedan länge suttit vid makten och formade landet efter sin ideologi.

Liksom idag som då är det en intellektuell skara som samlar proteströrelsen i sina egna plattformar. Ann Heberlein, Johan Westerholm, Tino Sanandaji, Chang Frick, Patrik Engellau, Mohammed Omar, Merit Wager med flera och deras nätplatser. Dessa personer har inte samma politiska uppfattning eller strävar åt samma håll, men de samtalar med varandra. Moderaten Heberlein verkar inom socialdemokraten Westerholms ledarsida eller att Patrik Engellau intervjuar David Eberhard som i sin tur gästat Aron Flam och han gästade Heberlein som nu idag skrev om lex-Janouch och så vidare. Framför allt: de vet mycket väl att de ger röst åt en mycket stor folklig vrede. Än så länge tjänar de inga större pengar, men genom nätets möjligheter kan de ena och nå ut med sitt budskap som för 20 år sedan skulle ha kostat 100-tals miljoner.

Därmed är det rätt så enahanda att enbart studera vad t.ex. Dahlberg eller Arpi skriver. De kommer inte längre än att påpeka det uppenbara vilket inte förändrar någonting. Jag tror som dig att det måste bli rejält sämre för att en större protest ska äga rum. De mest trovärdiga som kommer att samla dessa protester är de som redan är etablerade inom alternativ media. Det är där aktiviteten kommer att ske som kan förändra saker och ting. Inte inom mainstreammedia.

Under det senaste året har det analyserats om varför etablissemanget fortfarande tror på och aggressivt stödjer mångkulturprojektet. Man är beredd att avsäga sig relationer och vänskap eller avskeda anställda. Tre faktorer tycker jag mig kunna se har lyfts fram: för det första att man anser sig torgföra en överordnad och allmängiltig moral; för det andra att man tror sig representera vad en majoritet tycker; och för det tredje att identitetspolitiken och värdegrunderna helt bygger på känsloutspel varvid fakta och intellektuellt resonemang blir meningslösa. Det finns naturligtvis fler faktorer, men själva arbetet med att analysera drivkrafterna bakom vansinnet och hur det har kunnat etableras är viktigt för att kunna gå vidare.

När nu frågan "var är självbevarelsedriften" går som ett eko i tråden är det förstås en idé att påminna om att, svenskar har ingen självbevarelsedrift och om någon sådan drift mot förmodan existerar hos det svenska folket så förefaller den ha blivit borttrollad. Man behöver inte mer än ta en titt på World Values Survey för att förstå, svensken är mer än lovligt unik i detta hänseende - vi befinner oss längst bort på skalan av extremer, och det är just den närmast totala avsaknaden utav överlevnadsvärlden som utmärker.

http://www.worldvaluessurvey.org/WVSContents.jsp

Det är givetvis skapat av de speciella omständigheter som svenskar har levt under de senaste 100 åren. Det är inget biologiskt eller deterministiskt skapat. Under ändrade omständigheter kan självbevarelsedriften återkomma som ett brev på posten.

Jag lovar dig. Självbevarelsedrift finns. Det är en allmänmänsklig egenskap. Kanske blir den tydligare hos familjeförsörjare än medelålders barnlösa kaozliberaler av Ayn Rand-typ som beter sig som osnutna 22-åringar. Men den finns.

Det jag skulle tro när du kastar fram en undersökning är att det inte kommer till uttryck, eftersom att säga "Jag är viktigast för min familj. Min familj är viktigare för mig än random neger" bryter just mot tramset med "allas-lika-värde". Den är inte borttrollad, den är undertryckt av en globalistisk politik som drivs av politiker utan lojalitet till sin nation, ett kollektiv som har lojaliteter till andra grupper än den svenska nationen.

Och dessa politiker som undertryckt detta med en shaming som överskuggar DDR i omfattning är skyldiga. Skyldiga är också pedistalminoriteters företrädare som bankat in i debatten att vi inte finns.

Kanske lättare att "baxa fram", men svårare att göra avgränsningen. Det måste till något sätt att avgränsa gruppen; vad utmärker dem, mer än att de i en viss fråga utgör majoriteten? Är det en skiftande majoritet, i skiftande frågor? Eller är det en majoritet som subjektivt eller objektivt bedöms ha gynnats i största allmänhet? Om gränsdragningen inte går vid etnicitet, så kanske den går vid medborgarskap?

Jag undrar om inte det enda hållbara, som inte grundar sig på etnicitet i första hand, är känslan av rättvisa och allmänhetens optimism, genuina framtidstro.

