Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Väldigt bra och tankeväckande skrivet av Lena Andersson i dag i DN http://www.dn.se/ledare/kolumner/len...ch-rostratten/

Undrar om Andersson har hämtat inspiration från Karl-Olov Arnstberg och ett inlägg på hans blogg för ungefär en månad sedan?
https://morklaggning.wordpress.com/2...kt-del-3-av-3/

Samma tankar och begrepp går igen i texterna:

Arnstberg:

Andersson:

Arnstberg:

Andersson:

Över sin döda kropp skulle Lena Andersson i vilket fall som helst aldrig erkänna att hon läst på bloggen "Invandring och Mörkläggning". Professor Karl-Olov Arnstberg är ju i etablissemangets ögon en dissident som skriver på en s.k. "hatblogg". Att han sedan har visat sig ha rätt i sina observationer är i detta sammanhang utan betydelse men gör å andra sidan det intressant att planka honom.

Mycket intressant iakttagelse. Lena Andersson är svår att begripa sig på. I ena stunden är hon hyper individualist - som det anstår en skribent i DN - och i den andra stunden inser hon så smått att det också finns ett kollektiv och att detta har sitt eget liv och skyddsvärde.

Tillhör hon månne den ökande skara i MSM som långsamt börjar inse att Sverige kan tippa över ända och att det kan bli som i Libanon på 80-talet, bara kallare och obehagligare?

Det är lugnt. Jag var besviken på mig själv över att ha gått i fällan att tro att Alice innerst inne ansåg den svenska modellen ha ett egenvärde som borde bevaras. Jag och Alice får vandra sida vid sida fram till den dag Alice helt plötsligt får för sig att integrationen på något magiskt vis är "fixad" i Sverige. I det läget kommer jag fortfarande att tycka som jag gör idag medan Alice kommer vara den som kommer att gallskrika att kranarna nu skall öppnas återigen för tiden är mogen.

Lite intressant läsning i Aftonbladet genom ett debattinlägg från en moderat talskrivare om nationalstaten.


Om man kombinerar detta med debattartikeln från AKB nyligen med den halvkvädna ursäkten till besvikna SD-avhoppare känns det som att M definitivt rör sig i rätt riktning ideologiskt. Om man dessutom kombinerar med nedan avståndstagande till f.d landsförrädarfadern börjar det verkligen likna något inom M. Det kommer krävas en ordentlig likbränning för att någon form av trovärdighet skall kunna återupprättas.

http://www.aftonbladet.se/debatt/a/k...d-patriotismen

http://www.aftonbladet.se/nyheter/sa...cle23988354.ab

Nja...kanske du har rätt, jag tycker också som andra här har uttryckt saken, att Alice mfl bara kommer halvvägs, dom kritiserar den förda politiken men sen har dom inget svar på hur dom vill ha det. Det kan dock bero på annat.

Jag har två teorier om detta, det ena är att Alice har insett att mångkulturen visserligen kan leda till att någon afrikan bär omkring på hennes Gucci-väska för en spottstyver men att hennes pepitarutiga dräkt och högklackade skor då kommer att tvingas vara dolda under en fotsid burka och att hon kan glömma att på egen hand få åka tåg till Stockholm och att hon inte vet hur denna framtidsutsikt kan stoppas, bara att det inte längre ser så ljust ut. Det blir inte Sex and the city eller ens Sopranos, endast Black hawk down.

Min andra teori är att Alice mfl inte vågar säga sanningen, det är med nöd och näppe de kan belysa problemen med mångkulturen utan att förlora sina plattformar. Att då tala klarspråk om åtgärder är otänkbart idag, de skulle vara körda professionellt och socialt. Därför måste de skynda långsamt.

Egentligen tror jag att det är en blandning av detta som styr.

Ja, hon är något av ett mysterium. Under 00-talet skrev hon ofta modigt och frispråkigt om islam och mångkultur, men när SD kom in i riksdagen började hon vekna betänkligt. Man kan ju alltid hoppas att hon håller på att svänga igen.

