Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det förefaller som att liberalerna försöker skruva åt tumskruvarna ytterligare från dem som förfaller till ett äkta sanningssökande - jag tänker på http://www.kristianstadsbladet.se/le...erige-politik/

Som kommenteras på fejan av ett antal lobotomerade liberaler:

Niklas Ekdal


Pernilla Ström


Hoppas att de är så oroliga att de inte kan sova på natten.

Jag begrep aldrig de påstådda opinionsmätningarna som lyfte fram påstått hyfsat eller till och med gott folkligt förtroende för en partiledare för ett opinionsmässigt crappy parti - om än i efemär medvind - men lågt förtroende för partiledare i opinionsmässigt större partier. Då måste man fråga sig om partiledaren (karaktären) är större än partiet eller partiet (organisationen eller dess politik) är större än partiledaren. Då måste det handla om en sorts för(e)ställda dygder hos partiledaren som övertrumfar partipolitiken som inte får något större opinionsmässigt stöd. Men om inte partiet duger, hur kan då den föreställt dygderika partiledaren förtjäna det största förtroendet? I min värld är det ju som att heja på försäljaren av en undermålig produkt. Man kan i och för sig känna sympatier för Bagdad Bob. Men det gör man endast på betryggande avstånd eller med förkrossande övertag. På liknande vis kunde svenskarna under folkhemmets glansfulla kulmination idka självironi. Idag är det inte lika skoj med självutplåning, där massinvällarna raljerar och de utsedda makthavarna gängar sig.

Jag tycker ju att det är svenskarna som är sårbara särskilt om vi drar ut de dystopiska koordinaterna. Nysvenskarna har sina storfamiljer och brorsor och klarar sig bättre än oss individ-svenskar som blivit översocialiserade och gjort oss beroende av staten för att få skydd. I ett fattigare och hårdare Sverige med en allt större andel skattesvaga nysvenskar kommer den svenska modellen att haverera. Det är bara i goda tider som eliten kan flasha med identitetspolitik, genus och moderna familjestrukturer.

Det första som händer är väl att gatubilden förändras när alla sushiställen och hår-, hud-, och nagelsalonger stänger. Ett synligt första tecken på kris. Sedan kommer väl kommunerna att upptäcka att daghemmen kan stänga eftersom de är personal- och resursslukande och egentligen obehövliga när det finns hem där barnen kan vistas dagtid särskilt när kvinnorna drivits tillbaks till hemmen av en försvagad ekonomi.

Nej börjar medelklassen hålla i sina pengar kan det gå fort utför eftersom det är konsumtionen som håller landet igång. När det börjar osa katt kommer inte svenskarna stå upp för sitt land längre. Ett land de inte längre känner sig bekväma i. De som kan lämnar landet och lämnar sina osålda villor kvar som blir föremål för plundring av andra mer företagssamma grupper. Det kan gå fort utför när stenen kommer i rullning. Så ser jag det. Den svenska modellen kommer inte att kunna hålla emot när det börjar blåsa och landet blir fattigare och blir ett sorts Libanon där olika etniska grupper hankar sig fram efter förmåga.

Ja det är ju systemen som är föråldrade. De skapades i en tid då vi hade ett annat samhälle. Och det är detta migranter och mångkulturprojektets påhejare nu utnyttjar till max. Vänstern resonerar som att om vi bara hade rätta värdegrunder kunde man ta bort alla trafikljus, vägmärken, väglinjer med mera. Trafiken skulle ändå fungera hävdar man. Att polisen inte längre kan utföra inre utlänningskontroll eftersom man ändå inte kan utvisa personer om de inte har ordnat boende eller att tiggare tillåts tigga överallt, även vid kyrkogårdar, är exempel på hur man struntat i att anpassa regelverken efter rådande utveckling för att istället satsa allt på rätta värdegrunder.

Då en viss typ av samhälle tjänat ut sin funktion och det krävs stora förändringar är socialism farlig. Såsom vi kan se har myndigheter och stora institutioner blivit fästen för aktivism. Polisen, universitet och museer förändras så att de inte längre kan utföra sin kärnverksamhet utan används av vänstern som verktyg för att styra samhället i den riktning man själv vill. Jag vill lyfta fram Heberleins erfarenhet av kyrkans utveckling:

https://ledarsidorna.se/2017/08/svenska-kyrkan-bloder/

Så där ser det ut inom de flesta områden. Ideologin överordnad allt.

