Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Är Staffan Heimersson nästa mångkulturförespråkande idiot att kasta in handduken? Han pratar om mellanösterns sätt att alltid ha levt sida vid sida, men det är kod. Han säger "Vi" har alltid hittat ett sätt... men det har "vi" aldrig gjort.

https://unvis.it/aftonbladet.se/a/26...a-med-varandra


Japp. Parallellsamhällen utan krav på integration är den nya melodin. Från mångkultur och integration och "Sverige måste göra mer" kommer här en text där uppgivenheten sipprar fram mellan raderna. Det blev inte mångkulturens lyckorike. Inte heller blev det "Venice of the north" längre, det blev "Beirut of the north". Precis som nazistfascistrasisterna sa 1992. Nu kommer Aftonbladet i uppgivenhetens tidevarv att förespråka ett svenskt parallellsamhälls-Beirut.

Var finns Hans Landa när man behöver honom? Som kan åka runt och knacka dörr med pipan och mjölkglaset, och ställa den retoriska frågan; "You are harbouring enemies of state, are you not?".

Jag betalar mjölken.

Cirkeln sluts. Redan för något år sedan eller så skrev Heimersson att det där med integration bara var "tjafs". Som framgångsexempel på denna tes hänvisade han till fotbollslaget Dalkurd samt att det var skönt för Somalier att få stå och "hänga" i gathörnen utan inblandning av Svenskar. En mycket märklig man denne Heimersson.

Mycket tokigt har skrivits av opinionsjournalisterna på Expressen sedan majoriteten av dessa gick full Arnstad efter terrordådet.

Dagens pärla av Jenny Strömstedt är dock extra fascinerande i sin hånfulla idioti.

”Godhetsknarkarna” fortsätter att samlas
http://www.expressen.se/kronikorer/j...er-att-samlas/


Strömstedt ger i sin text uttryck för något symptomatiskt för hela den svenska journalistkåren, dvs oförmågan att skilja på intention och utfall.

För Strömstedt är att vilja gott det samma som att göra gott.

Strömstedts rent ut sagt anti-intellektuella stupiditet består i oviljan att se att världens alla terrorister begår sina handlingar djupt övertygade om sin egen godhet.

Akilov godhetsknarkar när han mejar ner civila med lastbil.

Den somaliska modern godhetsknarkar när hon könsstympar sin dotter.

Den svenska miggan godhetsknarkar när hen släpper in den 25-åriga ensamkommande lögnaren på HVB-hemmet.

Fridolin och Reinfeldt godhetsknarkade när de gav en Uzbekisk IS-sympatisör möjlighet och medel att uppehålla sig i landet.

En god intention leder således inte per automatik till goda handlingar, eftersom måttet på en människas godhet är hur gott hon gör, inte hur god hon känner sig.
Och verklighetens facit visar med all önskvärd övertydlighet att det svenska PK-etablissemangets maniska godhetsknarkande lett till obeskrivlig ondska.

Trådkändisen Isobel Hadley-Kamptz är inne på ett liknande resonemang i en något förvirrad ledare:

http://www.dt.se/opinion/ledare/isob...svenskarna-gor

Slutklämmen:


Återigen verkar man missa att "kultur" är mer än högtider, maträtter och folkdräkter. Kan man verkligen vara intregrerad om man lever i en medeltida mellanösternkultur?

Sedan har vi det där med utfallet av livsval. Hur har vänstern tänkt hantera att ett "svenskt" levnadssätt med största sannoliket ger större framgång än t.ex. ett somaliskt.

Ja, man använder kultur i en mycket begränsad mening, trots att många kulturer har rejäla maktanspråk. Jag vet inte vad man ska kalla ett eventuellt läge där det finns flera konkurrerande lagar, ledare, myndigheter och polisstyrkor. Mångkonstitutionellt? Mångnationellt? Mångjurisdiktionellt?

Detta är ett jätteproblem. Många debattörer och självutnämnda förståsigpåare ser kultur som stark mat och bongotrummor, midsommar och Eid. Orden du använder är omöjligheter, efersom det handlar om lojalitet till en viss nation, eller iallafall till en viss nationalstats lagar, värderingar och kulturella koder. Om det blir Beirut går nationalstaten inte att försvara. Försvaret är för att skydda landets suveränitet, frihet och grundlagar och styrelseskick.

Vi är påväg mot "mångjurisdiktoinellt" eller "mångkonstitutionellt" med våra "no-go"-zoner, där polisen inte kan upprätthålla säkerheten för icke-kriminella som bor där. Kaozblattarna som kastar sten på polisen har noll respekt för svensk lag och svensk polis.

