Trådkändisen som lade sin liberala övertygelse i malpåse,
Carl Rudbeck, andas systemkritik; byråkrater och
den djupa staten är i skottgluggen:
"Makten håller på att förflyttas från de folkvalda till byråkrater."
Citat:
Alla som har sett de brittiska tv-serierna Yes, Minister och Yes, Prime Minister förstår vad jag menar. En ofta löjlig minister fick se sina storstilade planer gå om intet genom eleganta ränker smidda av Sir Humphrey, en av dessa höga ämbetsmän som genom list, smicker och hänsynslöshet är den som verkligen bestämmer.
Kanske är det bäst så många gånger, för att balansera inkompetenta politikers värsta stolligheter och infall.
Citat:
Vi bevittnar en utveckling mot en allt starkare byråkrati och inte sällan sker det på demokratins bekostnad. Mäktiga chefer på ämbetsverk styr och ställer utan egentligt demokratiskt ansvar.
Ja, tjänstemannaaktivism är numera legio. Kanhända har politikerna premierat utseendet av politiserade tjänstemän?
Citat:
Makten i Sverige och i många andra länder håller på att förflyttas från de folkvalda till byråkrater som gör sitt yttersta för att förbli anonyma, först till inhemska myndigheter och under senare år till Bryssel. I EU och dess organisationer samlas allt mer makt och det utan att vanligt folk kan göra något åt det.
Överstatlighet innebär tveklöst en rad problem, som t ex långa beslutsvägar, anonymitet, problem med ansvarsutkrävande och bristande känsla av gemenskap mellan beslutsfattarna och allmänheten. Utrymme för korruption och megalomana intressen.
Citat:
Hoppas inte på någon förändring. De som på det lokala planet skulle kunna åstadkomma början till en sådan har i alltför många fall ett egenintresse av att systemet fortsätter och till och med förstärks. För när en karriär är över väntar nästa, om man varit snäll och foglig, i form av ett välbetalt jobb i den europeiska byråkratin.
För något år sen, när det stod klart att de svenska politikerna inte tänkte göra något åt saken, satte jag mitt hopp till överstatliga EU-beslut att nödtvunget hävda gränserna till unionen, mot massinvandringen. Men det blev ju alltför uppenbart att det inte finns en sån enighet. När Ungern försvarade sin egen och Schengens yttre gräns så spottade Bryssels samlade nomenklatura och ett koppel enskilda medlemsstaters politiker på Orban. Skulle EU mot förmodan få till något försvar av gränserna, så finns det ingen enighet i omfördelningen av dem som faktiskt släpps in. Dessutom gjort sig beroende av Erdogans maktfullkomliga anspråk i Europa och måltavla för hans bisarra nazianklagelser.
Det som behövs är att byta ut både den egna medlemsstatens politiker, så att de påminns vem som givit dem mandaten att förvalta folkets intressen; vilket kan ske genom demokratiska val. Det andra som behövs är att dra sig ur EU eller slimma organisationen till något av en överstatlig motsvarighet till kärnstat, om det finns kärnvärden att försvara. Det gäller att städa framför egen dörr innan det går att utkräva några krafttag från Bryssel. Som det är nu vill ingen vara ansvarig för något.
Kärnvärdena ifråga är mycket essentiella till sin natur och mycket exkluderande. Gemenskap vs icke-gemenskap, medlem vs icke-medlem, åtnjutande av förmåner vs icke-åtnjutande, intern solidaritet vs exklusion från sådan solidaritet. Dessa ska finnas i varje medlemsstat och definitivt i en union som EU; undermåliga byggstenar bygger ingen hållbar union. Carl Rudbeck tror att det blir mer av samma egennyttiga erosion av de folkliga intressena, genom avdankade politiker som belönar varandra inom EU-byråkratin. Det är egentligen bara en större arena för vad som sedan länge är fallet i Sverige, med ett växande regeringskansli, nykläckta myndigheter och muséer, landshövdingar, generaldirektörer, "samordnare" och andra möjligheter till långa reträttposter efter en politisk eller politiserad karriär. Bidragsfesten, skatteströmmarna, till staten och EU kommer inte att kunna upprätthållas så mycket längre. Det blir också alltför uppenbart att samhällsbyggandet är renons på kärnvärden och att utbytet för skattekronorna blir magrare och kommer andra än de betalande till del. Kvar har vi kollapsen eller det okontrollerade sönderfallet.
Brexit är ett intressant studium; hur viktigt det är som inspiration eller aversion mot ytterligare utträden ur unionen vet jag inte. Bryssel vill säkert göra det besvärligt och MSM fortsätta svartmåla det folkliga beslutet. Sådana försök riskerar dock bara fortsätta polariseringen mellan folken visavi beslutsfattarna och medierna. Samtidigt frodas och fortsätter importeras utomeuropeiska, etniska konflikter till EU.