Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det är tydligt vad Petter anser. Han sätter inte direkt sitt ljus under ena skäppo. Och det gör väl inte jag heller. I övrigt delar enligt min uppfattning totalitära ideologier allt som oftast de praktiska metoderna och ur det perspektivet går det att beskriva Petter som ett slags fascist, även om etiketterandet i sig inte är det viktiga. Dock tar jag ut svängarna rejält i min kommentar. Det går att göra en snällare tolkning av Petter och hans debattinlägg, men det har jag inte lust att göra för då hade det inte varit nån mening med min kommentar.

Nu över till nåt helt annat som du har skrivit flera intressanta inlägg om, nämligen fakta. Jag ifrågasatte endast din uppfattning när det gäller fakta, jag förklarade aldrig ordentligt varför jag gjorde det och nu när jag ändå är i farten med att skriva ett svar till dig, kan jag lika gärna kortfattat förklara min syn på saken.

För mig handlar kampen om mångkulturen egentligen mest om mig själv. Om min roll i det nya Sverige. Vem är jag? Vilka rättigheter har jag? Vilka skyldigheter har jag? Vilka är vi svenskar? Med detta synsätt på mediakriget blir fakta tämligen ointressant.

Jag är nämligen svensk och jag finns. Också finns det svenska folket, precis som alla andra folk. Jag och det svenska folket har samma rättigheter som alla andra folk. Särskilt mycket har jag och det svenska folket dessa rättigheter i vårt eget land Sverige. Den främsta rätten vi har är att finnas till och att själva bestämma vilka och vad vi är, oavsett vad svenska staten och andra hittar på; det är det svenska folkets exklusiva rätt, och min rätt - inte svenska statens rätt, inte medias rätt - att definiera oss själva och att acceptera eller inte acceptera andra som ingående i vår specifika grupp. Huruvida invandringen och mångkulturen är en vinst- eller förlustaffär för den nuvarande svenska staten är ur det perspektivet helt ointressant. Det är inte heller intressant hur många eller få utlänningar som begår brott, hur många av dem som lever på bidrag, hur många som arbetar, om de lagar god mat, om de är bra fotbollsspelare etc.

Fakta om invandring/mångkultur av den typ jag gett exempel på, är ointressant ur ett sådant som av mig här mycket kortfattat beskrivet synsätt. För mig är frågan om mångkulturens vara eller icke vara alltså inte en fråga om vare sig nationalekonomi, privatekonomi, bra eller dålig kultur, brottslighetens omfattning och karaktär eller en massa annat sådant. För mig handlar det i stort sett uteslutande om min rätt som svensk och det svenska folkets rätt och ur det perspektivet blir allt prat om allehanda fakta om invandring/mångkultur ett sidospår, rentav ett slags avledningsmanöver vill man vara elak, som leder bort från den primära frågan som närmast kan beskrivas som en existentiell fråga.

Tilläggas kan, så är mitt synsätt i grunden endast en direkt spegling av hur jag uppfattar att andra betraktar sig själva, det vill säga många invandrade gruppers oftast mycket oblyga sätt att se på sig själva.

Menar inte att samhällsfakta är ointressant, inte alls, men som jag ser det är det ur mitt mångkultursperspektiv är sådan fakta inte intressant. Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt, att vi inte har samma uppfattning här, men det gör inget, det är bara bra med olika uppfattningar.

Moderaternas och centerns skäl för megastor invandring är att ju fler människor det bor i ett land, ju större är produktionen. Större befolkning betyder också större makt åt de som styr. Väldigt enkelt att förstå och massinvandringen har också lett till dessa förhoppningar.

De åtgärder som nu måste till för att hejda kaoset förklaras envisast i borgerlig press. Dess främste företrädare är Tove Lifvendahl i SVD. Hon har sin bakgrund i Svenskt Näringsliv vilket många andra borgerliga företrädare i media också har. De som inte haft det kommer att få det. Budskapet är lägre lägsta löner, enkla jobb, mindre bidrag för att man ska ta dessa jobb osv. Kokar man ned borgerlig politik och borgerlig mainstreammedia kring mångkulturprojektet handlar det om att landet då blir så företagsvänligt som möjligt.

Borgerlig media har varit ärlig nog att tala om mångkulturprojektets negativa konsekvenser. Trådkändisar är t.ex. Arpi, Teodorescu och Neuding. Däremot har man inte kritiserat massinvandringen i sig. Volymerna har inte ifrågasatts. Mediakriget om mångkulturen landar således bara i beskrivningen av konsekvenserna.