Det där tror jag främst gäller PK-svensken som är en feg, ryggradslös hen-varelse. Men jag hoppas och tror att hen främst finns inom medier, politik och offentlig verksamhet. Glöm inte näringslivet, de som drar in pengar till dårskapen, där finns såväl självbevarelsedrift som hårda nypor. Däremot saknas tyvärr ofta tid att engagera sig i samhällets förfall – tiden behövs för att bidra till BNP.

Ja, det våras för SD/G-P-axeln i svensk politik: Sund, öppensvensk medborgarpatriotism. Ni vet - en flaggviftande amerikansk överidentitet. Som ju fungerade - tills helt nyligen, då en kritisk massa uppnåtts av eroderande demografisk hegemoni för vita och förlorat åsiktsmonopol för makthavarna. Vilket sammantaget släpper lösa de organiskt centrifugala kraftfält av identitetspolitik, som sprängt mångkulturella stater genom historien.

Det är alltså ett på förhand förlorat projekt, en lång reträttväg med många, tröga raster. Men varken Åkesson och Teodorescu kommer röra sig fortare än vad som krävs för att behålla ledningen inom det offentliga samtalet. Inga språng framåt, inga genvägar - bara en omsorg kring det egna varumärket vid varje givet ögonblick.

När Alice ska analysera SD:s svagheter, är det en sengångare som granskar en annan, från samma gren. Ur ett för henne obegripligt perspektiv, är det inte det minsta svårt att se möjligheterna att såga av grenen.

Jag menar ju nämligen att det inte alls krävs en systemkrasch för människor att fly från eller drabbas av, så mycket som en vision att samlas kring. Något konkret, trovärdigt, uppfordrande, radikalt. Ingen vettig människa kan tro att Sverige-centra kommer fungera bättre än beväpnad polis på biblioteken för att i längden verkligen lösa problemen. Ingen politisk magnetism ligger i heberleinsk "realism" kring vad vi helt enkelt får acceptera från och med nu. Jultomten Är Död! är en lika förfelad politisk slogan som Tro På Jultomten!

Svensk offentlighet och politik saknar helt enkelt opinionsbildare. Alla (inklusive SD) skuggar den allmänna meningen i hälarna. Även människor inne i stugvärmen måste ju fråga sig vad vitsen är med att öppna dörren för alternativet som står med ansiktet tryckt mot fönsterrutan.

Detta har vi mycket riktigt redan avskrivit som opportunistiskt nonsens. Medborgarskap och flaggviftning bygger ingen nation.



Att den här "skuggningen" eller trianguleringen finns har vi sett eftersom politiska ståndpunkter som förrut ansågs helt omöjliga över en natt kan göras möjliga och försvarbara. Socialdemokraterna och Löfvén pratar nu om deras "samhällsbygge" samtidigt som allting rasar.

Det påminner om drömvärldarna i filmen Inception som rasar sönder runt personerna i drömvärlden. Jag kan ju ifrågasätta det övertygande i att prata om "vårt samhällsbygge" när allt rasar, mer och mer, dag för dag. Politikernas tid går också i slow-motion för dom befinner sig i "a dream within a dream" - drömmen "humanitär stormakt allas lika värde" rasar sönder, och i drömmen ovanför den rasar samhällsbygget "Sverige" och dess skyddsvärda "Sverigebild" ihop.

Det skulle inte förvåna mig om någon i den svenska valrörelsen inför 2018 kommer att slå mynt av Trumps slogan. "Make Sverige great again", men det kommer inte att gå eftersom ingenting görs mer än att det pratas. Så då kommer NMR och säga "Make Sverige White Again" - och folk kommer att köpa det 2022 - med hull och hår för när drömmen om Sveriges förträfflighet i många lager rasat samman klart och utopisterna vaknar knutna till shared-dreaming-maskinen kommer vi som varit vakna under shared-dreamingen redan att ha gått vidare.

En blygsam stilla undran blir förstås vad krävs för att så ska ske? Det finns nämligen ingenting som talar för att något uppvaknande skulle eller kommer ske. Tvärtom framstår förhoppningen om ett stundande uppvak som alltmer fåfäng ju mer tiden går. Att det inte skulle finnas en biologisk dimension till detta ser jag som osannolikt.

Problemet med det hopplösa mångkulturprojektet kokar ner i de faktorer som du tar upp:

1) Blind tro på en Värdegrund, ”Allas lika värde”, som ingen kan förklara i sak.

2) Blind tro på att detta är Sanningen som bara en ondsint minoritet av rasister vill motarbeta.

3) Känslor sätts före fakta.

Detta är kännetecknande för fanatism och sekterism.

Rimligen behövs nu gammal vanlig fakta och saklighet för att bryta den nya tidens fanatism och sekterism. Hur svårt kan det vara?

