Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Tack för din analys av Rothsteins krönika. Men jag köper inte heller helt ditt resonemang. Jag tror inte att det är huvudsak konkurrensen om arbetstillfällen som drivit folk till SD. I och för sig så argumenterar du inte heller för det fullt ut, även om du tar upp många sådana exempel.
Jag vill minnas att det var någon av trådens flitigaste skribenter som gav en bra karakteristik av väljarkårens skiktning. Det är troligen "verklighetens folk" (tack Hägglund!) som drar sig åt socialkonservativt och därmed SD-håll.
Människor som helt enkelt kommer i kontakt med mångkulturens mest uppenbara nackdelar: kaos i vården, skolan, bostadsområdet. Horder av sysslolösa män på det lilla samhällets torg, karavaner av barnvagnar med nyblivna svenska medborgare dömda till permanent bidragstillvaro. Oro i badhus, rädsla att gå genom parken på kvällen. Snarare detta än att en invandrare vilken som helst startar en konkurrerande firma eller får jobbet som man själv sökte.
Av naturliga skäl graviterar många mer framgångsrika individer till städerna. Inte minst människor av utländsk härkomst. De har lättare att integrera sig där, och många har sedan tidigare en urban tradition från hemlandet. Aversionen mot mångkulturen är helt enkelt mindre i städerna som alltid har haft en kosmopolitisk bakgrund.
Tillika så dominerar den pursvenska mediala och politiska eliten i städerna. Där finns också många centrala funktioner och huvudkontor för "godhetsindustrin" och NGOs vilka i sig också är delvis politiserade och ingår i samma nätverk som det politiska och mediala etablissemanget.
To cut my crap short: det är inte någon gammal traditionell klassindelning som bestämmer folks politiska hemvist längre. Skiljelinjen går mellan stad och land, samt mellan folk som har antingen många eller få kontaktytor gentemot den kaotiska delen av mångkulturen.
I övrigt delar jag din analys.
Jag vill minnas att det var någon av trådens flitigaste skribenter som gav en bra karakteristik av väljarkårens skiktning. Det är troligen "verklighetens folk" (tack Hägglund!) som drar sig åt socialkonservativt och därmed SD-håll.
Människor som helt enkelt kommer i kontakt med mångkulturens mest uppenbara nackdelar: kaos i vården, skolan, bostadsområdet. Horder av sysslolösa män på det lilla samhällets torg, karavaner av barnvagnar med nyblivna svenska medborgare dömda till permanent bidragstillvaro. Oro i badhus, rädsla att gå genom parken på kvällen. Snarare detta än att en invandrare vilken som helst startar en konkurrerande firma eller får jobbet som man själv sökte.
Av naturliga skäl graviterar många mer framgångsrika individer till städerna. Inte minst människor av utländsk härkomst. De har lättare att integrera sig där, och många har sedan tidigare en urban tradition från hemlandet. Aversionen mot mångkulturen är helt enkelt mindre i städerna som alltid har haft en kosmopolitisk bakgrund.
Tillika så dominerar den pursvenska mediala och politiska eliten i städerna. Där finns också många centrala funktioner och huvudkontor för "godhetsindustrin" och NGOs vilka i sig också är delvis politiserade och ingår i samma nätverk som det politiska och mediala etablissemanget.
To cut my crap short: det är inte någon gammal traditionell klassindelning som bestämmer folks politiska hemvist längre. Skiljelinjen går mellan stad och land, samt mellan folk som har antingen många eller få kontaktytor gentemot den kaotiska delen av mångkulturen.
I övrigt delar jag din analys.
Citat:
Oj! Det var en rejäl groda som slank ur munnen på mediakvinnan. Fullt i klass med Trumps "look at what is happening in Sweden last night". Inget behov att hämta andan eller att slänga in en konjunktion eller konstpaus där inte!
I think that the dangerous edges here are that he's trying to undermine the media, trying to make up his own facts and it could be that (...) he could have undermined the messaging so much that he can actually control exactly what people think, and that is our job.
Citat:
To cut my crap short: det är inte någon gammal traditionell klassindelning som bestämmer folks politiska hemvist längre. Skiljelinjen går mellan stad och land, samt mellan folk som har antingen många eller få kontaktytor gentemot den kaotiska delen av mångkulturen.
Skiljelinjen är inte beroende av geografi, klass, kön eller IQ som vänstern så gärna vill förespegla.
Deplorable white trash är helt fel analys. Men samtidigt så typisk.
Det är precis därför de gamla makthavarna är så skärrade. De förstår fortfarande inte på vilka grunder den politiska hemvisten kan förklaras.
Samtidigt är det väldigt enkelt:
De som är i opposition är de mest radikala som vill ha en förändring till varje pris. Varje pris.
Desto mer makten försöker bevara dagens befintliga maktstruktur desto snabbare växer oppositionen. Över hela världen.
Citat:
Din analys är mycket bra och helt korrekt. Och ja, hade makten gått oppositionen till mötes, säg för ett par år sedan när det ännu fanns tid, hade de kanske överlevt och frodats i syntesen, nu är det snart adjö och good bye..och sen straffet istället.
Skiljelinjen är inte beroende av geografi, klass, kön eller IQ som vänstern så gärna vill förespegla.
Deplorable white trash är helt fel analys. Men samtidigt så typisk.
Det är precis därför de gamla makthavarna är så skärrade. De förstår fortfarande inte på vilka grunder den politiska hemvisten kan förklaras.
