Början på ett mediakrig om mångkulturen?

The white supremacists had gathered to protest the removal of a statue of Confederate general Robert E. Lee, one of many historic markers of the old South that have been targeted since a racially-motivated mass shooting at a church in Charleston, South Carolina in 2015. But the protesters did more than defend the statue. They also used the event to broadcast their hatred of Jews, among other minorities, and to elevate their otherwise marginal national profile.

As repulsive as the white supremacists and their messages were, they had the same First Amendment rights as all other Americans do. (I grew up in Skokie, Illinois, where neo-Nazis were once granted the right to march through the largest community of Holocaust survivors outside of Israel, so free speech has always been a particularly potent principle for me.) The “anti-fascist” protesters arrived with the intent of shutting down free speech — through force.

When that happens, Americans should unite in condemning the violent assault on the First Amendment. We should not let those who would shut down free speech succeed, either by silencing the offensive speech or by using the fact of violence to rally public opinion against the targeted group. Otherwise, such violence will continue to be used.

Trump has been criticized for not condemning the white supremacists in his initial response to the clashes in Charlottesville. But Trump took an oath to defend the Constitution. His first duty was to uphold freedom of speech — not to indulge the “anti-fascists,” or the media who protect them by failing to report their violent tactics and totalitarian mindset. Therefore he correctly, and strongly, condemned the violence on “many sides.”

The fact that Trump’s measured, appropriate response became a pretext for more media outrage, and nationwide protest, is further proof that the media have abandoned their own supposed principles in the service of a political agenda. They want to bring down President Trump, and negate the 2016 election, First Amendment be damned.

Det är svårt att tänka sig större ynkedom än att ta sig in på ett sjukhus och hota sjuksköterskor och läkare som försöker rädda liv. Det är obegripligt och en stor skandal att vi låtit det gå så långt. Min gissning är att det beror på att denna berättelse spelar invandringshatare rätt i händerna och att övriga debattörer därför motvilligt tar i den. Det får vara slut med det. Brotten ska upphöra vem som än begår dem.

Efter att alliansen drivit på har även Socialdemokraterna börjat ta brösttoner mot attacker på blåljuspersonal. I december tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att bland annat ta ställning till vilka samhällsnyttiga funktioner som behöver förstärkt straffrättsligt skydd. Här finns ännu en utredningsuppgift: Det är dags att vi tydligare markerar att ett sjukhus inte är vilken byggnad som helst. Ett angrepp på en akutmottagning är ett hugg mot samhällets hjärta och ska straffas därefter.

Sjukhusen ska vara fredade zoner. De kriminella gängen och klanerna ska sättas på plats.

Ju mer etablerade maktspelare stretar emot, desto mer populära blir uppstickarna och de nya maktaktörerna. Det spelar ingen roll om det handlar om Trump eller Pewdiepie. Många är trötta på att bli tillsagda vad de ska tycka, tänka och göra och kommer därför, likt trotsiga barn, att göra precis tvärtom.

Att en av världens största och mest ansedda tidningar inte kunde fälla en 27-åring med ett Youtubekonto är inte bara sensationellt. Både konflikten i sig och dess utgång hade framstått som helt utomjordisk för bara något decennium sedan.

Vad vi är vittne till är en maktförskjutning som både är hyperdemokratisk, av många kallad populistisk, men också instabil. Pewdiepie är ingen konstant, tvärtom kan han ersättas.

Många människor har röstat med fötterna. De har valt alternativa auktoriteter, såväl politiska som mediala. Det är svårsmält för en maktordning som varit rådande under hela efterkrigstiden. För de som vant sig vid att stå i talarstolen oemotsagda är utvecklingen skrämmande.

Detta måste man förstå för att begripa mycket av det som händer i vår samtid. Att bli negativt porträtterad i klassiska mediekanaler är för personer som Jeremy Corbyn och Donald Trump inte en nackdel, snarare tvärtom. Kritiken de utsätts för blir för deras anhängare enbart ett kvitto på att de har satsat på rätt outsiderkandidat. Frågan är när den gamla makten inser detta.

Alternativa auktoriteter, såväl politiska som mediala tar allt mer plats. Det är svårsmält för en maktordning som varit rådande under hela efterkrigstiden.
...
Reaktionen från etablerade maktordningar inom partipolitiken, medier och företag har varit en blandning av chock och vrede. Men det går inte längre att vända utvecklingen, bara att anpassa sig till den
...
Det hela påminde lite om Ardenneroffensiven: Ett sista tappert försök att vända krigslyckan och återfå initiativet i en konflikt som är dömd att misslyckas.

För några år sedan skulle mordet vid ett parkeringshus i Östberga i Stockholm ha varit en stor nyhet. Skotthålet genom fönstret i lägenheten i Björkhagen några kilometer därifrån skulle också ha lett till höjda ögonbryn. Liksom fynd av använd ammunition efter att det hörts skottlossning.
Strax efter midnatt sprängdes dessutom en port till en hyresfastighet i Malmö, en händelse som återfanns långt ner på de skånska nyhetssajterna efter lunch.
Grova och ännu grövre brott, men nu så vanliga att den rimliga nyhetsvärderingen är att ge dem mindre utrymme.
Våldsanvändningen bland kriminella har nått nya nivåer. Och jag kan inte låta bli att fundera på om det har med kultur att göra.

Det finns skäl att anta att den som växer upp i en våldskultur är mer benägen att gripa till vapen - även om det förstås är en liten minoritet som blir kriminell. Här någonstans borde ett förebyggande arbete kunna börja.

Våldtäkter och sexuella ofredanden på musikfestivaler? Vi lägger ned festivalen! Gäng som terroriserar medborgare med nyårssmällare? Vi förbjuder smällarna! Hot och stök på bibliotek? Vi stänger biblioteken! Allt utom att gripa och lagföra de skyldiga.