Citat:
Ursprungligen postat av
enondgris
Det finns definitivt en tendens att diskutera ords mening från journalister och politiker. När diskussionen om problem med stenkastning mot utryckningsfordon i förorter var som hetast diskuterades själva problemet, dess orsaker och eventuella lösningar väldigt lite. Istället fokuserade man på att det vedertagna begreppet för kritiker kommit att bli "nogo-zoner" och att det inte fanns några zoner i Sverige som man inte kunde "gå i". Ungefär. Det handlade i alla fall om semantik istället för problemet.
Det är som jag ser det en medveten strategi för att man vet att det finns ett problem, och man vet också att man inte vill diskutera problemet eftersom dess orsaker går stick i stäv mot den egna ideologin. För att avleda uppmärksamheten och kväsa debatten lindar man in sig i definitioner och hårklyverier så att man kommer att diskutera semantik istället för sakfrågan. Samma gäller med pratet om vem som är "svensk".
[...]
Snarare kommer det vara att allt som kommer från SD eller någon som någon gång haft samröre med SD per definition kommer att vara fel på grund av budbäraren och inte innehållet i det som sägs. För det passar ideologin bättre.
S k
språkvård är givetvis något regimmedierna är drillade i. "utanförskapsområden" signalerar ett offerskap, som ska bemötas med "mer resurser" och omfördelningen, skattehöjningen, legitimeras genom "bättre integration", "jämlikhet", "inkluderande samhälle".
Gunnar Myrdal, en av den svenska välfärdens och den sociala ingenjörskonstens främste arkitekter, skrev i
I stället för memoarer (1973) att han, inte speciellt framsynt eller unikt, att befolkningstillväxten är en stor klimatpåfrestning och att den globala befolkningen vid millennieskiftet skulle uppgå till ca 7 miljarder människor och att det sen, pga stor eftersläpning i effekt av åtgärder (om åtgärder för befolkningskontroll alls sätts in, vill säga) i underutvecklade länder med deras höga fertilitet och utseende på befolkningspyramiden, skulle fortsätta öka. Så snart är de 10 miljarder, kanske 15 miljarder... Detta är gammal kunskap och det måste politikerna och journalisterna befatta sig med, genom frågor, vilja och politik. 'Vad innebär detta för Sveriges migrationspolitik?' bör de fråga sig.
Redan terminologin kring "utvecklingsländer" är suspekt enligt Myrdal ("språkets fällor") eftersom det förutsätter att det endera pågår en utveckling, progression, eller ens finns en sådan vilja. Han ifrågasatte den "liberalistiska tesen om en 'naturlig' intresseharmoni". Man kan alltså ta horderna ur djungeln, hyddorna eller ökentälten, men dessa horder naturaliseras inte till åsiktspryda svenskar så snart de plankat sig över gränsen.
Däremot såg han en "skapad harmoni" i utvecklade s k välfärdsstater. Jag uppfattar det som hans bedömning var att välfärden i sig, eller den sociala ingenjörskonsten bakom denna, sörjde för en sådan skapad harmoni. Han hade också en vision om "den universella välfärdsstaten":
Citat:
I en framtid tror jag emellertid, att människornas värderingar kommer att föra oss mot en välfärdsstat som inte stannar vid nationsgränserna. De värderingar som i de rika länderna har lett in oss på vägen mot välfärdsstaten, och på vilka vår inhemska socialpolitik har grundats, kommer att föra oss mot den universella välfärdsstaten. [...]
Av detta skäl bör vi inte vara pessimistiska ifråga om förutsättningarna för dessa internationella relationer att steg för steg fortsätta på den väg som våra nationella välfärdsstater har beträtt.
Han såg dock att det fanns delvis egoistiska motiv bakom den acceptans för utlandsbistånd som de utvecklade länderna enats kring, på kort tid efter Andra världskriget. Så politiska förändringar kan ganska snabbt leda till en trendriktning som kan bli svår att reversera, men lättare att bara fortsätta på, så snart de inledande stegen tagits. Min egen kommentar till detta, med tanke på bristen på konsekvenstänkande bland politikerna, öppen debatt eller relevanta frågor bland journalisterna, saktfärdigheten varmed elementära sanningar erkänns, är att det krävs en krasch för att reversera felspår i politiken. Innan dess är inte signalen tillräckligt stark eller den investerade prestigen i projektet för stor. Tillräckligt med tid förflyta, tillräckligt med folk bytas ut eller en tillräckligt stor komplementär lögn torgföras.
Vad det gäller utlandsbiståndet så skrev han något intressant:
Citat:
Men när det gäller de underutvecklade länderna motiveras hjälpen fortfarande vanligen som något som ligger i de utvecklade ländernas eget intresse. Till och med nationalekonomer av facket, och inte bara populära skribenter och politiker är överens på denna punkt: att underutvecklade länder måste få hjälp i syfte att bevara freden i världen.
Detta är en fullständigt grundlös rationalisering av hur folk som har det bra tror att de skulle känna och handla, om de levde i elände och inte såg något hopp om en förbättring.
Kända fakta lämnar inga bevis för denna rationalisering. Och det hör till karaktären hos denna typ av lättvindiga generaliseringar om den mänskliga naturen att de förutsätts vara uppenbart sanna och inte behöva bevisas genom empiriska undersökningar av mänskligt beteende.
Om någon generalisering kan göras, skulle det snarare vara att människor blir otåliga och upproriska när de håller på att få det litet bättre men inte fort nog.
NB: mina fetningar ovan.
Det är mycket i politiken och debatten som svänger sig med högaktade fördomar, status av axiom rent av. (I de fall det inte rör sig om groteska lögner, som t ex
fredens religion.) Jag tycker också att den sista citerade meningen är träffande, för det är den lilla men förekommande välståndsökningen i de fattigare länderna som möjliggjort mobiliseringen av den pågående och upptornande folkvandringen till Europa, vars lejonpart är välfärdsmigration.