Samtidigt är det väldigt enkelt:
De som är i opposition är de mest radikala som vill ha en förändring till varje pris. Varje pris.
Desto mer makten försöker bevara dagens befintliga maktstruktur desto snabbare växer oppositionen. Över hela världen.
Deplorable white trash är helt fel analys. Men samtidigt så typisk.
Det är precis därför de gamla makthavarna är så skärrade. De förstår fortfarande inte på vilka grunder den politiska hemvisten kan förklaras.
Samtidigt är det väldigt enkelt:
De som är i opposition är de mest radikala som vill ha en förändring till varje pris. Varje pris.
Desto mer makten försöker bevara dagens befintliga maktstruktur desto snabbare växer oppositionen. Över hela världen.
Citat:
Såsom de gjorde i Danmark och sent omsider i Storbritannien. I Storbritannien har partierna bett om ursäkt för den förda invandringspolitiken och en överväldigande majoritet i parlamentet röstade nu för brexit. (Helt i strid med förväntningarna hos pk Sverige.)
I dessa länder förblir även den gamla partistrukturen intakt och pendeln blir inte lika våldsam.
Mer mogna demokratier helt enkelt som behållit idén om att partierna företräder och representerar folket.
Citat:
Tack för din analys av Rothsteins krönika. Men jag köper inte heller helt ditt resonemang. Jag tror inte att det är huvudsak konkurrensen om arbetstillfällen som drivit folk till SD. I och för sig så argumenterar du inte heller för det fullt ut, även om du tar upp många sådana exempel.
Jag valde att koncentrera mitt inlägg på Rothsteins egen synvinkel, men nämner i förbifarten andra faktorer också. Bara det att jag inte går in lika djupt på de exemplen. Men de är minst lika viktiga.
Citat:
Jag vill lägga till att skiljelinjen inte heller längre är beroende av etnicitet. Även invandrare, till och med från länder i Mellanöstern och Afrika, har börjat vända sig mot etablissemanget så smått och det finns stor potential att hämta från:
De invandrare som äger de butiker som frekvent rånas och vandaliseras.
De judar som utsätts för allt mer trakasserier från muslimer i framför allt Malmö men problemet lär växa även annorstädes.
Kvinnliga invandrare som inte ställer upp på den underordnade ställning de tilldelas i hederskulturer som frodas i utanförskapsområden och på asylboenden. Lägg därtill homosexuella och kristna invandrare.
De skötsamma invandrare som bor i de områden där det skjuts och kastas granater och som
inte tycker att samhället klarar av att ge dom trygghet.
Lägg därtill att konkurrensen om resurserna lär bli hårdare. Detta slår hårdast mot de resurssvaga grupperna i samhället, vilka till stor del utgörs av invandrare. En gravid som inte har råd med bil i Sollefteå kan inte ens föda i bilen på väg till BB alldeles oavsett etnicitet till exempel.
Jag tror att vi kan tänkas se allt mer protester från invandrargrupper framöver. Inte enbart riktat mot mångkulturen så mycket som dess konsekvenser på samhället i form av en enorm och ökande ansträngdhet i den offentliga sektorn. Men inte ens mångkulturen behöver går fri från kritik från de mångkulturellas eget håll. Ken Ring må ha en del snurriga idéer, men redan 2009 föreslog han i TV4 att Sverige skulle ta emot färre invandrare eftersom vi inte klarar av att ta hand om de som redan är här.
http://www.expressen.se/kronikorer/h...okad-posering/
Hanne Kjöller lämnar åsiktskorridoren på långfärdsskridskor. Det är märkligt att det tagit henne så lång tid att fatta att det är orimligt att debattera avsändare istället för argument.
Av alla kappvändare så har jag bara respekt för Martéus. Det är möjligt att hon lurat mig men hennes "Det är jag som är åsiktskorridoren" är det enda alster som verkligen uttrycker äkta ånger för tidigare ståndpunkter och ´där skribenten efter bikten konsekvent agerat i linje med sitt nya jag.
En sådan som Dahlberg börjar jag mer och mer förakta. Hon påstår sig vara en sanningssägare som har stått på barrikaderna sedan länge och vad värre är så är hon fast i de nya åsiktskorridorerna om Ryssland och Trump.
Med det sagt så får man ändå säga att Kjöllers anspråkslösa kolumn är ytterligare en spik i mångkulturens kista.
Hanne Kjöller lämnar åsiktskorridoren på långfärdsskridskor. Det är märkligt att det tagit henne så lång tid att fatta att det är orimligt att debattera avsändare istället för argument.
Av alla kappvändare så har jag bara respekt för Martéus. Det är möjligt att hon lurat mig men hennes "Det är jag som är åsiktskorridoren" är det enda alster som verkligen uttrycker äkta ånger för tidigare ståndpunkter och ´där skribenten efter bikten konsekvent agerat i linje med sitt nya jag.
En sådan som Dahlberg börjar jag mer och mer förakta. Hon påstår sig vara en sanningssägare som har stått på barrikaderna sedan länge och vad värre är så är hon fast i de nya åsiktskorridorerna om Ryssland och Trump.
Med det sagt så får man ändå säga att Kjöllers anspråkslösa kolumn är ytterligare en spik i mångkulturens kista.
__________________
Senast redigerad av Ockhamsrazor 2017-03-01 kl. 10:12.
Senast redigerad av Ockhamsrazor 2017-03-01 kl. 10:12.
