Sann globalisering gör inte migration oundviklig utan omöjlig. Det är oklart riktigt hur många mina budord är vid det här laget, men det är ett av de tyngsta. Kontrainutuitivt och med modifikationer - men sant. Såhär skrev jag strax innan Aylan Kurdis döds kropp cyniskt användes att riva Europas gränser ytterligare:
Hela manifestet om den goda nationalismen här.
Ett mindre högtflygande och kanske mer pedagogiskt sätt att beskriva hela den svenska offentlighetens feltänk, är att den nya tidens informationsteknologi inte gör en öppen inbjudan till hemmafesten i villan mer möjlig, utan mindre: Att det kan dyka upp en flash mob av tusen törstiga gäster i trådgården, förstår den framtidssäkrade ungdomen bättre än den mossiga generationen.
Gränsrivarna är inte progressiva, så mycket som pinsamt passé. Inte bara moraliskt korrupta ur varje objektiv analys, utan också hopplöst trendokänsliga. Det senare som kanske skrämmer narcissisten till snabbare reträtt, än det förra. Att vara efter.
En ny, mycket användbar siffra i sammanhanget är 700 miljoner. Så många vill enligt en Gallup-undersökning redan idag flytta till ett mer stabilt land, vet Håkan Boström meddela i en G-P-ledare., med den följdriktiga slutsatsen att Europa måste ändra flyktingpolitik:
Fortfarande reaktivt, fortfarande utan positiva rättigheter för européerna, fortfarande utan den slagfärdiga, entusiasmerande visionen om liberal ideologisk renodling, syftande till vänd migration istället för bromsad - men ändå värdefullt åskådligt.
"Hur många av dessa 700 miljoner vill du välkomna - eller stänga ute?"
Eller, ännu hellre: "Tillhör du en av dessa naiva stackare som lever i det förgångna, innan internet och masskommunikationer förändrade allt? Fattar du inte att vi lever i den global byn?"
Citat:
Europa står inför ett existentiellt val: Inom decennier har Afrika och Mellanöstern ett befolkningsöverskott på hundratals miljoner att exportera, inom mindre än ett sekel flera miljarder, enligt FN:s standardskattning. Migrationen vi sett hittills är bara början och kommer aldrig dämpas av egen kraft.
Därför blir valet i praktiken binärt: Antingen en övermäktig migrationsvåg - eller ingen invandring alls av asylsökare till Europa. Varje föment humanitär väg in i Europa kommer att skapa en sådan pull-faktor att det goda övervägs av det onda. Inte ens ett nordafrikanskt system av miljonläger hjälpsökare är annat än en destruktiv tillfällighetslösning.
Ur ett solidariskt/globalsocialistiskt/jämställdhets- och miljöperspektiv ska all den hjälp Europa förmår avvara ske där det så desperat väl kommer behövas - i Afrika. Här är könsperspektivet en framkomlig väg - varför ska vår välfärd tas i anspråk av de starka, kapabla, resursstarkare unga männen, medan de verkligt utsatta barfotabarnen blir kvar? Var finns rättvisan i det? Även de klimatkatastrofer som slår hårdast i Afrika och påskyndas av migration till energiintensiva länder nära polcirkeln väger tungt.
Ur ett marknadsliberalt perspektiv är slutsatsen densamma - ingen invandring som inte lönar sig för mottagarlandet får ske. Om det högstämda syftet är att låta den Osynliga Handen skapa största mängd mänsklig lycka utan att tyngas av gränser och regleringar så blir det tvingande imperativet att varje humanitär kostnad ska investeras där störst utdelning är att vänta - vilket mycket sällan är Sverige.
Kretsloppsmigrationen som balanserande instrument för den incitamentsdrivna invandringens akuta följder, är helt okontroversiell i sin implementering, med rätt avsändare och förpackning.
Vägen till detta lyckligare tillstånd av stabilitet tills dess den demografiska explosionen är hanterbar och även Afrikas befolkning stagnerar, stavas - den goda nationalismen. Demokratiskt livskraftiga nationalstater eller autonoma regioner, som organiskt definierar sig själva underifrån - inte skapas genom dekret.
Vi eftersträvar alltså stabila, inbördes solidariska demo-kratier vars egendefinierande folk kan styra sig själva, utan att konstgjorda överidentiteter, överstatliga byråkratier eller universella, gränslösa ideologier hindrar självbestämmandet.
Ett livskraftigt Kurdistan, Somaliland eller Assyrien, antingen som suveräna nationalstater eller provinser med långtgående autonomi är spegelbilden av Europas familj av nationer och demokratiska folkhem. Vemhelst som bosätter sig i dessa områden ska respektera att företrädet ligger hos kurderna, somaliländarna eller assyrierna - och att deras trygga kontinuitet inte är ett hot, utan visat sig vara en stabiliserande fredsfaktor och förutsättning för gemensam välfärd. När denna insikt är nådd, blir också synen på Europas nationalstater en annan. Folkstyrets återupprättande är progressivt och antiauktoritärt.
Därför blir valet i praktiken binärt: Antingen en övermäktig migrationsvåg - eller ingen invandring alls av asylsökare till Europa. Varje föment humanitär väg in i Europa kommer att skapa en sådan pull-faktor att det goda övervägs av det onda. Inte ens ett nordafrikanskt system av miljonläger hjälpsökare är annat än en destruktiv tillfällighetslösning.
Ur ett solidariskt/globalsocialistiskt/jämställdhets- och miljöperspektiv ska all den hjälp Europa förmår avvara ske där det så desperat väl kommer behövas - i Afrika. Här är könsperspektivet en framkomlig väg - varför ska vår välfärd tas i anspråk av de starka, kapabla, resursstarkare unga männen, medan de verkligt utsatta barfotabarnen blir kvar? Var finns rättvisan i det? Även de klimatkatastrofer som slår hårdast i Afrika och påskyndas av migration till energiintensiva länder nära polcirkeln väger tungt.