Nuvarande politiker och deras partier kommer dock att få konkurrens, t ex genom muslimska partier. Att styra i mångfaldssamhällets växande segregation anses motivera högskattesystemet och omfördelningspolitiken. Som vanligt är det medelklassens tröghet som medger drakoniska pålagor och urholkad välfärd för egen del. Mångfaldssamhällets hopplösa grundpremiss kräver mutor och våld. I avsaknad av våldsmonopol att håll ihop härket kvarstår mutor/klientism. I varje sådant gynnande av en grupp missgynnas andra. Någon kanske motsätter sig tanken om nollsummespelet när grupp ställs mot grupp? Tankefiguren om diskriminerande strukturer underhålls flitigt av etablissemanget, i ett av världens mest jämlika och självutplånande länder.

Mångfaldssamhället har nog inte tänkt igenom motsättningen mellan mångfald och integration? Finns det fortfarande någon bakomliggande tro på en västerländsk liberal som väntar på att kliva ut ur Den Andre?

Samuel Huntington (1996):

Lösningen ligger inte i "enkla jobb" och "låga löner". Det finns en demografi i samhället idag som arbetsgivarna ratar om dom så får arbetskraften gratis. Arbetsgivare ratar oanställbar arbetskraft. Dom får inte jobba, ens för gratis (staten sponsrar hela kostnaden).

När vi har den "problemdemografin" ocn en inhemsk inrikesfödd arbetslöshet på ca: 3.8% och en blattearbetslöshet på ca: 22% - vilka enkla jobb tänker sig koreanskan Lifvendahl?

Det borgarna måste förstå är att "lägsta lönen" som marknaden vill betala för en stor del av våra invandrare är noll kronor i timmen. Noll. Man måste således på ett eller annat sätt hitta vägar att göra sig av med den här demografin.

Jag träffar massvis av företagare i min proffession(företag med mellan 3 och 20 anställda inom tillverkningsindustrin, typ enkla jobb.) där jag kalibrerar plockrobotar bla.. jag har hundratals gånger ställt frågan till dessa företagare varför de inte plockar in helt gratis arbetskraft som de dessutom får betalt för i handledarbidrag, de får alltså betalt av staten (af) för att anställa en arab,somalie eller hucklekärring. De bara tittar på mig storögt och säger att de hellre anställer en östis för 5 tusen i månaden, än en gratis inkompatibel invandrare som inte ens kan det svenska alfabetet. Tro mig ,jag hör detta var och vareviga dag.
På ett ställe där det numera är en stor ful robot som flyttar ämnen och paketerar ,var det innan datorns tid 3 pers som gjorde jobbet, om företagaren idag tog in 3 invandrare på bidrag och skippade roboten så skulle han dessutom kunna anställa en svensk som handledare för invandrarna utan att förlora en endaste jävla krona,tvärtom ,han skulle gå med extra vinst pga anställningförhållandet(bidrag,bidrag bidrag)
Lite tillägg, det är ironiskt att gamla uttjänta plockrobotar från 80-90.talet fortfarande kan ersätta 4-5 enklajobb.

Det är värre än så.
Precis som Tom iskalle'n skriver så är priset lägre än 0. Dvs man vill få betalt netto för att anställa någon ur värsta kategorin. Mer i bidrag än lönekostnad annars får det vara.

Vaddå "Början" på ett mediekrig, och vaddå 2010?

Mediekriget började åtmistone så tidigt som på 60-talet och medierna har varit ett effektivt vapen riktat mot landet och folket.

Det startade med psykologisk och manipilativ krigföring då vi skulle känna skam för att vi arbetat oss hårt till rikedom när andra länder var fattiga. Och ingen ska våga ifrågasätta, allra minst våga ifrågasätta de som tog kontroll över media och orkestrerade krigföringen.

Steg två var ekonomisk krigföring i form av massimport av extremt kostsamma bidragsparasiter, allt påhejat av msm med imponerande synkronisering.

Nu har grunden och förutsättningarna lagts för tredje fasen som börjar märkas, att börja hetsa grupper mot varandra för att få igång ett inbördeskrig. Grunden är så välplanerad att det knappast behövs någon hets, spiralen är redan igång och politikerna talar om integration (som ingen vill ha) samtidigt som alla ser att det går i motsatt riltning.

Om man talar om mediekriget som något inom det homogent vänstervridna msm i sverige där spektrat går mellan röd och rosa kommunism ser jag hur beteckningen "mediakrig" blir försumbar jämfört med det krig medierna redan använt i minst 50 år mot sverige. Finns något mer omfattande och destruktivt exempel i världshistorien på det msm gör mot Sverige idag?

Självklart är ökad BNP och folkmängd att bestämma över en drivkraft för de styrande, även om det är (själv-)bedrägeri när man vet att BNP per capita inte stiger av invandringen, åtminstone inte långsiktigt. Därom råder intet tvivel.