Och vad ska då försvarsmakten försvara? Bongotrummande, couscous-ätande afrikaner eller kaozblattar som skiter i vilket, eller svenskar? Det enda framkomliga är massiv repatriering.

Av en miljon människor, eller så.

8 av 8 partier har betett sig så. Den avmänskliggörande brunkletningen är en del av SD:s partikultur på ett sätt som är lika tragiskt för ett anständigt svenskt debattklimat, som det är hoppfullt och användbart för såväl den flyfotade internsystemkritikern som för den som hela tiden och principfast stått på rätt sida utan att förväxla partiers och landets väl.

"Rasist" och "fascist" är politiska hat- och maktord med etniskt svenskhatande undertoner. Det är - i en nutida svensk kontext - normalt VÄRRE ord än "neger" och "hora" eftersom dessa i de flesta situationer påverkar avsändarens status mer negativt än mottagarens och alltså inte äger en strukturell makt.

För att förstå skillnaden är det bara att gå till en patriarkalt dominerad förort där "horan" faktiskt kan tänkas råka illa ut, kanske genom sin egen familjs agerande. Eller den "nigger" som i ett visst historiskt amerikanskt sammanhang hade anledning att frukta repressalier utan repressalier.

Det intressanta är alltså att Alice T, AKB och andra har chansen att kritisera Löfven för brott mot God Ton när han kallar Karlsson fascist OCH samme Karlsson för samma brott. Priset är att det indirekt rehabiliterar alla oss systemkritiker med rent mjöl i påsen som ligger åratal före debatten - vilket ju i själva verket är en gyllene möjlighet i sig.

Det finns fortfarade ett strategiskt utrymme i det offentliga samtalet här. En övning i offensiv i skydd av moraliskt pansar, vilket är den bästa doktrinen på denna mediala västfront där intet nytt för det mesta händer.

I sak vill jag ge Heberlein rätt i att människor måste få förändras, inse att de haft fel och kunna accepteras som en ny människa. Men allt har grader och det kan inte betyda att man står fri från ansvar från sina handlingar (och för sakens skull ska jag betona att jag inte tycker att det betyder att de ska dingla i lyktstolpar eftersom jag inte tror på våld som politisk metod).

Förutom att förändringen inte verkar riktigt genuint menad när, så som du skriver stigmatisering och ohållbar identitetspolitik, fortsätter förhärska deras ageranden så finns det många andra filosofiska problem värda att beakta.

Även om vi antar att förändringen skulle varit genuin så måste man fråga sig hur det kunde komma sig att flera politiker och journalister basunerade ut saker som att vi tjänar på invandring och att det inte finns någon gräns för hur många flyktingar vi kan ta emot snabbt ändrade ståndpunkt. I vissa frågor som sagt bara på ett par månader.

Det måste innebära att de vid sina första uttalanden antingen inte visste vad som gällde eller att de visste men sa motsatsen. I det första fallet har vi alltså politiker och journalister som inte är insatta i det de uttalar sig om (och i politikerns fall beslutar om) och i det andra fallet har dom medvetet ljugit. Jag kan inte anse att det kan finnas någon tredje förklaring som skulle verka förmildrande på vad som måste vara ett högst klandervärt beteende, särskilt för deras position i samhället.

För det andra ser jag inga ursäkter eller förklaringar. Något jag tycker måste höra till deras förändringsprocess för att den ska vara trovärdig. Förvisso hade dom enligt egen utsago "varit naiva" men det tycker jag inte räcker. Det väcker bara frågan hur naiv man får vara som makthavare i Sverige? Vilka krav har vi? Är det okej att Bah Kuhnke ljuger i tv och sedan av statsministern ursäktas med orden "det blev lite fel där".

Cirkeln är sluten och vi är tillbaka i att ingen egentlig förändring har skett. Bah Kuhnke "gjorde lite fel" och Löfven är lite "naiv" som köper och slätar över detta. Ingen egentlig förändring har skett annat än på några av verkligheten framtvingade åtgärder. Samtidigt är naiviteten fortfarande allerstädes närvarande och skapar morgondagens kappvändning när verkligheten återigen knackar på dörren.

Och det är symbiosen mellan media och politiker som gjort det möjligt att det blivit så här. Media borde varit de som ställt de kritiska frågorna för att pressa politikerna till att vara insatta och tala sanning. Avsaknaden av detta har lett till att politiker under många år har kunnat vänja sig vid att inte behöva vara särskilt insatta, vid att kunna säga (nästan) vad som helst. Det har fostrat en generation av politiker som helt enkelt inte håller måttet.