Citat:
http://www.expressen.se/kronikorer/h...okad-posering/
Hanne Kjöller lämnar åsiktskorridoren på långfärdsskridskor. Det är märkligt att det tagit henne så lång tid att fatta att det är orimligt att debattera avsändare istället för argument.
Av alla kappvändare så har jag bara respekt för Martéus. Det är möjligt att hon lurat mig men hennes "Det är jag som är åsiktskorridoren" är det enda alster som verkligen uttrycker äkta ånger för tidigare ståndpunkter och ´där skribenten efter bikten konsekvent agerat i linje med sitt nya jag.
En sådan som Dahlberg börjar jag mer och mer förakta. Hon påstår sig vara en sanningssägare som har stått på barrikaderna sedan länge och vad värre är så är hon fast i de nya åsiktskorridorerna om Ryssland och Trump.
Med det sagt så får man ändå säga att Kjöllers anspråkslösa kolumn är ytterligare en spik i mångkulturens kista.
Hanne Kjöller lämnar åsiktskorridoren på långfärdsskridskor. Det är märkligt att det tagit henne så lång tid att fatta att det är orimligt att debattera avsändare istället för argument.
Av alla kappvändare så har jag bara respekt för Martéus. Det är möjligt att hon lurat mig men hennes "Det är jag som är åsiktskorridoren" är det enda alster som verkligen uttrycker äkta ånger för tidigare ståndpunkter och ´där skribenten efter bikten konsekvent agerat i linje med sitt nya jag.
En sådan som Dahlberg börjar jag mer och mer förakta. Hon påstår sig vara en sanningssägare som har stått på barrikaderna sedan länge och vad värre är så är hon fast i de nya åsiktskorridorerna om Ryssland och Trump.
Med det sagt så får man ändå säga att Kjöllers anspråkslösa kolumn är ytterligare en spik i mångkulturens kista.
Det är en självbespeglande kapitulation, en dagboksanteckning av en individuell desertör från en förlorad sak. Narcissism, opportunism, det egna virtuella flödet som måttstock i en värld utan egentliga moraliska eller intellektuella värden.
Det viktiga är inte vad man är, utan hur man ses. Om det nu börjar kännas ofräscht och passé att värderingssignalera kring sin tribalistiska anti-SD-tillhörighet - så är det dags att signalera att man tillhör dem som inte längre signalerar.
Det är detta jag hela tiden sagt: Det finns inga ideologier eller ideal hos flertalet mångkulturella ideologer och idealister, inte så mycket aktivister som skådespelare som härmar aktivister på en offentlighetens scen. Allt är opportunt och självbetjänande, inlärda repliker från ett manus någon annan skrivit.
När nya manus delas ut, kommer the show go on, med äcklig kontinuitet och lätthet.
För om man ser på detta reportage om Rinkebys kvinnor på världens största traditionella tidningssajt - så är det inte svårt för den trendkänsliga att förutspå hur socialt oacceptabelt det kan bli i tjejgänget eller på arbetsplatsen att vara den som gör sig till det muslimska patriarkatets apologet.
För narcissisten är det döden att förknippas med denna Sverigebild. Äckligt att förneka dessa kvinnors erfarenheter och sin egen mobbande skuld:
Citat:
But in a world of polarised news, there still have to be some truths waiting to be told. Even if they are only observations from a single white female with no security and suffering protestor fatigue.
And I've found it all here in plain sight for anyone to see or hear – if they’re listening. If they can stop taking pictures of burned out cars or reinterpreting rape statistics to suit their agenda.
One young girl of 27 — let's call her Lucy— is now terrified of going out alone. She lives near a busy shopping centre which draws migrants from no-go zones, and dreads her walk to work and home.
Under the bridge near her flat a gang of men gathers. All day and night. They have easy access to her up a stairwell. Like little billy goat gruff, she runs across, carrying her safety spray. Scared.
She knows the latest rape cases by heart, quotes them to me, the words tumbling out, a long line of horrible happenings. She is waiting for her turn to be added to the list.
She can't tell her mum. She doesn’t want her to worry.
Her apartment was broken into last week in the middle of the day. The burglars took her laptop and her car keys, and later her car. The police told her they were too busy to come.
She doesn't want her picture to be seen now. Not in case the migrants attack again, but because the feminists will come after her and hound her as a racist for speaking out. The migrant men scare her. But it is Swedish women who have silenced her.
And I've found it all here in plain sight for anyone to see or hear – if they’re listening. If they can stop taking pictures of burned out cars or reinterpreting rape statistics to suit their agenda.
One young girl of 27 — let's call her Lucy— is now terrified of going out alone. She lives near a busy shopping centre which draws migrants from no-go zones, and dreads her walk to work and home.
Under the bridge near her flat a gang of men gathers. All day and night. They have easy access to her up a stairwell. Like little billy goat gruff, she runs across, carrying her safety spray. Scared.
She knows the latest rape cases by heart, quotes them to me, the words tumbling out, a long line of horrible happenings. She is waiting for her turn to be added to the list.
She can't tell her mum. She doesn’t want her to worry.
Her apartment was broken into last week in the middle of the day. The burglars took her laptop and her car keys, and later her car. The police told her they were too busy to come.
She doesn't want her picture to be seen now. Not in case the migrants attack again, but because the feminists will come after her and hound her as a racist for speaking out. The migrant men scare her. But it is Swedish women who have silenced her.
I framtiden kommer det krävas mod att fortsätta förringa, hota och osynliggöra. Mod som saknas.
