Citat:
Ursprungligen postat av
oyto
Jante. Vem tror Naomi Abramowicz att hon är egentligen?
Varför är hennes etnogrupps trygghet ett särskilt svenskt allmänintresse, när svensk utsatthet sällan eller aldrig möts av en ömsesidig, särskiljande omsorg?
Varför räcker det för den ena, men inte den andra att omhuldas av ett universellt skyddsvärde, "självklart ska ingen vara utsatt"?
Har Naomi någonsin varit mer sårbar in på bara skinnet än den svenska som skildras i Daily Mail-reportaget ovan? Är det utsinglandet mindre etniskt, rasistiskt motiverat mot en föraktad mall hon representerar, en symbol hon utan förskyllan eller kontroll fötts att vara?
På vilket sätt är Naomi eller någon orolig jude i Europa "institutionellt" eller "strukturellt" skyddslös trots en mycket väletablerad, resursstark grupptillhörighet - om samma tänkta kollektiva överläge på statistisk, hypotetisk makronivå inte skyddar kvinnan i Rinkeby?
Intressantare ändå - förstår Naomi eller Adam Cwejman verkligen inte vad de gör, när de kräver något de inte återgäldar? Det är ju en sak att avslöja sin identitära preferens/chauvinism - en annan att vara så etnoautistisk att man inte tror att läxan till slut lärs och ensidig omsorg kallnar.
...
På DN har man hävdat att terrorism i Sverige och Europa är "blind" och Adam Cwejman i G-P påstod att "judehoran" var den enda etniska representant som flyr för sin säkerhet inom landet. Att det inte är självklart accepterat att Taimour Abdulwahabs måltavlor förstås var lika mycket svenskar i Stockholm som de hade varit judar i Tel Aviv och att "svennehorans" utsatthet måste belysas i utländsk media, styrker bara min cyniska analys att mångkulturen i Sverige är en utopi som samlande ideal.
Inte bara för att stenkastande minoritetsrepresentanter i förorten är tribalister utan folkvett, utan för att mondäna, urbana plattformsinnehavare också är det.
Kan det vara så att att den judiska eliten börjar uppleva att de lekt lite för länge med den mångkulturella elden och att den nu börjar brännas på ett sätt som inte riktigt kan kontrolleras? Den judiska identiteten har länge varit exklusiv i den generella offerrollen men nu blir den kraftigt utmanad av exempelvis det afghanska barnet som orättmätigt får asylberättelsen underkänd. Den judiska identiteten har åtnjutit exklusivt skydd i västvärlden under efterkrigstiden. Antisemitism är kriminaliserad och det har förlänat det judiska identitetsanspråket rättigheter ingen annan grupp haft. Nu hörs krav på motsvarande kriminalisering av islamofobi, samtidigt som västvärldens befolkningar i snabb takt fylls på av muslimer som skiter i lagstiftning mot antisemitism.
Abramovicz kastar anklagelser mot svenska myndigheter som anses ha underlåtit sin plikt att hålla minnet av Förintelsens särskildhet synligt och aktuellt för medborgarna. Och hon använder sig av effektiv samtida judisk mytbildning genom att hävda att hon själv förlorade stora delar av sin familj under Förintelsen. Man kan förstås diskutera om någon kan göra anspråk på förlorade familjemedlemmar från en tidpunkt innan man själv ens var påtänkt. Släktingar absolut. Familj? Tveksamt.
Citat:
Det handlar alltså om gatstenar som tjänar som minnesplaketter för Förintelsens offer. De finns i en rad europeiska storstäder, men inte i Stockholm. Forum för Levande Historia har stridit för att snubbelstenarna ska finnas i Stockholm sen 2007. Nu verkar det som att det kommer att bli av. Såväl skribenten Ola Larsmo som DN:s kulturchef Björn Wiman har skrivit engagerade artiklar om varför dagliga påminnelser om Förintelsen behövs även i Stockholm.
Det är inte fel att uppmärksamma Förintelsen mer. Jag förlorade själv stora delar av min familj under nazisternas masslakt av judar. De som överlevde kriget tvingades gå igenom sådant ingen ska behöva uppleva. Min farfar satt i flera koncentrationsläger, däribland Auschwitz-Birkenau.
http://www.expressen.se/ledare/naomi...veriges-judar/
National Vanguard hade för ett tag sedan en intressant artikel av Chris Rossetti på temat judiska särintressen på offerrollsmarknaden och dessas inflytande över rådande anti-vithetskultur.
Citat:
Anti-Whiteness is at the Heart of Jewish Identity
[...]