Ja - men sedan? Om vi tänker oss att Sverige trendar mot ett Balkan eller Libanon i norr, med kratrande skattekraft och fysisk otrygghet - kommer det bara påverka svenskarnas vilja att lämna?

Kommer ALLA svenskar lämna HELA landet - eller skapas åtminstone den enskilt största tribalistiska skärvan med egna enklaver med decentraliserat våldsmonopol? Alternativt det enskilt största etniska intressepartiet i en upprätthållen centralmakt?

Tänk Mad Max eller bibehållna samhällsinstitutioner, katastrof eller kris - och man bör ändå se framtidens svenskar som alltmer egenintresserade aktörer, som varken kommer försvinna över en natt eller vara inkapabla att tillägna sig den instrumentella tribalism de lär sig av andra.

Om vi vänder på det - vilken annan etnisk grupp har anledning att känna tillförsikt för sin möjlighet att fortleva i ett Sverige med fientliga svenskar som dessutom kan alliera sig med mer intakta europeiska grannländer?

Det är ett lika dystopiskt scenario som alla andra som presenterats i tråden. En liten skärva av etniska svenskar som klamrar sig fast i norrlands inland, odlandes potatis i den frusna marken? Det är inte en framtid att sträva mot.
Alternativt så blir det största intressepartiet ett islamistiskt sådant, där flera etniciteter kan förenas i en gemensam politisk kamp. Varför inte Baathpartiet (B).

Hakelius går från klarhet till klarhet :

Agendan sätts av en liten men inflytelserik tribalistisk klan. Men vad gynnar det Sverige?

Undantagstillstånd är en bra liknelse för de tankeförbud som medierna anför.
http://www.expressen.se/kronikorer/j...rna-i-centrum/

Hakelius börjar ifrågasätta agendan. Det är stort. Det är nödvändigt och det kommer att landa i nya sanningar.
Men varför är dagens agenda som den är? I vems syfte har det skett? Vem är det som utlyst undantagstillståndet och varför. Egentligen.

Ångående mångkulturen i Sverige och tribalismen. Hur tribalismens mekanismer kan ta sig konkreta uttryck. Ett enda exempel på en kortare ordväxling mellan en assyrier och en kurd som båda är väletablerade i Sverige räcker för att illustrera tribalismen.

Assyriern Afram Yakoub från Södertälje lät den 15 februari 2015 publicera en debattartikel på SVT Opinion. I artikeln kan märkas viss indignation men på det stora hela är den vad som i sammanhanget skulle kunna kallas civiliserat hållen. I artikeln klagar assyriern på att statligt stöd från Sverige inte går till bland annat assyrierna i norra Irak. Istället går allt militärt och humanitärt stöd till andra grupper, bland annat till den kurdiska de facto-staten. Assyriern menar att kurderna inte hjälper assyrierna. Tvärtom ska kurdiska styrkor hellre ha flytt fältet "med svansen mellan benen" än stanna och försvara assyrier och yazidier. Assyriern avslutar med att lägga ansvaret för biståndsfrågan på svenska staten och påstå att biståndet i Irak måste leda till att minoriteternas ställning stärks och att vi med nuvarande bistånd går över huvudena på bland annat assyrierna. Assyrierns uppfattning är att vi svenskar inte kan hävda att vi värnar minoriteterna med vår biståndspolitik.

Två dagar senare svarar kurden Kurdo Baksi. Tonläget skruvas genast upp flera snäpp. Assyriern kallas Bagdad-Bob. Enligt kurden gör assyriern inget annat än att återkommande kritisera kurderna. Assyriern sägs också avkurdifiera yazidierna som enligt kurden är urkurder. Assyriern anklagas också för att isolera begreppet kurd till att bara gälla den muslimska befolkningen i norra Irak. Detta isolerande sägs av kurden vara utstuderat och rasistiskt samt vara samma taktik som Sadam Hussein använde sig av. Kurden redogör i sitt svar till assyriern också för Kurdistans fantastiska demokratiska utveckling och hur väl regeringen i Erbil behandlar minoriteter som turkmener, assyrier och kaldéer och det byggs kyrkor överallt och de nämnda får använda sina egna språk i skolorna. Den kurdiska välviljan går till och med så långt att några av ledamotsplatserna i det kurdiska parlamentet är vigda åt minoriteterna i Kurdistan. Ja kurderna och Kurdistan påstås av kurden faktiskt vara de enda som


