Början på ett mediakrig om mångkulturen?

I klinikens avtal står det att de ska behandla patienter vars psykiska problem har samband med tortyrskador eller svåra trauman från krig.

– Det här är en grupp som ökar nu med de stora migrationsströmmarna som finns och vi vill att de ska kunna hjälpa ännu fler i den gruppen framöver, säger Maria Hägerstrand.

2012 ställde Agendas partiledardebatt – där jag var en av programledarna – den numera så flitigt travesterade frågan: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”

Bakgrunden var att ett antal kommunalråd i invandrartäta städer hade slagit larm; varken bostäder eller arbetstillfällen räckte till för alla nya invånare och skolorna tampades med otillräckliga resurser.

Vi visste att vår formulering var känslig, invandring och flyktingmottagande diskuterades visserligen ofta även 2012, men det fanns en väldigt tydlig men outtalad regel: den som i den offentliga debatten lyfte frågan om invandringens storlek, var snabbt ute i kylan.

Reaktionen efter Agendas fråga blev kraftfull. Inte alls från publik eller politiker, jag minns inte ett enda tittarmail, men från en del inflytelserika medier och enskilda opinionsbildare var domen hård. Ledarsidan på Aftonbladet, där Jan Helin var chefredaktör och ansvarig utgivare på den tiden, samt enskilda journalister på tidningen – buntade ihop Agenda med främlingsfientliga krafter, Dagens Arena skrev ”en i grunden rasistisk fråga har inga antirasistiska svar” och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kritiserade Agendas ”försåtliga” fråga.

Återstår då frågan vilka som bär skulden för de tidigare årens beröringsskräck som jag menar är förklaringen till de låga förtroendesiffrorna.

Jan Helin värjer sig mot påståendet att hans egen och andra ledarsidors fördömanden ”skulle ha förlamat hela journalistkåren och piskat in dem i en åsiktskorridor”, och DN:s Peter Wolodarski replikerade nyligen i en paneldebatt att man inte får vara så känslig.

Jan Helin har naturligtvis rätt i att åsiktskorridoren i invandringsfrågan inte skapades enbart av ledarskribenter. Även på SVT och i en rad andra medieföretag har det funnits en överdriven ängslighet att belysa de komplexa frågorna som ibland följer av invandring och flyktingmottagande. Det är många redaktionschefer och enskilda journalister som bär ansvar för att förtroendet är så lågt när det gäller rapporteringen om invandring.

Men det blir nog knepigt för Aftonbladet och Jan Helin att helt avsäga sig ansvaret för hur den fria debatten hämmades efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010.

När högt profilerade ledarskribenter, kulturskribenter och krönikörer klistrar främlingsfientliga etiketter på journalister som försöker lyfta även de svåra frågorna, riskerar en tystnad att breda ut sig. Alla orkar inte framhärda, priset blir för högt. För den som tror på det mångkulturella samhället men också vill diskutera de utmaningar och frågeställningar som detta samhälle för med sig, är det en grov förolämpning att kallas främlingsfientlig, och det kan ta år att tvätta bort epitetet i det offentliga rummet.

former Israeli Defense Minister Moshe Ya’alon accused Turkish Prime Minister Recep Tayyip Erdogan of “intentionally Islamicizing Europe” by flooding it with Muslim immigrants, both from Turkey and elsewhere.
...
“Erdogan is acting like a leader of the Muslim Brotherhood and he wants to Islamicize Europe. So when the Europeans demanded he stop this stream [of refugees], what did he ask them? To allow Turks to go to Europe without visas. And what did he tell Turks living in Europe three weeks ago? To increase their birth rates! That’s the Islamization of Europe,” he told the Times of Israel.