The title of David Nirenberg’s [pictured] new book, Anti-Judaism: The Western Tradition, uses a term pointedly different from the one we are used to. The hatred and oppression of Jews has been known since the late 19th century as anti-Semitism—a label, it is worth remembering, originally worn with pride by German Jew-haters. What is the difference, then, between anti-Semitism and anti-Judaism? The answer, as it unfolds in Nirenberg’s scholarly tour de force, could be summarized this way: Anti-Semitism needs actual Jews to persecute; anti-Judaism can flourish perfectly well without them, since its target is not a group of people but an idea.
Boken verkar bestå av en uppräkning av samtliga oförrätter den judiska mytbildningen håller det kristna västerlandet ansvarigt för, från uttåget ur Egypten och framåt.
Egentligen har det kanske, för den judiska kultureliten, fram till nu handlat om att på ett intellektuellt plan bemöta och tillbakavisa fördomar grundade i anti-judaism, dvs tankefigurer om
"Judens" natur och inneboende kvalitéer, medan nutida konfrontation med anti-semitiska muslimer på hemmaplan lägger det råa hatfyllda fysiska angreppet i dagen. Anti-semitism som förutsätter levande judar av kött och blod att hata och angripa var kanske inget som vare sig förutsågs eller önskades. Den så omhuldade självbilden utmanas nu inte bara av en tilltagande fientlig islamism och en känsla av övermättnad från det kristna västerlandets sida utan också embryot till ifrågasättande inifrån den judiska intelligentian själv.
Citat:
More important, let’s touch on what this all means for Whites today. We live in an age in which millions of Whites are exposed to, and to a terrifying extent, have accepted the Jewish narrative – a viewpoint utterly hostile to themselves.
Whoever did whatever to whom in the past, today it is Jews who police the mainstream media and public political discourse and fill it with terms like “anti-semitism”, “Israel” and “Holocaust”. These terms reflect their obsession with themselves and their best interests, which includes imposing their way of seeing the world, their self-obsessions, onto everyone else.
Reinforcing this point, a “related content” link on the article above takes the reader to an older article from October 2011, Ron Rosenbaum Confronts ‘The End of the Holocaust’:
Alvin Rosenfeld is a brave man, and his new work is courageous. The book is called The End of the Holocaust, and it is not reluctant to take on the unexamined pieties that have grown up around the slaughter, and the sentimentalization that threatens to smother it in meretricious uplift.
The real “end of the Holocaust,” he argues, is the transformation of it into a lesson about the “triumph of the human spirit” or some such affirmation. Rosenfeld, the founder and former director of the Jewish studies program at Indiana University, which has made itself a major center of Jewish publishing and learning, is a mainstream scholar who has seen the flaw in mainstream Holocaust discourse. He has made it his mission to rescue the Holocaust from the Faustian bargain Jews have made with history and memory, the Faustian bargain that results when we trade the specifics of memory, the Jewishness of the Holocaust, and the Jew-hatred that gave it its rationale and identity, for the weepy universalism of such phrases as “the long record of man’s inhumanity to man.”
The impulse to find the silver lining is relentless, though. Suffering and grief must be transformed into affirmation, and the bleak irrecoverable fate of the victims must be given a redemptive aspect for those of us alive. In fact it’s an insult to the dead to rob their graves to make ourselves feel better. One recent manifestation Rosenfeld has shrewdly noticed is the way there has been a subtle shift in the popular representation of the Holocaust—a shift in the attention once given to the murdered victims to comparatively uplifting stories of survivors, of the “righteous gentiles,” of the scarce “rescuers,” and the even scarcer “avengers,” e.g., Quentin Tarantino’s fake-glorious fictional crew.
Rosenfeld is not afraid to contend with the fact that, as he writes, “with new atrocities filling the news each day and only so much sympathy to go around, there are people who simply do not want to hear any more about the Jews and their sorrows. There are other dead to be buried, they say.” The sad, deplorable, but, he says, “unavoidable” consequence of what may be the necessary limits of human sympathy is that “the more successfully [the Holocaust] enters the cultural mainstream, the more commonplace it becomes.
[...]
Normalized? The Holocaust as one more instance in the long chronicle of “man’s inhumanity to man”? Rosenfeld’s book offers a welcome contrarian take on the trend. Yes, we’ve had enough, as Rosenfeld points out, of museums that cumulatively obscure memory in a fog of well-meaning but misleading inspirational brotherhood-of-man rhetoric.
Here, stripped of the usual misleading brotherhood-of-man rhetoric, is an even more specific and virulent example of Jewish self-obsession. Rosenbaum and Rosenfeld see sympathy, everyone’s sympathy, as something the Jews alone deserve.
http://nationalvanguard.org/2016/01/...wish-identity/