Sverige är inte USA. Sverige hade i grunden en så mycket enklare sits, den som Erlander 1965 lovordade med de odödliga orden "Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden." Svenskarna är dessutom det närmaste man kan komma den äldsta urbefolkningen i Europa, till skillnad från amerikanerna som är ett land av nybyggare (snarare än invandrare), med stor historisk skuld gentemot indianerna och ättlingarna till slavarna. Något som förenar USA och Sverige (efter andra världskriget) är den progressiva tanken som fått rot i en ursprungligen nordvästeuropeisk, protestantisk mylla. Sverige är det europeiska land som mest följt efter USA i sin modernistiska, utopiska strävan att bli ”en lysande stad på en kulle”. Och USA ligger 30 år före oss i samhällssönderfall till följd av mångkulturalism (även om det snarare rör sig om bikulturalism i USA). Sverige har dock gjort allt för att komma ikapp och förbi. Därför är det intressant att studera den amerikanska självbilden, vilken ursprungligen var att man kom av brittisk folkstam, av engelsk kultur (t ex Franklin var mycket skeptisk mot de tyska enklaverna i Pennsylvania och man tillät inte undervisning på tyska) och att man var protestantisk. Den ovanstående rasliga, etniska, religiösa och kulturella identiteten skilde sig inte mot engelsmännens så för att underbygga rätten till ett eget land tillförde amerikanerna därför en ytterligare komponent, det republikansk-liberala credot, vars centrala dogm är deras grundlag (frihet, jämlikhet, demokrati, individualism, rättsstaten, äganderätt). Efter inbördeskriget uppstod den första riktiga nationalismen i USA. Invandringen i USA under 1800-talet var mestadels från nordvästeuropa och man kunde assimilera skandinaver och nordtyskar utan viktiga förändringar i självbilden. Det var mer problematiskt med irländare, sydtyskar, polacker och italienare eftersom de var katoliker och ännu mer komplicerat blev det när östeuropeiska folk kom. Detta medförde ett förbud mot massinvandring till USA 1924 (och den lilla som accepterades måste vara kvoterad så att de motsvarade den existerande etniska sammansättningen). Frånvaron av ytterligare invandring underlättade assimileringen av de befintliga etniska grupperna men det krävdes offer i självbilden: USA släppte den etniska identiteten (alla var inte britter) och förändrade den religiösa (alla kristna, även katoliker fick ingå). Medborgarrättsrörelsen tog bort den rasliga komponenten (även svarta var fullvärdiga amerikaner). Vid 1970-talets början var således den amerikanska förenande identiteten baserad på uppfattningen om en gemensam, ursprungligen engelsk kultur, kristendom samt det amerikanska credot. Vid samma tid började mångkulturalismen sitt totalkrig mot den homogena engelska/västerländska kulturen och kristendomen på alla slagfält, från biosalongen till litteraturen, från sociologin till domstolsväsendet, från politiken till skolbänken. Engelska har abdikerat som förstaspråk i stora delar av sydvästra USA, den amerikanska kärnkulturen ifrågasätts, medborgarskapet eroderas. Samtidigt som befolkningen aldrig stött detta men samtidigt som den styrande eliten känner mindre och mindre samhörighet och lojalitet med det land och den kultur de bestämmer över.

Flera svenska liberala tyckare har nu börjat föreslå att vi skall börja med medborgarnationalism, baserad på någon svensk variant av ett credo (där jag förmodar att ”allas lika värde” och ”allemansrätt” är centralare begrepp än släktskap med Olof Skötkonung). Detta precis i den stund då USA:s identitet börjar kollapsa: den kulturella identiteten (anglo-amerikanska) är inte längre homogen och kristendomen är svagare än tidigare, och USA har bara kvar sitt ideologiska credo. Problemet är att det inte går att hålla samman multietniska imperier med enbart ideologi. Få länder har enbart definierats av politiska principer, där ideologin användes för att förena eller separera folkgrupper. De mest uppenbara exemplen är Sovjetunionen, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Östtyskland och Nordkorea. Ja, Nordkorea finns ju kvar, men kanske inget idealsamhälle. De övriga finns inte längre, utan har ersatts av länder som definieras av etnisk tillhörighet. Ett USA, ett EU eller ett Sverige som försöker använda ideologi som förenande kitt kommer att märka att det inte räcker. Man kan notera att kommunistideologins förfall i Kina inte har inneburit något hot mot stabiliteten i ett land med en kärnkultur av Han-kineser (90%) sedan tusentals år.

Som du skriver Oyto, tror jag heller inte att medborgarnationalismen kommer att fungera i Sverige. Men det är en början på någon form av gränssättning mot övriga universum i varje fall.