Det börjar bli bråttom nu att sjunga nationalstatens lov, för såhär låter det numera från USA och deras nya Mr. president-elect:


https://www.youtube.com/watch?v=EOyma_8dFm0

Precis 180 grader diametralt mot "nationalstaten sjunger på sista versen, kan man säga" som Aftonbladet har inbillat sig. Här kommer Löfvén att få ett helvete, med vilket ben han ska stå på mellan det evigt fruktlösa "vi hoppas på samarbete i EU"-tjatet och att börja likt USA inte bara prata utan också agera nationalstat på riktigt igen. Som USAs 51a delstat så blir det intressant vad Löfvén väljer. Intressant är också vilken analys bunkersossarna i media kommer att göra.




Globalism och EU-federalism kommer att vara ultra-ute om ett år. Då kan Sverige inte stå ensamt kvar på globalismens och EU-federalismens barrikader. Frågan är om bunkersossarnas och övrig medias analys kommer att innefatta att USAs hållning är nazism eller hålla käften och låta Sverige tassa ner på samma gata som Trump nu valt.

Jag tror på en snyggt koordinerad "Aaaaaavdelning! Höger om....march!" i all mediatysthet någon gång i sommar.

Det har för många närmast blivit liktydigt att kritik mot islam är lika med att sympatisera med SD. I analytisk mening är det givetvis stolligt, och snarast kontraproduktivt, ty sådant har starkt bidragit till att SD har vuxit. Kanske är det också detta som Andersson har upptäckt. När så gott som all MSM har lagt sig platt för mångkulturdogmen, så har SD erhållit monopol på att peka på uppenbara problem för det sekulära, västerländska samhället, med islams intåg.

Det tycks mig som att islamkritik, kritik mot det dysfunktionella mångkultursamhället, kollapsade myndigheter osv håller på att bli allt mer legitimt, och kanske är Andersson bara litet sen att komma med på båten. Men, i likhet med flera andra mediepersonligheter, så torde hon inte vara helt rätlinjig i dessa avseenden.

Jag tror att det kan ha en psykologisk förklaring. Att hon själv är invandrare.

Hon har ju själv kunnat flytta sig från en sämre plats till en bättre. Dels kan hon då av moraliska skäl inte förmena andra att göra likadant, och dels kan en ökad skepsis mot invandring komma att ifrågasätta att hon befinner sig här.

Och hon vill, som de flesta andra, slippa att tvingas flytta från ett ställe där man har byggt upp sin tillvaro.

Jag tror att Jason Diakité (artisten Timbuktu) vars föräldrar flyttade hit från USA, brottas med lite av samma problematik. Han kan ju knappast kallas flykting, eftersom föräldrarna som sagt bodde i USA. Vad finns det då för berättigande av att han ska vara här?

Diakité har just utkommit med en bok som handlar om hans familjebakgrund. Jag har inte läst den, men har fått uppfattningen om att den inte så mycket handlar om hans far, och ännu mindre om hans mor som är vit, men mer om slavtiden som ligger långt bort i tiden.

Om detta stämmer ser jag det som ett sätt att visa upp en bakgrund som offer (och den vite mannen som förtryckaren), för att, kanske omedvetet, legitimera sin vistelse här.

Ännu en ledarskribent som troligen inser vad som sker och beskriver det i en kolumn där först ett långt stycke om att den "dyiga vågen" rullar vidare är alibi inför åsiktskorridorens poliser.
"Per T Ohlsson: Leverera eller dö" i sydsvenskan. Men kontentan har han insett.

http://www.sydsvenskan.se/2016-11-27/leverera-eller-do

Det handlar om verkligheten. Och den kallas för populism. Hur tänker de då?

Vad skall man då kalla de som inte delar folks verklighet och inte är populister? Vad skall företeelsen kallas? Elitism?

Får man kritisera elitismens hantlangare, etablissemanget? Eller är man populist då?

Chris Forsne från ledarsidorna har skrivit en intressant artikel. Ämnet är Ansvar. Svenskar ska ständigt påminnas om att de bör ha dåligt samvete. Generös invandring kan lindra detta.

"Det är mitt ansvar att styra landet kan Stefan Löfvén säga… och tillägg att det är ditt eller ert ansvar att acceptera följderna av mitt beslut."

Ni känner igen detta. Placeringen av asylsökande ute i kommunerna. Alla kommuner är tvingade att ta emot migranter. Ingen kommun kommer undan längre. Löfven har tagit sitt ansvar, nu ska alla andra acceptera detta.