De gamla Moderaterna var dock inte ett dugg lockade av denna expansion av Sverige, men plötsligt blev de nya moderater och tyckte att det var en bra idé. Det är där jag har hakat upp mig på hur man så fort kunde byta åsikt. Lösningen man nu föreslår på de uppkomna problemen är som du skriver företagsvänlighet med låga löner och enkla jobb (som inte finns, inte efterfrågas och därför aldrig kommer att finnas), men var inte det den bakomliggande drivkraften hela tiden, när man bytte fot i invandringsfrågan? Man skapade alltså ett problem, där de egna idéerna kan uppfattas som en lösning. Det är i så fall en avgörande skillnad mot MSM och annan vänster, som hade (och har) en absurd syn på vad som är goda handlingar, men som nog inte ville att det skulle gå åt helvete med samhället. Vänstern har en fullständig likgiltighet inför det svenska och svenska intressen (se bara katalysrapporten), men hoppades nog att invandrarna skulle bli goda produktiva medborgare, för medborgare ska de ju bli så fort som möjligt. Om det är som jag tror, så ville inte Reinfeldt&co att det skulle gå bra, utan hoppades att det skulle bli precis så här. Mediernas migrantkramande och åsiktshegemoni blev det omedvetna verktyget för att genomdriva en nyliberalisering av samhället.

Här är du verkligen något på spåren: Nyliberalerna ville nog krossa välfärdsstaten med alla till buds stående medel. Jag själv har försökt förstå vad som hände inom (miljö)vänstern mellan 90-talet (då de var emot globalisering och multinationella företag samt misstänksamma mot massmedia) och 00-talet (under vars inledning de fortfarande trummade fram protester mot ovanstående och röstade emot EMU för att som genom ett trollslag omkring 2005 underordna sig globalismen).

Men åter till nyliberalerna: De har precis som vänstern drivits fram av en utopisk ideologi och smörjmedlet har varit total okunskap om och likgiltighet inför historiens lärdomar.

Resultatet av massinvandring av lågproduktiva folkgrupper blev dock inte ett nyliberalt nirvana. Resultatet liknar snarare Libanon, med den försvårande omständigheten att dessa människor inte bara har väsensskilda utan konkurrerande förhållningssätt till livet och dess mening.

Svenskarnas förändrade situation är nu ofrånkomlig och de annalkande problemen är lika oundvikliga som tyngdlagen.

Orrenius skriver i DN om att skällsorden "hora" & "bög" blivit allt vanligare på skolgårdar & i samhället i stort.

Hans slutsats om vem som ligger bakom detta: "Nazisterna".

(verkar vara bakom betalvägg, så jag länkar inte, även om det gick att läsa på telefonen igårkväll)

Oavsett liberaler eller vänstern så handlar massinvandring om vägen till makt. Kommunismen försvann inte utan tog ny form i väst genom globalismen: härska genom att söndra. Detta är ingen utstuderad idé eller en konspiration utan maktens mekanismer fungerar så här om de ohejdat släpps lös. Spelar ingen roll om det är i en diktatur eller demokrati. Målet är att kontrollera folket och liberalerna har nu insett sina fördelar i detta. Vi kan alltså slå fast att det inte längre finns några liberaler eller socialister. Det finns bara människor med maktanspråk.

Att massinvandringen skulle få konsekvenser och förändra samhället visste man. Förhoppningen var då att dessa förändringar skulle kunna kontrolleras och på så sätt gynna det egna lägret. Det var detta som skedde inom storfinansen och inom eu:s toppskikt varvid krafterna släpptes lös. Därefter har myndigheter, organisationer, institutioner och särskilt media hakat på projektet. Nu med facit i hand märker de undan för undan att man inte kan kontrollera situationen. Konsekvenserna har fått oanade proportioner och är i dagsläget okontrollerbara och blir det än mer. Media vars uppgift är att återge det som sker i samhället har då fått två läger: de som vill uppmärksamma konsekvenserna, och de som vill förneka dem och talar om det rasistiska i att ens påtala problemen. Själva idén med massinvandringen diskuteras dock inte. Orsaken till problemen är alltså fortfarande oberörbar.

Det ligger alltså i maktens essens att inte vara allierad med folket. Medborgarna röstar helt enkelt på den som de vill vara kontrollerad av. Men demokrati betyder inte absolut makt: man får förtroendet att styra eftersom man erbjuder väljarna flera motprestationer. I sakens natur ligger ju också att de styrande inte ska göra det sämre för folket. Fast folket är knappast enhetligt och beroende på vilka som styr är det vissa som gynnas mer än andra. Mångkulturprojektet har dock lett till att de allra flesta fått det sämre och att samhällssystemen krisar. De enda som gynnats är makteliten, en liten klick inom det mediala och kulturella etablissemanget och företagen.

De flesta verkar anse att det verkligen blivit sämre, men uthärdar stoiskt som om det vore en obeveklig naturlag. Det vill säga, trots misskötseln, har det i politiskt hänseende gett ofattbart lite konsekvenser. Och när de får några konsekvenser, är det knappt märkbara och ett decennium för sena. Jag förstår det inte alls.