Från trådstarten från drygt sex år sedan med mina fetmarkeringar:
Vad som hänt sedan dess är att en revolution startat. Och den är inte ett krig mellan olika politiska åskådningar utan så mycket större än politik. Det handlar om vad som definierar makt. Tidsåldern vi är på väg in i efter den tid då makt definierades nästan enkom utifrån politisk åskådning.
Först ännu en historisk tillbakablick. Nu med en något längre tidshorisont.
Förr grundade sig makt på land och arv oftast en militärmakt. Sedan började handel skapa rikedomar och då utmanades den tidigare makten av nya maktanspråk. Religionen tog sedan ett stort grepp om makten men alla tidigare maktanspråk fanns dock kvar och makten delades mellan dessa aktörer. Ståndsriksdagens fyra stånd är ett bra exempel adel, präster, borgare och bönder delade makten.
Några andra sätt att definiera makt fanns inte.
Denna maktbalans utmanades av industrialismen och senare av det kapital främst industrialismen skapat. Ny makt definierades. Politisk makt skapades via demokratins majoriteter och det i sin tur skapade medier som formade åsiktspaket som makten pådyvlade folket.
I Europa ser vi tiden före första världskriget vara en överklasskontrollerad kontinent. Kvar i det gamla med härskande klass baserat till stor del på arv och land.
Mellankrigstiden blev en tid där kriget om makten handlade om vilken politisk åskådning som var bäst. Politiken blev överordnat folket och människovärdet med fasansfulla konsekvenser under andra världskriget. Ett krig som ledde till att industrialismen och kapitalismen i segrade i väst. I öst segrade industrialismen men med politiken i form av kommunismen kvar som maktcentra.
Kommunismen som en politisk makt levde kvar ända till 1989. I maktvakuumet efter den politiska makten var politiken i USA främst en spelplan för maktanspråk från industrialister, yrkespolitiker, dynastier som Kennedy och Bush, men egentligen utan några djupare politiska skiljelinjer. Maktkampen i USA var inte mellan olika politiska system som den kamp som utspelades i Europa. Maktkampen var mellan kapitalets företrädare i USA. Medan den i Europa var mellan politikernas företrädare.
Efter 1989 dog också o princip den politiska maktkampen i Europa. Det globala kapitalet tog över.
Kapitalet vann.
Men redan tidigt drogs medierna in i det politiskt maktspel som fortsatt in i våra dagar. De har varit duktiga och har tagit sin del av makten. Ofta en väldigt stor del och det utan att ingå i det demokratiska folkvalda systemet. De har nyttjas av stater, personer och organisationer men framför alt det globala kapitalet för att påverka det vill säga utöva makt.
I ett tidigare inlägg skrev jag om Rothstein som i en artikel menade att en ny entreprenörsklass utmanar makten då kapital i dag är mera beroende av kunskap än tvärtom. Och i det ger jag honom helt rätt. Idag är maktanspråk baserat på kapital på reträtt. Men också maktanspråk baserat på politisk inriktning.
Idag är det därför kunskap som kräver tillgång till makten. Eller kanske än mer kunskap omsatt till resultat.
Och det leder mig in på vad det är enligt min uppfattning som egentligen händer i samhället.
Det är den kreativa klassen som sätter dagordningen. Också i politiken.
Men utan politiska låsningar. Den markägande klassen är långt från makten. Adeln likaså. Religionen i väst är också marginaliserad och ävenså politiken. Det kampen står om är att släppa in den kreativa i grunden opolitiska men resultatorienterade och mycket viktigt otåliga klassen till makten. Och det måste ske på någon annans bekostnad. Är det medierna som måste backa? Eller är det politikerna som släpper politiken och som måste visa resultat?
Det vi ser i USA är hur folket gett en resultatorienterad otålig egentligen opolitisk entreprenör uppdraget att utöva högsta makten.
Det är helt i linje med att vi lämnar den politiska tidsåldern och går in i en mer modern kreativ tidsålder där väljarna vill se resultat, inte vackra ord.
Det är mot detta anspråk på makt från de kreativa och krävande medborgarna som tidigare maktcentra som medier och politiker kämpar.
Mångkultur? Ja det är ett problem inser de som kan tänka fritt. Den kreativa och otåliga klassen kräver därför en lösning. Omedelbart. Det gamla härskande MSM och politiker etablissemanget försöker med ren reflex förneka problemen. Det är självklart att de kommer förlora både i sak men också sin makt.
Vi är in övergångstid till en ny tidsålder där makt förtjänas av vad du skapar. Inte för vem du är eller vem du representerar. Medborgarna kräver resultat.
Det raserar hela S världsbild med representativa ombudsmän, vänsterns klasskamp och identitetspolitik och men också kapitalets grundförutsättning att vara konstant efterfrågad i en konstlad bristsituation. Ävenså MSM som landar i en defensiv position kommer förlora makt.
Det är samma otålighet som fick MP att växa när man ville se snabba miljöresultat. Samma otålighet som fick FI att växa för feminismen. Men också samma otålighet som får SD att växa av migrationsfrågan. Det är inte samma personer för folk har olika preferenser. Men det är samma otålighet som får konsekvenser för vem som får makten. Också för medierna.
Och detta är i grunden opolitiskt utifrån tidigare definierad politiska huvudlinjer.
Eftersom politiska skillnaden mellan partier nu är nästan helt utraderade landar politikerna i att försöka polarisera samhället för att skapa politiska skillnader som egentligen inte existerar. Allt för att behålla sin makt.
