Citat:
I sak vill jag ge Heberlein rätt i att människor måste få förändras, inse att de haft fel och kunna accepteras som en ny människa. Men allt har grader och det kan inte betyda att man står fri från ansvar från sina handlingar (och för sakens skull ska jag betona att jag inte tycker att det betyder att de ska dingla i lyktstolpar eftersom jag inte tror på våld som politisk metod).
Förutom att förändringen inte verkar riktigt genuint menad när, så som du skriver stigmatisering och ohållbar identitetspolitik, fortsätter förhärska deras ageranden så finns det många andra filosofiska problem värda att beakta.
Även om vi antar att förändringen skulle varit genuin så måste man fråga sig hur det kunde komma sig att flera politiker och journalister basunerade ut saker som att vi tjänar på invandring och att det inte finns någon gräns för hur många flyktingar vi kan ta emot snabbt ändrade ståndpunkt. I vissa frågor som sagt bara på ett par månader.
Det måste innebära att de vid sina första uttalanden antingen inte visste vad som gällde eller att de visste men sa motsatsen. I det första fallet har vi alltså politiker och journalister som inte är insatta i det de uttalar sig om (och i politikerns fall beslutar om) och i det andra fallet har dom medvetet ljugit. Jag kan inte anse att det kan finnas någon tredje förklaring som skulle verka förmildrande på vad som måste vara ett högst klandervärt beteende, särskilt för deras position i samhället.
För det andra ser jag inga ursäkter eller förklaringar. Något jag tycker måste höra till deras förändringsprocess för att den ska vara trovärdig. Förvisso hade dom enligt egen utsago "varit naiva" men det tycker jag inte räcker. Det väcker bara frågan hur naiv man får vara som makthavare i Sverige? Vilka krav har vi? Är det okej att Bah Kuhnke ljuger i tv och sedan av statsministern ursäktas med orden "det blev lite fel där".
Cirkeln är sluten och vi är tillbaka i att ingen egentlig förändring har skett. Bah Kuhnke "gjorde lite fel" och Löfven är lite "naiv" som köper och slätar över detta. Ingen egentlig förändring har skett annat än på några av verkligheten framtvingade åtgärder. Samtidigt är naiviteten fortfarande allerstädes närvarande och skapar morgondagens kappvändning när verkligheten återigen knackar på dörren.
Och det är symbiosen mellan media och politiker som gjort det möjligt att det blivit så här. Media borde varit de som ställt de kritiska frågorna för att pressa politikerna till att vara insatta och tala sanning. Avsaknaden av detta har lett till att politiker under många år har kunnat vänja sig vid att inte behöva vara särskilt insatta, vid att kunna säga (nästan) vad som helst. Det har fostrat en generation av politiker som helt enkelt inte håller måttet.
Dessutom tycker jag man kan minnas handlingar och hålla någon som ansvarig för dessa konsekvenser även om vederbörande förändrats. Låt oss säga att Breivik eller Akilov 3 månader in i häktningstiden skulle deklarera "jag var naiv, sorry liksom". Ska vi då anse att han inte längre behöver ställas till svar för sina handlingar? Att vi några år senare skulle sluta älta hans gamla "naivitet"?
Så i sak ger jag Ann Heberlein rätt. Vi måste få tillåta människor att ändra ståndpunkter, och vi måste ta oss till ett samhälle som tillåter en debatt, där en dialog kan föras. Men först behöver vi kanske reda ut om de verkligen har förändrats och väcka frågorna om hur naiva journalister och politiker får vara. Och där tjänar ju deras historik som exempel. Hur skulle det vara om en journalist bestämde sig för att verkligen fråga ut våra ministrar om hur de tänkte när slängde ur sig vad som helst? Bad dom förklara sig, hur tänkte de då? Varför tänker dom annorlunda nu? Varför ska vi lita på dom nu?
Förutom att förändringen inte verkar riktigt genuint menad när, så som du skriver stigmatisering och ohållbar identitetspolitik, fortsätter förhärska deras ageranden så finns det många andra filosofiska problem värda att beakta.