Dessutom tycker jag man kan minnas handlingar och hålla någon som ansvarig för dessa konsekvenser även om vederbörande förändrats. Låt oss säga att Breivik eller Akilov 3 månader in i häktningstiden skulle deklarera "jag var naiv, sorry liksom". Ska vi då anse att han inte längre behöver ställas till svar för sina handlingar? Att vi några år senare skulle sluta älta hans gamla "naivitet"?

Så i sak ger jag Ann Heberlein rätt. Vi måste få tillåta människor att ändra ståndpunkter, och vi måste ta oss till ett samhälle som tillåter en debatt, där en dialog kan föras. Men först behöver vi kanske reda ut om de verkligen har förändrats och väcka frågorna om hur naiva journalister och politiker får vara. Och där tjänar ju deras historik som exempel. Hur skulle det vara om en journalist bestämde sig för att verkligen fråga ut våra ministrar om hur de tänkte när slängde ur sig vad som helst? Bad dom förklara sig, hur tänkte de då? Varför tänker dom annorlunda nu? Varför ska vi lita på dom nu?

Detta måste vara ett nytt rekord i idioti, men så har jag känt otaliga gånger under den här resan.

PKisterna lever verkligen i en Berättelse. En kompis berättade om hur de diskuterade allt slött signalerande på nätet, tror det var angående att lägga en flagga som bakgrund efter terrordåd. Och en arbetskamrat säger "men de gör ju iallafall nåt". Att byta bakgrund är alltså att göra något i samhället idag... Inte konstigt att övergrepp ska lösas med armband och terrorism ska stoppas (?) med kärleksmanifestationer. Rör inte min kompis-kampanjen var kanske för "framgångsrik" och vi lever i skuggan av det. :/

Det som dock är trevligt är att den infantila Strömstedt upplevt sån press från "troll" att hon måste skriva den där anti-intellektuella smörjan. Troligen så är det mer än bara de vanliga kritikerna som kommit med invändningar. Förståeligt efter SVTs vinklade sändning om idiotin.

Jag tycker man märkt den här trenden att många börjar känna sig så pressade och ifrågasatta att de måste försvara sig och sin ideologi. Även vissa tidningars prat om trovärdighet pekar på att kritiken börjar bli väldigt stark.

Det diskvalifierande oempatiska felet Heberlein gör är ju att inte be om ursäkt för sin och andras dömande dumhet.

Att ha fel är en mänsklig erfarenhet och att ompröva övertygelser kan vara hedervärt. Men att delta i en bred konsensus som straffat ut dem som hela tiden visste bättre och tänkte före, är inte något som görs ogjort bara genom tysta medgivanden i efterhand.

Anns feltänk har haft konsekvenser. Hennes moraliska övertramp eller allra minst ryggradslösheten att inte ha försvarat avvikande åsikter i tid, är inte klanderfri neutralitet. Innan frågan kan beaktas om en ursäkt är ärligt menad eller ska godtas, måste den ges. Där är vi inte ännu.

Jenny Strömstedt rymmer åtminstone en viss självinsikt, när hon beskriver sin egen text som infantil...

Hon är dock inte bara infantil, hon har fel. Aggressioner är en följd av grundaffekten ilska, som är en viktig komponent för självförsvar - en evolutionärt viktig förmåga som inte har gått bort bara för att en fredsskadad svensk, dront, vaggats i en välfärdsstat och dagligen blir bedragen på sin historia av Statsmakten. Nej du, JS, svenskarna må vara aggressionshämmade, konsensusbenägna (vars motstående sida av myntet är en mobbmentalitet gentemot utpekade meningsmotståndare som trotsar värdegrunden och inte tillhör offerhierarkins gunstlingar), men majoriteten är inte alexityma (utom möjligen på Sergels torg under manifestationen; likaså andelen illusionerade beträffande "godhet" och deras förmåga att blidka ondskan/"ondskan").

Tvärtemot vad JS påstår så är inte aggressioner i sig något som ger ondska och kärleksbombande något som leder till gott, istället är det vad man gör med känslorna som räknas; på kort och på längre sikt. Tvärtom är de alexityma mer behäftade med andra psykiska störningar, än de som kan identifiera ilska i sitt känslospektrum. Vi vill väl inte begå ett nationellt självmord i tron på att verkliga konflikter inte finns? Utnyttjas i vår godhet, äkta eller föreställd.

Mycket bra kommentar. Där ligger ju faktiskt AKB före, hon som nästan bett om ursäkt. Inte för jag tror henne till fullo, men det är tamefan det minsta man kan begära av dessa civilisationsförstörare som aldrig lyssnat en sekund på de mer försiktiga. Vilken blir den första stora mediadraken att gå ut med ett stort svart "Vi ber om ursäkt"- löp? Kommer förstås aldrig ske, men man kan väl få drömma?