Men detta har folk sett igenom och väljer helt nya företrädare. Helst någon som inte är typisk politiker för nu går vi den postmoderna tiden. Vi går in i skapande och kreativa tidsåldern,
den postpolitiska tiden, hur underligt det än låter när våra politiker är som mest högljudda.
En tidsålder där nya maktanspråk tar makt från gamla maktcentra.
Citat:
Del 1
Sedan valet har etablissemangets höger, precis som i utlandet börjat titta på begrepp som assimilation. I Sverige är begreppet assimilation tabu och har varit sedan Olof Palme 1975 beslutade sig för att Sverige skulle adoptera multikulturalismen. Multikulturalism innebär att varje etnisk, kulturell och religiös grupp skall behålla sin särart. Det finns även där olika nivåer. I de mest extrema formerna är det oftast liktydligt med etnisk separatism.
De svenska liberalerna (Kallas av någon underlig anledning för höger i Sverige) har på senare tid mobiliserat mot multikulturalismen.
...
Du kan inte intellektuellt uttrycka dig i termer av kommunitäriarism när du är liberal. Tillexempel det är svårt för liberaler att försvara etnokratier så som Israel eller Lettland. Det är än svåra att försvara samernas ”rätt till” land, byggd på principer om ”blod och jord”.
Liberalerna ser hur vårt svenska samhälle blir allt mer förvirrat och svårbegreppligt.
...
Idag gör Dagens Nyheter en implicit varning. Man ägnar hela ledar-siden åt Mångkulturalism. Peter Wolodarski citerar en tysk-judisk forskare som menar att antisemitismen ligger öppen i Europa och speciellt i länder där nationalistiska partier verkar. Mer där till, ekonomiska kriser, krig i mellanöstern och debatt om invandring leder till Han citerar även Per Ahlmark som implicit säger att alla kritik av grupper leder till det gift som angriper hela samhällskroppen. Vad Wolodarski säger är egentligen. Debatten om invandringen är livsfarlig och kan leda till antisemitism om invandrargrupper börjar kritiseras. Han skulle lika gärna kunna sagt. Håll käften.
Sedan valet har etablissemangets höger, precis som i utlandet börjat titta på begrepp som assimilation. I Sverige är begreppet assimilation tabu och har varit sedan Olof Palme 1975 beslutade sig för att Sverige skulle adoptera multikulturalismen. Multikulturalism innebär att varje etnisk, kulturell och religiös grupp skall behålla sin särart. Det finns även där olika nivåer. I de mest extrema formerna är det oftast liktydligt med etnisk separatism.
De svenska liberalerna (Kallas av någon underlig anledning för höger i Sverige) har på senare tid mobiliserat mot multikulturalismen.
...
Du kan inte intellektuellt uttrycka dig i termer av kommunitäriarism när du är liberal. Tillexempel det är svårt för liberaler att försvara etnokratier så som Israel eller Lettland. Det är än svåra att försvara samernas ”rätt till” land, byggd på principer om ”blod och jord”.
Liberalerna ser hur vårt svenska samhälle blir allt mer förvirrat och svårbegreppligt.
...
Idag gör Dagens Nyheter en implicit varning. Man ägnar hela ledar-siden åt Mångkulturalism. Peter Wolodarski citerar en tysk-judisk forskare som menar att antisemitismen ligger öppen i Europa och speciellt i länder där nationalistiska partier verkar. Mer där till, ekonomiska kriser, krig i mellanöstern och debatt om invandring leder till Han citerar även Per Ahlmark som implicit säger att alla kritik av grupper leder till det gift som angriper hela samhällskroppen. Vad Wolodarski säger är egentligen. Debatten om invandringen är livsfarlig och kan leda till antisemitism om invandrargrupper börjar kritiseras. Han skulle lika gärna kunna sagt. Håll käften.
Vad som hänt sedan dess är att en revolution startat. Och den är inte ett krig mellan olika politiska åskådningar utan så mycket större än politik. Det handlar om vad som definierar makt. Tidsåldern vi är på väg in i efter den tid då makt definierades nästan enkom utifrån politisk åskådning.
Först ännu en historisk tillbakablick. Nu med en något längre tidshorisont.
Förr grundade sig makt på land och arv oftast en militärmakt. Sedan började handel skapa rikedomar och då utmanades den tidigare makten av nya maktanspråk. Religionen tog sedan ett stort grepp om makten men alla tidigare maktanspråk fanns dock kvar och makten delades mellan dessa aktörer. Ståndsriksdagens fyra stånd är ett bra exempel adel, präster, borgare och bönder delade makten.
Några andra sätt att definiera makt fanns inte.
Denna maktbalans utmanades av industrialismen och senare av det kapital främst industrialismen skapat. Ny makt definierades. Politisk makt skapades via demokratins majoriteter och det i sin tur skapade medier som formade åsiktspaket som makten pådyvlade folket.
I Europa ser vi tiden före första världskriget vara en överklasskontrollerad kontinent. Kvar i det gamla med härskande klass baserat till stor del på arv och land.
Mellankrigstiden blev en tid där kriget om makten handlade om vilken politisk åskådning som var bäst. Politiken blev överordnat folket och människovärdet med fasansfulla konsekvenser under andra världskriget. Ett krig som ledde till att industrialismen och kapitalismen i segrade i väst. I öst segrade industrialismen men med politiken i form av kommunismen kvar som maktcentra.