Kurden avslutar sitt svar med att syrligt hoppas att


Assyriern svarar snabbt. Och förebrående. Kurden antyds vara omogen och osaklig och benägen att använda härskateknik genom att förminska och förlöjliga. Kurden påstås också blanda ihop korten och läsa in saker som som assyrierna aldrig skrivit. Assyriern beskyller kurden för att vara kurdisk extrem-nationalist. Assyriern menar också att assyrierna är ursprungsbefolkning i norra Irak - som assyriern kallar irakiska Assyrien - och hänvisar till kyrkor, kloster och otaliga fornlämningar. Han tar också upp rapporter från människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och andra som sägs innehålla


Kurderna i det Assyriska Irak sägs också ägna sig åt organiserat undergrävande av minoriteters oberoende, valfusk och rent våld. Även konfiskeringar av mark sägs förekomma. Assyriern beskyller kurden för att av-etnicifiera assyrierna och tvångskurdifiera yezidierna och på så sätt försvaga dessa folkgruppers krav på etniska rättigheter. Assyriern får här verkligen fart i sitt svar till kurden och tar i från tårna.


Assyriern tar som sista spik i kistan upp folkmordet 1915 för att slutligt begrava kurdens argumentation, och avslutar sedan snärtigt med förhoppningen att


--- --- ---

Vad ska man då säga när man tar del denna korta ordväxling mellan två nysvenskar? Min första reaktion är följande.

Ju mer och noggrannare jag betraktar nutid och närhistoria, ju mer jag granskar politiska beslut, ju mer jag tar del av vad de nya svenskarna tycker och tänker och hur de praktiskt agerar, ju mer jag läser mer eller mindre vilset, alternativt förvillande, opinionsmaterial i tidningar, detso större har inte en egentlig vilja men väl ett behov börjat växa inom mig, att ibland bara ställa mig upp och vråla att det här landet är mitt, det här är mitt hem, det här är Sverige och jag är svensk. Ett behov jag aldrig tidigare känt och ett agerande jag tidigare alltid föraktat. Att bara ställa mig upp och vråla: Ut ur mitt ... ! Dra åt ... med er ... ! Åk ...!

För betänk. Assyriern är vad då? Andra eller tredje generationens så kallad svensk? Kanske det men skrapar man bara lite, lite på ytan tittar nationalist-assyriern fram. På kurdens yta behöver man inte ens skrapa. Han går i försvar för det kurdiska folket utan att ens ha blivit tilltalad. Och dessa så kallade svenskar talar om sig själva, när talet kommer direkt ur hjärtat, helt utan hämningar om de egna folkens rättigheter och förträffligheter som de värsta n... ja ni vet vad, skulle vi svenskar tala om oss själva på samma sätt. Och svenskar är de då definitivt inte.

När det kommer till kritan är dessa så kallade svenskarna alltså inget annat annat än fullblodsnationalister. Och de är inte ensamma, nej det är de inte. Det Nya Sverige är fullt av nysvenskar. Och detta är alltså grunden för det mångkulturella samhället, grunden för det mångkulturella Sverige. Dessa båda och många andra är inte här för att bli en del av Sverige, de är inte här för att bli svenskar, de är här för att bevara sina egna särarter, för att här i Sverige leva bland annat som assyrier och kurder. Hur ska detta kunna vara ens en liten del i ett stabilt samhällsbygge? Jag bara undrar.

Och samtidigt sägs jag svensk inte finnas. Och finns vi är vi bara ett slags kuliss för nysvenskarna. Den scen varpå de fortsätter sitt osköna mellanösterska spel. Ett spel de ägnat sig åt i minst två tusen år i sina hemtrakter. Då där och nu här. Med ungefär samma resultat på båda ställena.