Ur ett marknadsliberalt perspektiv är slutsatsen densamma - ingen invandring som inte lönar sig för mottagarlandet får ske. Om det högstämda syftet är att låta den Osynliga Handen skapa största mängd mänsklig lycka utan att tyngas av gränser och regleringar så blir det tvingande imperativet att varje humanitär kostnad ska investeras där störst utdelning är att vänta - vilket mycket sällan är Sverige.
Kretsloppsmigrationen som balanserande instrument för den incitamentsdrivna invandringens akuta följder, är helt okontroversiell i sin implementering, med rätt avsändare och förpackning.
Vägen till detta lyckligare tillstånd av stabilitet tills dess den demografiska explosionen är hanterbar och även Afrikas befolkning stagnerar, stavas - den goda nationalismen. Demokratiskt livskraftiga nationalstater eller autonoma regioner, som organiskt definierar sig själva underifrån - inte skapas genom dekret.
Vi eftersträvar alltså stabila, inbördes solidariska demo-kratier vars egendefinierande folk kan styra sig själva, utan att konstgjorda överidentiteter, överstatliga byråkratier eller universella, gränslösa ideologier hindrar självbestämmandet.
Ett livskraftigt Kurdistan, Somaliland eller Assyrien, antingen som suveräna nationalstater eller provinser med långtgående autonomi är spegelbilden av Europas familj av nationer och demokratiska folkhem. Vemhelst som bosätter sig i dessa områden ska respektera att företrädet ligger hos kurderna, somaliländarna eller assyrierna - och att deras trygga kontinuitet inte är ett hot, utan visat sig vara en stabiliserande fredsfaktor och förutsättning för gemensam välfärd. När denna insikt är nådd, blir också synen på Europas nationalstater en annan. Folkstyrets återupprättande är progressivt och antiauktoritärt.
Hela manifestet om den goda nationalismen här.
Ett mindre högtflygande och kanske mer pedagogiskt sätt att beskriva hela den svenska offentlighetens feltänk, är att den nya tidens informationsteknologi inte gör en öppen inbjudan till hemmafesten i villan mer möjlig, utan mindre: Att det kan dyka upp en flash mob av tusen törstiga gäster i trådgården, förstår den framtidssäkrade ungdomen bättre än den mossiga generationen.
Gränsrivarna är inte progressiva, så mycket som pinsamt passé. Inte bara moraliskt korrupta ur varje objektiv analys, utan också hopplöst trendokänsliga. Det senare som kanske skrämmer narcissisten till snabbare reträtt, än det förra. Att vara efter.
En ny, mycket användbar siffra i sammanhanget är 700 miljoner. Så många vill enligt en Gallup-undersökning redan idag flytta till ett mer stabilt land, vet Håkan Boström meddela i en G-P-ledare., med den följdriktiga slutsatsen att Europa måste ändra flyktingpolitik:
Citat:
Australien – den minsta av världens rika öar – för sedan ett par år en tuff linje där alla migranter hänvisas till flyktingläger på öar i Stilla havet. Det minskar förstås viljan att söka sig dit. USA har under Trump, åtminstone i retoriken, aviserat en hårdare hållning.
Europa har betydligt svårare att inse att man är en privilegierad ö i världen.
Föreställningen att man lätt kan skilja på ”riktiga flyktingar” och andra migranter hålls till exempel ihärdigt vid liv trots att det i praktiken ofta är en godtycklig uppdelning. Ytterst få migranter är personligen förföljda. De flesta lämnar mer eller mindre dysfunktionella länder bakom sig.
Den nuvarande europeiska handlingsförlamningen leder inte bara till att människor dör på Medelhavet, ett ökande antal illegala migranter och växande främlingsfientlighet på hemmaplan. Den riskerar även att destabilisera länderna i Nordafrika och Mellanöstern när flyktingsmugglare och krigsherrar stärker sin makt. Sett till konsekvenserna torde faktiskt den australienska hållningen vara mer humanitär. En insikt som börjar vinna stöd inom EU och som Sverige också borde stödja.
Europa har betydligt svårare att inse att man är en privilegierad ö i världen.
Föreställningen att man lätt kan skilja på ”riktiga flyktingar” och andra migranter hålls till exempel ihärdigt vid liv trots att det i praktiken ofta är en godtycklig uppdelning. Ytterst få migranter är personligen förföljda. De flesta lämnar mer eller mindre dysfunktionella länder bakom sig.
Den nuvarande europeiska handlingsförlamningen leder inte bara till att människor dör på Medelhavet, ett ökande antal illegala migranter och växande främlingsfientlighet på hemmaplan. Den riskerar även att destabilisera länderna i Nordafrika och Mellanöstern när flyktingsmugglare och krigsherrar stärker sin makt. Sett till konsekvenserna torde faktiskt den australienska hållningen vara mer humanitär. En insikt som börjar vinna stöd inom EU och som Sverige också borde stödja.
Fortfarande reaktivt, fortfarande utan positiva rättigheter för européerna, fortfarande utan den slagfärdiga, entusiasmerande visionen om liberal ideologisk renodling, syftande till vänd migration istället för bromsad - men ändå värdefullt åskådligt.
"Hur många av dessa 700 miljoner vill du välkomna - eller stänga ute?"
Eller, ännu hellre: "Tillhör du en av dessa naiva stackare som lever i det förgångna, innan internet och masskommunikationer förändrade allt? Fattar du inte att vi lever i den global byn?"