Kommunismen som en politisk makt levde kvar ända till 1989. I maktvakuumet efter den politiska makten var politiken i USA främst en spelplan för maktanspråk från industrialister, yrkespolitiker, dynastier som Kennedy och Bush, men egentligen utan några djupare politiska skiljelinjer. Maktkampen i USA var inte mellan olika politiska system som den kamp som utspelades i Europa. Maktkampen var mellan kapitalets företrädare i USA. Medan den i Europa var mellan politikernas företrädare.
Efter 1989 dog också o princip den politiska maktkampen i Europa. Det globala kapitalet tog över.
Kapitalet vann.
Men redan tidigt drogs medierna in i det politiskt maktspel som fortsatt in i våra dagar. De har varit duktiga och har tagit sin del av makten. Ofta en väldigt stor del och det utan att ingå i det demokratiska folkvalda systemet. De har nyttjas av stater, personer och organisationer men framför alt det globala kapitalet för att påverka det vill säga utöva makt.
I ett tidigare inlägg skrev jag om Rothstein som i en artikel menade att en ny entreprenörsklass utmanar makten då kapital i dag är mera beroende av kunskap än tvärtom. Och i det ger jag honom helt rätt. Idag är maktanspråk baserat på kapital på reträtt. Men också maktanspråk baserat på politisk inriktning.
Idag är det därför kunskap som kräver tillgång till makten. Eller kanske än mer kunskap omsatt till resultat.
Och det leder mig in på vad det är enligt min uppfattning som egentligen händer i samhället.
Det är den kreativa klassen som sätter dagordningen. Också i politiken.
Men utan politiska låsningar. Den markägande klassen är långt från makten. Adeln likaså. Religionen i väst är också marginaliserad och ävenså politiken. Det kampen står om är att släppa in den kreativa i grunden opolitiska men resultatorienterade och mycket viktigt otåliga klassen till makten. Och det måste ske på någon annans bekostnad. Är det medierna som måste backa? Eller är det politikerna som släpper politiken och som måste visa resultat?
Det vi ser i USA är hur folket gett en resultatorienterad otålig egentligen opolitisk entreprenör uppdraget att utöva högsta makten.
Det är helt i linje med att vi lämnar den politiska tidsåldern och går in i en mer modern kreativ tidsålder där väljarna vill se resultat, inte vackra ord.
Det är mot detta anspråk på makt från de kreativa och krävande medborgarna som tidigare maktcentra som medier och politiker kämpar.
Mångkultur? Ja det är ett problem inser de som kan tänka fritt. Den kreativa och otåliga klassen kräver därför en lösning. Omedelbart. Det gamla härskande MSM och politiker etablissemanget försöker med ren reflex förneka problemen. Det är självklart att de kommer förlora både i sak men också sin makt.
Vi är in övergångstid till en ny tidsålder där makt förtjänas av vad du skapar. Inte för vem du är eller vem du representerar. Medborgarna kräver resultat.
Det raserar hela S världsbild med representativa ombudsmän, vänsterns klasskamp och identitetspolitik och men också kapitalets grundförutsättning att vara konstant efterfrågad i en konstlad bristsituation. Ävenså MSM som landar i en defensiv position kommer förlora makt.
Det är samma otålighet som fick MP att växa när man ville se snabba miljöresultat. Samma otålighet som fick FI att växa för feminismen. Men också samma otålighet som får SD att växa av migrationsfrågan. Det är inte samma personer för folk har olika preferenser. Men det är samma otålighet som får konsekvenser för vem som får makten. Också för medierna.
Och detta är i grunden opolitiskt utifrån tidigare definierad politiska huvudlinjer.
Eftersom politiska skillnaden mellan partier nu är nästan helt utraderade landar politikerna i att försöka polarisera samhället för att skapa politiska skillnader som egentligen inte existerar. Allt för att behålla sin makt.
Men detta har folk sett igenom och väljer helt nya företrädare. Helst någon som inte är typisk politiker för nu går vi den postmoderna tiden. Vi går in i skapande och kreativa tidsåldern,
den postpolitiska tiden, hur underligt det än låter när våra politiker är som mest högljudda.
En tidsålder där nya maktanspråk tar makt från gamla maktcentra.
Citat:
Det är detta jag hela tiden sagt: Det finns inga ideologier eller ideal hos flertalet mångkulturella ideologer och idealister, inte så mycket aktivister som skådespelare som härmar aktivister på en offentlighetens scen. Allt är opportunt och självbetjänande, inlärda repliker från ett manus någon annan skrivit.
När nya manus delas ut, kommer the show go on, med äcklig kontinuitet och lätthet.
När nya manus delas ut, kommer the show go on, med äcklig kontinuitet och lätthet.
Kan vi någonsin lita på dessa människor när de fått sina nya manus?
Citat:
Kan man lita på att det själlösaste av kreatur stannar i hagen? Ja, om det är ström i inhägnadstrådarna.
Det viktigaste av allt är att skapa en rädsla för folket hos dess representanter, ekot av samma republikanska rädsla som t o m fick kejsar Augustus att insistera på att han endast var den främste av likar. Det är därför jag haft så lite tålamod med auktoritetstron och maktfullkomligheten inom SD, eftersom det som krävs är en tjurig snålhet mot alla anspråk uppifrån.
Vi diskuterade denna sympatiska, nyttiga Jantelag i opinionstråden nyss. Du ska inte tro att du är något. Sveriges tragedi är inte denna egalitära instinkt, utan att den satts ur spel.
Missförstå mig inte som förlåtande och storsint. Som jag brukar skriva: Mänskligt att fela, gudomligt att förlåta. Men jag är inte Gud.
Allt som pågår når ju inte vare sig in till eller ut från de mest agendasättande megafonerna för MSM eller de mer marginaliserade kampanjagerande politiska befästningarna. I det mer jordnära samhällsbyggnadsprojektet pågår kulturstriderna också för fullt. Borås är, så länge inget exraordinärt våldsamt händer, ingen ort som drar till sig nationell uppmärksamhet trots att den utgör ett icke försumbart fäste för salafism och jihadism i Sverige. Borås Tidning har en intervju med Johan Lundberg med anledning av att Lundberg ska föreläsa på Forskningscafét om hur det kommer sig att stat, regioner och kommuner strösslar skattepengar över islamister och varför kulturvänstern omhuldar dem. Artikeln ligger bakom betalvägg men Lundberg har lagt upp en bild av den på twitter och det mesta kan man läsa där. Johan Lundberg tar, liksom många skribenter här i tråden, sin analytiska utgångspunkt i Sovjetväldets sammanbrott och vänsterns därpå följande vilsenhet. Vänsterns nya ideologiska projekt kom att bli det identitetspolitiska virrvarr vi ser nu under något slags anti-rasistiskt paraply.
https://twitter.com/JohanLundberg/st...527104/photo/1
Johan Lundberg utför en mycket viktig kulturgärning genom att på ett intellektuellt hederligt och sansat sätt granska och bemöta primalskriksvänsterns islamismförtjusning.
Magda Gad är en annan kulturriddare som får obegripligt litet medialt utrymme. Detta trots (eller kanske just på grund av) att hon faktiskt rapporterar direkt från IS-fronten. Hon har skrivit ett inlägg på facebook som handlar om det som förmodligen skrämmer skiten ur politiska etablissemang och säkerhetstjänster över hela västvärlden just nu.
IS är en snart överspelad historisk parentes, den militanta islamismen är det inte. Resterna av IS sugs nu upp av al Quaida 2.0. Krigarna vänder åter till Europa. Inga tungfotade markanspråk längre, enbart krig om tankar och åsikter. Makten över tanken (och känslan) tillskansad genom terror och vapenmakt och i vars spår sharia implementeras av Muslimska Brödraskapets otaliga välfinansierade dawa-, välgörenhets- och utbildningsprojekt.
Nu börjar det riktiga allvaret.
Annica Borg ser också urladdningen närma sig:
Är ett troligt scenario att det blir ett samfällt nedslag på islamistiska organisationer och utomeuropeiska flyktingläger så snart västerländska regeringar och säkerhetstjänster enats om ett gemensamt modus operandi? Tappar happy clappy mångkultur definitivt sin attraktionskraft ställd inför en islamistisk utmaning med stort U? Asylrätten omdefinieras snabbt inför det dödliga hot som massmigrerande identitetslösa muslimska män med terrorerfarenhet innebär? Vem av de stora drakarna blir först med det narrativet?
Citat:
http://www.bt.se/kultur-o-noje/lundb...smen-omhuldas/
Därför kan man idag möta vänsterintellektuella i kulturvärlden som har lierat sig med organisationer som han menar enbart på ytan är antirasistiska, bland dessa den Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Ibn Rushd. I själva verket inskränker sig dessa organisationers antirasism till att påvisa rasism mot islamister och att relativisera terrorism, anser han.
- De är helt ointresserade av att diskutera påhopp av exempelvis shiamuslimer och liberala muslimer ger de sig på i parti och minut.
- Om man automatiskt tycker om alla som profilerar sig emot liberalism och kapitalism löper man stor risk att hamna fel och bli lierad med upplysningsfientliga islamister. Särskilt när de ges ett slags intellektuell legitimitet på kultursidor.
- De är helt ointresserade av att diskutera påhopp av exempelvis shiamuslimer och liberala muslimer ger de sig på i parti och minut.
- Om man automatiskt tycker om alla som profilerar sig emot liberalism och kapitalism löper man stor risk att hamna fel och bli lierad med upplysningsfientliga islamister. Särskilt när de ges ett slags intellektuell legitimitet på kultursidor.
https://twitter.com/JohanLundberg/st...527104/photo/1
Johan Lundberg utför en mycket viktig kulturgärning genom att på ett intellektuellt hederligt och sansat sätt granska och bemöta primalskriksvänsterns islamismförtjusning.
Magda Gad är en annan kulturriddare som får obegripligt litet medialt utrymme. Detta trots (eller kanske just på grund av) att hon faktiskt rapporterar direkt från IS-fronten. Hon har skrivit ett inlägg på facebook som handlar om det som förmodligen skrämmer skiten ur politiska etablissemang och säkerhetstjänster över hela västvärlden just nu.
Citat:
https://www.facebook.com/pg/magdajournalist/posts/
BREAKING NEWS: al-Baghdadi har sagt hejdå till sina trupper.
I går kväll slutade IS radiostation Bayan att sända i Mosul.
Samtidigt har det rapporterats att IS högsta ledare, kalifen Abu Bakr al-Baghdadi, har hållit ett avskedstal.
Han ska ha beordrat de IS som är kvar i Mosul att fortsätta strida till slutet och att spränga sig själva om de blir omringade av de irakiska trupperna, alternativt att de ska ta sig ut och omgruppera i de öken- och bergsområden som IS ockuperar i Irak och i Syrien.
Utöver detta ska han även ha beordrat de utländska IS att återvända till sina hemländer eller begå självmordsdåd och få 72 oskulder i paradiset.