I den mångkulturella debatten på ledarsidorna i våra svenska tidningar har jag aldrig sett någon ta upp dubbeltänket som finns i det mångkulturella Sverige. Den dubbelhet som finns i att nysvenskarna inte bara tillåts, utan också uppmuntras och finansieras av svenska staten, till att vara allt annat än svenskar. Samtidigt som det svenska förlöjligas och förhånas och föraktas helt öppet. Eller helt enkelt sägs inte finnas alls. Att detta inte berörs direkt, eller ens indirekt, beror så klart på att skulle vi svenskar börja tala och agera som till exempel assyrier och kurder gör, skulle det svenska mångkulturella bygget mycket snart braka samman. Ett av de bärande elementen, ett av fundamenten, en av grundbultarna i det mångkulturella bygget är nämligen svenskens icke-existens. För att Det Nya Sverige ska kunna ta form och fungera ens hjälpligt, krävs att svenskarna gör avkall på de rättigheter till ett eget land, självbestämmande, särart med mycket mera, som alla nysvenskar ser som självklarheter kommer det till dem själva. Man kan beskriva oss svenskar och vårt land som den tablå varpå de många färgerna från den mångkulturella paletten stryks. Ett mer rättframt sätt att beskriva det är att tala om kolonisation istället för invandring och inkräktare istället för invandrare.

Jag skulle vilja se någon ledarskribent beröra det ämne jag bara skrapat på ytan på; svenskens självklara rätt att finnas till och slippa inblandning av andra när det gäller allt det som rör honom, sånt som hans historia, hans språk, hans kultur och inte minst hans land. För min alldeles bestämda uppfattning är att denna fråga måste upp på bordet på riktigt, inte vara förvisad bara till Internets stormiga hav. Min uppfattning är nämligen att menar man allvar med byggandet ett mångkulturellt Sverige, går det inte att bortse från mig svensk och inte heller att bortse från nysvenskarnas uppenbara ointresse för allt annat än sig själva och de sina. För hur ska det gå till att bygga ett väl fungerande samhälle och en väl fungerande stat när byggstenarna till viss del består av grupper som inte alls kan komma överens och där smockan hänger i luften hela, hela tiden och där själva grunden för hela bygget utesluts ur alla kalkyler, tänks bort, medvetet glöms eller göms? Jag tror inte det kommer att gå så bra och det är inte seriöst av hederliga människor att ens påstå att det är möjligt. Än mindre hederligt är det att faktiskt agera som vore det möjligt. Tyvärr görs båda sakerna.

Det bär mig emot att skriva sånt här. Jag ogillar de flesta av natiolismens uttryck, men jag drivs ju för tusan till att bli nationlist, svensk nationalist, när jag betraktar nysvenskarna, medias hantering av det mångkulturellla Sverige, politikers lagstiftande och myndigheters beslutsfattande. Och vill våra kära jounarlister, politiker och så kallade svenskar och mycket annat löst folk har riktiga, på riktigt riktiga, svenska nationlister med allt vad det innebär, ja då är det bara att fortsätta på den inslagna vägen. Även om jag inte gillar att säga det, så är det ändå en ganska spännande utveckling. Tycker jag som svensk i Sverige. Inte en utveckling jag egentligen önskar men som är spännande på sitt sätt.

Men sedan? Du utgår uppenbarligen från att de svenska enklaverna inte skulle ha konkurrensfördelar jämfört med de somaliska och arabiska. Kommer dessa kulturer vara bättre på potatisodling i frusen mark?

Och vilken motivation skulle sekulära, kristna och shiamuslimska minoriteter ha att inte samarbeta parlamentariskt med ett svensketniskt intresseparti?

Och hur agerar våra grannländers folk och/eller regeringar?

Det går att assimilera en del men med en så stor population kommer även de assimilerade att påverka samhället.
Vill du det? Egentligen?

Alternativet är att inte assimilera eller integrera dessa. Att förvägra dem uppehållstillstånd och medborgarskap och sedan repatriera dem.

En bra text som också är tillämpbart angående patriarkala strukturer eller strukturell rasism. Några måste ju vinna på det här som du säger. Det betyder att de skulle förlora om man tog tag i de verkliga problemen.

Om det verkligen var möjligt att avidentifiera sig, borde onekligen våra minoriteter lyckats bättre med det. Uppenbarligen har det inte att göra med socioekonomi, eftersom både romer och judar i varsin ände av spekrat har så förtvivlat svårt att upplösa sina ingrupper.

Den triviala sanningen är förstås att det är en individuell konkurrensfördel att tillhöra en tribalistisk lojalitet just i ett mångkulturellt sammanhang. Om alla var judar eller romer, DÅ hade sammanhållningen tappat betydelse.

Det vi ser i västvärlden är den hur majoritetsbefolkningens hegemoni hotas, vilket lika trivialt kommer leda till att den tillägnar sig samma identitetspolitik som minoriteterna gjort hela tiden: