Citat:
Tack för svar. Som vanligt en intelligent och välformulerad text vars budskap jag på många sätt delar. Jag klarade faktiskt av att läsa den här gången utan att slå i SAOL eller Wiktionary!Det handlar om att kunna göra en någorlunda korrekt kalibrering av läget sommaren 2017. Då var den här diskussionen - tyvärr - mycket informativ. Alla utom Tino var mest upptagna med en självbespeglande förskräckthet över vad de, eliten ställt till med, de sorgearbetar och dagtingar nu: Nu måste vi acceptera att det kommer bli dåligt och sänka förväntningarna. osv.
Liknelsen om en likvaka var träffande. Kanske som en irländsk sådan, där deltagarna skålar med varandra och beklagar sig över den döde. Man drar några lustiga anekdoter, "han var allt bra skön medan han levde", och konstaterar nostalgiskt att inget blir som förr. En annan dödsmässa ser vi nu på landets största ö. Människor som aspirerar att leda och läka landet konstaterar att patienten har vissa hälsoproblem, men att det är något som kan överkommas med reformmiljarder, inte sällan på vårdens område. Men inget slår det största av requiem - mediakrigstråden. Här föreslås visserligen drastiska kirurgiska ingrepp som amputationer, men doktorerna verkar under anonym flagg och kurerna lär knappast under överskådlig tid bli publikt allmängods för att bota den svårt sjuke patienten.
Om ovanstående uppfattas som sarkasmer så är det nog korrekt. Milda sådana, som jag har för vana att krydda mina inlägg med. Men det uttrycker lika fullt en förståelse över människan som social varelse, sökande trygghet i det förgångna, undvikande konflikt, samhörighet med flocken men i viss mån även prålande med lite nya intryck. Ett prålande som är ägnat att positionera individen i sin sociala miljö. "Kappvänderi" är en passande synonym.
Kanske låter det ännu en gång som en typisk Simma-cynism, men det jag beskriver är faktiskt en form av konservatism. En ideologi som jag själv omfamnar. Försiktighetsprincipen. Något i grunden sunt. Förskräckthet över vad de ställt till med - ja, men inget mot den förskräckthet över vad som komma skall, om inget görs. Och ännu större förskräckthet över att föreslå det som borde göras. Klander, brunstämpling, någon timme efter offentliggörandet av åsikten; förorterna brinner, upplopp, kaos. Och ännu värre, dagen efter, uppkallad till chefredaktören för ett entledigande från sin tjänst eller uppsägandet av publikation av de regelbundna krönikorna. För en politiker; total nedsabling i debatten och en förvisning till politikens skamvrå, för att inte säga total utfrysning.
Vi kan se det här i andra mänskliga reaktioner. Det bästa exemplet är börskurserna. Sakta makar de sig uppåt. Hoppet spirar, optimismen frodas. Varningsklockorna ljuder hela tiden, men kurvorna pekar uppåt. Tills den dag då paniken sätter in. Flyktbeteendet triggar ett allt större fall, och inom en kort tid är allt utraderat. Allt är bra och hoppfullt och möjligt att lösa - tills det inte är det.
Ingen vill förstöra festen fastän några av deltagarna börjar bli oregerliga. Man kan ifrågasätta deras alkoholintag och deras muckande med andra, men än så länge flödar musiken och de flesta skrattar och tycker allt är bra! Vem vill då vara den som sätter stopp för trevligheterna?
Därav mitt "försvar" av de veliga och vankelmodiga. De agerar på ett sätt som under den övervägande tiden i mänsklighetens historia har premierat social kohesion, besättande av flockposition och spridande av sitt DNA. Och med det kan vi förklara mycket av tuppfäktandet och avsaknaden av dito så länge man tror att man har något att förlora.
Nog med filosofiska utsvävningar och tillbaka till den pragmatiska världen. Det står klart för alla sunt tänkande individer att den immigration vi haft av improduktiva och kulturellt inkompatibla element måste reverseras. Ja, jag tycker att en frivillig repatriering bör inledas, "socially engineered". Det förment påstådda skälet om skydd mot förföljelse bör respekteras, men ett inlemmande i svenska bidragssystem bör det inte. För de som inte kan försörja sig i landet bör flyktingläger och utfordring av föda erbjudas med värdiga villkor. Skolgång på hemlandets språk med målsättningen att återvända till hemlandet utan nödvändig förlust av ungas kunskapsbehov. Och för de som lyckas landa en försörjning på egen hand i landet - fine, tack för att ni valde Sverige, och så här ska du nu assimileras. Skulle den här nödvändiga processen inledas, eller den av dig mer forcerade varianten i t ex Somalia, skulle förslagsställaren som ovan beskrivits slaktas i opinionen.
Skulle jag gå ut och säga eller skriva om ovanstående förslag skulle jag få tusentals arga och upprörda och hånskrattande motståndare som ville plocka isär det i tusen bitar och mala ner det i komposten. Och det vet alla. Inga proaktiva förslag är tillåtna förrän vi har kraschat in i bergväggen!
Där är vi nu. Ingen, varken politiker, opinionsbildare, krönikör eller anonym trådskribent i den här tråden vill resa sig upp som gubben eller gumman i lådan och föreslå detta. Sakta glider vi mot det oundvikliga. Kraschen och flyktbeteendet som jag beskrev tidigare. Kanske framstår jag som en defaitist, antagligen för att jag är det.
Men låt oss fortsätta diskutera här i den madrasserade isoleringscellen som tråden är. Det skulle i och för sig vara pikant och kittlande att se ett filmat rundabordssamtal med trådens mest frekventa och högljudda kritiker av sakernas tillstånd. Kanske något för Ledarsidorna att arrangera? Men se för guds skull till att Kalle-Anka-mustascherna, lösnäsorna och solglasögonen är på. Social acceptans tar lång tid att uppnå, men kan försvinna på ett litet nafs.
