Det är nog inte malplacerat att dröja sig kvar, eller återkomma till, psykologiska och politiska konstanter, som bidrar till att öka självförståelsen. Historiska konstanter som kan te sig nya för de oinvidge eller återkommande om de i själva verket är mer eller mindre latenta och ständigt närvarande - men en kris gör dem mer framträdande.
I boken
Urho Kekkonen (1970) av Kyösti Skyttä refereras till en annan författare, Pekka Peitsi:
Citat:
"... konflikten mellan dem som planlägger en värld, som passar deras politik, och dem som formar sin politik så att den passar världens realiteter. De förra kan kallas idealister, önsketänkare, de senare är realister. » Idealisten anser att i relationerna stater emellan samma moralregler bör följas som råder enskilda människor emellan. En stat får m.a.o. inte göra sin makt till rätt i den internationella politiken. Realisten åter anser att moralen inte har någon del i den internationella politiken, utan där avgör styrkan, som sålunda går före rätten. » Världspolitik är maktpolitik, säger författaren.
Pekka Peitsi utgår från att det ligger maktpolitik både bakom Nationernas förbund och en eventuell ny världsorganisation. Det är möjligt, ja troligt, att den nya freden kommer att för en viss stormaktsgrupp inrätta ett världsomfattande maktmonopol, som den här gången blir varaktigare än det som tillkom 1919. Då är det naturligt att denna grupp inom kort, i sin strävan att bevara det status quo som skapats genom freden, ger bilden av att det är rättsprincipen som har kommit till makten i världspolitiken.
Citat:
Hur skall man förstå, frågar författaren, att det trots att det så uppenbart är maktpolitiken och staternas beräknande egoism som bestämmer världspolitikens karaktär, ändå alltid finns människor som tror något annat? Det beror på att det är ytterst svårt att acceptera fakta, om de går emot ens egna önskningar. Önsketänkandet ingår i människans struktur: » Inom människan finns en synnerligen stark medfödd motvilja mot att vidgå förhållanden, som inte är efter hennes sinne och angenäma. Denna motvilja leder till en stark aversion mot tråkiga fakta och samtidigt mot dem som framlägger sådana speciellt i en situation, i vilken man tvingats inse att den politik man följt har varit oriktig.
[...]
Därför händer det lätt att unga folk, som har vunnit sin självständighet under brytningstider i världshistorien i tecknet av någon politisk idé eller enbart som ett resultat av stormakternas maktpolitiska beräkningar, faller för vilseledande illusioner. De betraktar sitt rikes självständighet som ett uttryck för en överjordisk rättvisa, vars alltomstörtande kraft är så stor, att den inte behöver några personliga offer till sitt skydd ».
Citat:
Ingen osynlig makt dirigerar folkens öden. Folkens liv och säkerhet beror enbart på deras egna ansträngningar och viljeyttringar.
Liksom Snellman varnar också Pekka Peitsi för tron på att ett folk gör goda gärningar för ett annat folk gratis.
Det varnas för att göra sig beroende av starkare makters löften och åtaganden. Det utesluts inte att moraliska och idealistiska vädjanden har en plats internationellt i politiken, men då som en retorik som man inte ska satsa liv eller lem som insats på.
Citat:
Men jämsides härmed bör de komma ihåg, att även om de å sin sida håller ingånga fördrag och förbindelser, så gör andra stater det kanske inte. Och det bör de beakta i sin utrikespolitik.
Svensk, feministisk utrikespolitik, talar till den råa, hårda omvärlden som de talar till de svenska, fredsskadade medborgarna. I boken skrivs det varnande för att göra ett land till en "lekboll för politiska konjunkturer". Jfr det med Sjuklöverns mer eller mindre unisona partiprogram på (im)migrationspolitikens område, med öppna gränser som överordnad. En i grunden ohållbar politik. Historielösheten i offentligheten, bristen på erfarenheter, faciliterar aktivism och att nationella illusioner i den skyddade, men allt mindre trygga, kupan förs till löjeväckande uttalanden även i den feministiska utrikespolitiken. Den som f ö lydigt "sympatiserar" genom att iklä sig huckle.
