Jante.
Vem tror Naomi Abramowicz att hon är egentligen?
Varför är hennes etnogrupps trygghet ett särskilt svenskt allmänintresse, när svensk utsatthet sällan eller aldrig möts av en ömsesidig, särskiljande omsorg?
Varför räcker det för den ena, men inte den andra att omhuldas av ett universellt skyddsvärde,
"självklart ska ingen vara utsatt"?
Har Naomi någonsin varit mer sårbar in på bara skinnet än den svenska som skildras i Daily Mail-reportaget ovan? Är det utsinglandet mindre etniskt, rasistiskt motiverat mot en föraktad mall hon representerar, en symbol hon utan förskyllan eller kontroll fötts att vara?
På vilket sätt är Naomi eller någon orolig jude i Europa "institutionellt" eller "strukturellt" skyddslös trots en mycket väletablerad, resursstark grupptillhörighet - om samma tänkta kollektiva överläge på statistisk, hypotetisk makronivå inte skyddar kvinnan i Rinkeby?
Intressantare ändå - förstår Naomi eller Adam Cwejman verkligen inte vad de gör, när de kräver något de inte återgäldar? Det är ju en sak att avslöja sin identitära preferens/chauvinism - en annan att vara så
etnoautistisk att man inte tror att läxan till slut lärs och ensidig omsorg kallnar.
Den identitetspolitiska inlagan jag refererar finns
här. Antisemitismen hotar en synliggjord
någon, medan det är en osynlig
ingen som förstås ska drabbas av etniskt hat i Rinkeby.
På DN har man hävdat att terrorism i Sverige och Europa är "blind" och Adam Cwejman i G-P påstod att "judehoran" var den enda etniska representant som flyr för sin säkerhet inom landet. Att det inte är självklart accepterat att Taimour Abdulwahabs måltavlor förstås var lika mycket svenskar i Stockholm som de hade varit judar i Tel Aviv och att "svennehorans" utsatthet måste belysas i utländsk media, styrker bara min cyniska analys att mångkulturen i Sverige är en utopi som samlande ideal.
Inte bara för att stenkastande minoritetsrepresentanter i förorten är tribalister utan folkvett, utan för att mondäna, urbana plattformsinnehavare också är det.