Början på ett mediakrig om mångkulturen?

En nyckel för att förstå vad som försiggår inom public service-företagen är hur den interna kulturen ser ut. I det senaste numret av Journalisten (2/2017) har Klas Granström frågat hur högt taket är när det gäller känsliga frågor om normkritik, mångfald och flyktingpolitik. Av de fyrtio journalister som intervjuats om sina arbetsplatser vågar bara några få framträda med sitt namn eftersom de är rädda för repressalier. Många vittnar om en utbredd ängslighet, politisk korrekthet och beröringsskräck för dessa frågor. Vissa perspektiv får knappt, eller inte alls, ifrågasättas. Gör man det blir det svårare att ta sig fram inom organisationen, eller så blir man helt enkelt av med jobbet.

Granström intervjuar Shamiram Demir som arbetade som reporter på Sveriges Radio och gjorde ett reportage om flickor i förskolan som bar slöja. Men ängsliga chefer har hittills stoppat sändning. Andra medarbetare berättar om utfrysning av kollegor när man yttrat eller gjort något med ”fel” perspektiv i flyktingfrågan. ”Det är och har varit en väldigt känslig fråga att göra journalistik om”, säger Janne Josefsson på SVT. ”Beröringsskräck är det bästa ordet för det här, tror jag”, säger Jörgen Huitfeldt på SR.

Hon berättar att SR rekryterar på ytliga kategorier som sexualitet, hudfärg och bakgrund. ”Hur kommer det sig att ett offentligt finansierat public service inte behöver anställa den som är bäst lämpad för olika tjänster? Om jag berättar för chefen att jag är bisexuell, har ett icke-synligt funktionshinder och skaffar ett ryskt pass i morgon, betyder det att jag platsar i gräddfilen för vissa tjänster?”

I en öppen Facebooktråd hos en av SR:s journalister diskuterades för ett tag sedan hudfärgen på utrikeskorrespondenterna (det var för många vita, enligt kritikerna). En SR-journalist menade att man skulle gå på ”utländskklingande efternamn”. En annan menade att man då kunde missa dem med endast en utrikes född förälder.

När Hanna Stjärne blev ny VD för SVT i början av 2015 inledde hon många intervjuer med att förklara att mångfald var hennes främsta mål.

I Facebooktråden om utrikeskorrespondenternas hudfärg bidrog debattören Alexandra Pascalidou med en anekdot som illustrerar att skiljelinjen mellan att prata om ”mångfaldskompetens” och att kvotera (även informellt) är hårfin eller illusorisk: ”Träffade en tjej på radion för en tid sen. Med chilenskt namn. ’Var kommer du ifrån?’ undrade jag. ’Västerås’, svarade hon. ’Min mamma kom till Sverige när hon var ung. Jag tog hennes efternamn förra året för att min chef på en lokal radiokanal behövde anställa en blatte. För att snygga till mångfaldsstatistiken. Så jag bytte namn.’”

Att enskilda personer och organisationer sysslar med etnisk- eller raskategorisering av människor må vara en sak, det är däremot betydligt mer allvarligt att institutioner som SVT och SR ägnar sig åt det.

“All the Techcomm Blogger’s Men” by Medium Kantbot
https://medium.com/@kantbot2000/all-...d09#.fskwhxil1

We lack a direct reference point today for understanding the power and allure of the theater of the 18th century, but I believe social media to be a fair approximation. Here the raucous energy of the theater is recreated before our eyes. Enterprising personalities adopt complex characters to win fame and earn a living. Moralists gather to instruct the digital Public in the appropriate use of its power. Reputations are ruined. Participants go mad. Controversies abound.

It is not in the theater today you’ll find the 21st century Public, but in comment sections and Twitter threads where they collectively play out the drama of modern life and laugh and cry together to the point of hysteria. As the generation of Goethe and Mortiz flocked to the theater to parade themselves before the public, anons on Twitter today set themselves as tragic heroes of the great war of content and culture. These same people too know how the Public likes to jeer and riot, and are keen to exploit the ways in which their audience has been primed to react to controversial postures.

The actor on the social media stage confronts the Public in the internet age in a more immediate way than is possible with any other form of existing media. Not just the public either, as an audience of individuals, but the Public, as an emergent entity, one captured within the encrypted walls that programmers construct around this new digital space. It is not difficult then to comprehend the dilemma of the journalist, who finds that the public they have access to is being gradually superseded and subsumed by a powerful new expression of social consciousness happening online.

They no longer write the narrative, but perform a script written in tweets and blogposts. They no longer expose the shadow of corruption, but are entangled as characters in an absurd drama they are unable to comprehend or describe. As to the question of whether or not it is possible to tame this new public, I share Goethe’s skepticism, but that it is an entertainment not to be missed cannot be denied by any man or woman of taste.

20% and 22% of male immigrants with parents from Africa and the Middle East, respectively, will have been convicted for a violent crime on reaching their 40th birthday.

Thus, more than one third of the elevations in risk in males of Middle Eastern and African origin, 36.3% and 33.8%, respectively, were explained by socioeconomic differences between these groups and native Danish males.