Även om vi antar att förändringen skulle varit genuin så måste man fråga sig hur det kunde komma sig att flera politiker och journalister basunerade ut saker som att vi tjänar på invandring och att det inte finns någon gräns för hur många flyktingar vi kan ta emot snabbt ändrade ståndpunkt. I vissa frågor som sagt bara på ett par månader.
Det måste innebära att de vid sina första uttalanden antingen inte visste vad som gällde eller att de visste men sa motsatsen. I det första fallet har vi alltså politiker och journalister som inte är insatta i det de uttalar sig om (och i politikerns fall beslutar om) och i det andra fallet har dom medvetet ljugit. Jag kan inte anse att det kan finnas någon tredje förklaring som skulle verka förmildrande på vad som måste vara ett högst klandervärt beteende, särskilt för deras position i samhället.
För det andra ser jag inga ursäkter eller förklaringar. Något jag tycker måste höra till deras förändringsprocess för att den ska vara trovärdig. Förvisso hade dom enligt egen utsago "varit naiva" men det tycker jag inte räcker. Det väcker bara frågan hur naiv man får vara som makthavare i Sverige? Vilka krav har vi? Är det okej att Bah Kuhnke ljuger i tv och sedan av statsministern ursäktas med orden "det blev lite fel där".
Cirkeln är sluten och vi är tillbaka i att ingen egentlig förändring har skett. Bah Kuhnke "gjorde lite fel" och Löfven är lite "naiv" som köper och slätar över detta. Ingen egentlig förändring har skett annat än på några av verkligheten framtvingade åtgärder. Samtidigt är naiviteten fortfarande allerstädes närvarande och skapar morgondagens kappvändning när verkligheten återigen knackar på dörren.
Och det är symbiosen mellan media och politiker som gjort det möjligt att det blivit så här. Media borde varit de som ställt de kritiska frågorna för att pressa politikerna till att vara insatta och tala sanning. Avsaknaden av detta har lett till att politiker under många år har kunnat vänja sig vid att inte behöva vara särskilt insatta, vid att kunna säga (nästan) vad som helst. Det har fostrat en generation av politiker som helt enkelt inte håller måttet.
Dessutom tycker jag man kan minnas handlingar och hålla någon som ansvarig för dessa konsekvenser även om vederbörande förändrats. Låt oss säga att Breivik eller Akilov 3 månader in i häktningstiden skulle deklarera "jag var naiv, sorry liksom". Ska vi då anse att han inte längre behöver ställas till svar för sina handlingar? Att vi några år senare skulle sluta älta hans gamla "naivitet"?
Så i sak ger jag Ann Heberlein rätt. Vi måste få tillåta människor att ändra ståndpunkter, och vi måste ta oss till ett samhälle som tillåter en debatt, där en dialog kan föras. Men först behöver vi kanske reda ut om de verkligen har förändrats och väcka frågorna om hur naiva journalister och politiker får vara. Och där tjänar ju deras historik som exempel. Hur skulle det vara om en journalist bestämde sig för att verkligen fråga ut våra ministrar om hur de tänkte när slängde ur sig vad som helst? Bad dom förklara sig, hur tänkte de då? Varför tänker dom annorlunda nu? Varför ska vi lita på dom nu?
Det finns ett gammalt begrepp som heter "bot och bättring". De två leden hör ihop.
"Bot" betyder att man uppoffrar eller tvingas att uppoffra något. Utsätts för någon form av obehag. I pluralis heter det "böter" = ekonomiska sanktioner.
Boten kan visserligen innebära något så meningslöst som att man bestraffar sig själv fysiskt, som att gå på knä till Canossa, eller gisslar sig själv med ett gissel, eller bär en tagelskjorta. Fysiskt straff kan också utdömas av andra, vilket förekom i Sverige för länge sedan, och även numera i många icke-västliga länder.
I den forna svenska kulturen var ekonomiska sanktioner vanligt. Om man dödade en man ur en annan familj fick man som första alternativ betala pengar eller kanske överlämna en gård.
"Bättring" är sedan en uppfordran till att, efter att man har sonat brottet genom någon bot, ändra sitt handlingssätt eller sina tankegångar, så att brottet inte upprepas.
I det här fallet lovar politikerna visserligen bättring. Men utan att ha gjort bot. Det stöter rättskänslan.