På individnivå skriver Forsne:

"Den samhällsbärande medelklassen, som redan tar så mycket ansvar, förväntas nu av regering och riksdag ta än mer ansvar, inte minst ekonomiskt, för en utveckling som ingen har formulerat på ett begripligt sätt. Det är ett ansvarsöverförande från dem som valts för att just bära ansvar tillbaka till alla dem som inte kan påverka. Det är inte en ansvarstagande politik. Mycket talar för att väljarna kommer att sanktionera detta vid kommande val."

Tror alla här tänker på den berömda frasen - Öppna era hjärtan! Den generösa invandringen skulle ju omvänt rädda oss. Än idag hävdar Reinfeldt att fortsatt stor invandring är nödvändig för att Västeuropa ska klara sig. Ingen här förvånar sig, utan blir förbannade på journalister som inte ställer tuffa motfrågor eftersom verkligheten är så j*vla uppenbar.

Identitetspolitiken, den postmoderna feminismen och nu rasifieringsdebatten är ett utslag för att ständigt hitta nya vägar att via dåligt samvete framtvinga fördelar för den egna gruppen. Rutar vi in det i en ekvation ser det ut så här: A tillåts förödmjuka B eftersom B anser att A har rätt att göra det. Konkret betyder det att vi betalar ut enorma summor bidrag och annat till grupper som aldrig bidrager själva med något och att dessa grupper anser sig ha rätt i att strunta i hur vårt samhälle fungerar. Det är vad ansvar, rätta värdegrunder och öppna era hjärtan betyder.

Låt oss vända på det hela. Alex Schulman har under en tid skrivit att vi svenskar (självklart är det riktat till svenskar) saknar empati. Han tycker att vi blivit hjärtlösa, Han tar gränskontrollen som exempel eller att asylsökarna känner oro för att de inte vet om de får stanna. I samma tidning skriver Anna Dahlberg om välfärdens kris. Idag är det barnen hon lyfter fram.

"I en av landets större städer ligger fyra ärenden om våldtäkt mot barn på hög, trots att det har gått över ett halvår sedan brotten ska ha begåtts. Polisen har inte ens utredare för att höra barnen om övergreppen.

Tänk efter vad det innebär. Brottsoffren får bära på sina trauman på egen hand utan någon rättslig upprättelse. Samtidigt går misstänkta våldtäktsmän fria och kan begå nya övergrepp mot barn."

"Men polisen är långt ifrån ensam om att inte mäkta med. I veckan rapporterade Sveriges radio om det pressade läget på barnsjukhusen. Bristen på specialistsjuksköterskor gör att drygt en tredjedel av platserna på landets fyra barnintensivavdelningar hålls stängda. I några fall har man tvingats skicka barn utomlands för vård.

"Vi har sjuksköterskor som sitter och gråter efter sitt arbetspass för att de känner sig otillräckliga", berättar överläkaren Helena Winberg för SVT."

"Tidigare i höstas var läget så kritiskt på Drottning Silvias Barnsjukhus i Göteborg att det talades om att lägga ner verksamheten. "Hade vi varit en fabrik så hade vi lagt ner. Men barnen är ju på akuten, så vi kan inte det", sade en vårdenhetschef till SVT Väst i september.

Återigen - hur är detta möjligt i en välfärdsstat med ett av världens högsta skatteuttag? "

"Det är dags att ompröva den självbilden. När anmälningar om våldtäkt mot barn läggs på hög, hjärtsjuka barn skickas hem och misshandlade barn inte hinns med har vi allvarliga problem. Problem som inte är värdiga en välfärdsstat."

Om detta talar aldrig Schulman. Inte heller Virtanen eller Lindberg. Vad är deras samvete kring det här?

Ja det är vasst skrivet av Chris Forsne. Just uttrycket "ansvar för en utveckling som ingen har formulerat på ett begripligt sätt" är välfunnet. Det är väl just det som skapar en diffus olustkänsla i landet: ingen politiker kan eller vill förklara varför Sverige ska ta emot så otroligt många asylinvandrare när andra länder knappt tar emot några alls.

Chris Forsne och Ann Heberlein stärker upp Ledarsidorna. Jag tror att många beslutsfattare läser Ledarsidorna och denna FB-tråd.