IS höga politiska ledare tros befinna sig i deras administrativa huvudstad al-Raqqah, i nordöstra Syrien.
Det är de irakiska myndigheterna som har gått ut med informationen om al-Baghdadis avskedstal, som han enligt myndigheterna i Ninevehregionen ska ha hållit i går tisdag.
Det här är det första tecknet på IS omvandling till det jag länge varnat för: ett al-Qaida 2.0.
Det vill säga att IS i framtiden kommer operera som al-Qaida, inte hålla mark och inte verka som en stat utan kunna finnas överallt gömda bland civila och dyka upp och göra terrordåd och försvinna igen.
Skillnaden är att IS har mycket bättre vapen och mycket kraftigare bomber.
De kan även förhandla med al-Qaida om att gå ihop med dem i en enda stor terrororganisation.
Ayman al-Zawahiri, ledaren för al-Qaidas moderskepp i gränsområdet mellan Afghanistan och Pakistan, har tidigare uttryckt intresse för detta.
De senaste dagarna har det varit många bombdåd utanför IS frontlinjer i Irak, bland annat i Bagdad, Kirkuk, Tikrit och Anbar.
De irakiska styrkorna har också hittat två IS-träningsläger, ett i Baqubah och ett i Ramadi.
Pandoras ask har öppnats.
I går kväll slutade IS radiostation Bayan att sända i Mosul.
Samtidigt har det rapporterats att IS högsta ledare, kalifen Abu Bakr al-Baghdadi, har hållit ett avskedstal.
Han ska ha beordrat de IS som är kvar i Mosul att fortsätta strida till slutet och att spränga sig själva om de blir omringade av de irakiska trupperna, alternativt att de ska ta sig ut och omgruppera i de öken- och bergsområden som IS ockuperar i Irak och i Syrien.
Utöver detta ska han även ha beordrat de utländska IS att återvända till sina hemländer eller begå självmordsdåd och få 72 oskulder i paradiset.
IS höga politiska ledare tros befinna sig i deras administrativa huvudstad al-Raqqah, i nordöstra Syrien.
Det är de irakiska myndigheterna som har gått ut med informationen om al-Baghdadis avskedstal, som han enligt myndigheterna i Ninevehregionen ska ha hållit i går tisdag.
Det här är det första tecknet på IS omvandling till det jag länge varnat för: ett al-Qaida 2.0.
Det vill säga att IS i framtiden kommer operera som al-Qaida, inte hålla mark och inte verka som en stat utan kunna finnas överallt gömda bland civila och dyka upp och göra terrordåd och försvinna igen.
Skillnaden är att IS har mycket bättre vapen och mycket kraftigare bomber.
De kan även förhandla med al-Qaida om att gå ihop med dem i en enda stor terrororganisation.
Ayman al-Zawahiri, ledaren för al-Qaidas moderskepp i gränsområdet mellan Afghanistan och Pakistan, har tidigare uttryckt intresse för detta.
De senaste dagarna har det varit många bombdåd utanför IS frontlinjer i Irak, bland annat i Bagdad, Kirkuk, Tikrit och Anbar.
De irakiska styrkorna har också hittat två IS-träningsläger, ett i Baqubah och ett i Ramadi.
Pandoras ask har öppnats.
IS är en snart överspelad historisk parentes, den militanta islamismen är det inte. Resterna av IS sugs nu upp av al Quaida 2.0. Krigarna vänder åter till Europa. Inga tungfotade markanspråk längre, enbart krig om tankar och åsikter. Makten över tanken (och känslan) tillskansad genom terror och vapenmakt och i vars spår sharia implementeras av Muslimska Brödraskapets otaliga välfinansierade dawa-, välgörenhets- och utbildningsprojekt.
Nu börjar det riktiga allvaret.
Annica Borg ser också urladdningen närma sig:
Citat:
http://www.axess.se/magasin/default....5#.WLb92Pg2vIX
Jag har haft en stegrande känsla av att det under år 2017 kommer att infinna sig ett skarpt läge, en brytpunkt. Bli det år som vi kommer att se tillbaka på och säga: Det var då det vände. Men åt rätt eller fel håll? Det är den frågan som sysselsätter mig, och olika nätter kommer jag fram till skilda svar.
Det gångna årets debatter väcker ofta en dyster känsla av att det håller på att vända åt fel håll. Flera av diskussionerna har, om man ser nyktert på saken, egentligen varit absurda till sitt innehåll. Även om själva normförskjutningen, kompromissandet och anpassningen till repressiva seder och bruk har pågått ett tag, har det eskalerat under året som gick. Eller blivit mer synligt.
På allvar har vi diskuterat om kvinnor och män kan, får och bör vara tillsammans i alla delar av det offentliga rummet. Vi har problematiserat sådant som sedan länge är värderingsmässigt avgjort. Vi har tillåtit att kilar slagits in i värderingssystemet och uppträtt som om vi var osäkra på vad som egentligen är rätt och fel och om vi kan, vill eller tänker stå upp för vår människosyn.
Successivt har vissa frågor uppfattats som värderingsmässigt komplicerade, när de i själva verket inte alls är det, givet den grund vi står på. Som att alla ska delta i simundervisning, det är reglerat i skollagen och undervisningen sker tillsammans. Skolundervisning och utbildning sker överhuvudtaget tillsammans. Vissa människor ska inte alls sitta bakom skärmar eller längst bak. Och vi badar tillsammans. Badhusens kommunala verksamhet är en del av det offentliga livet i Sverige och inte en inrättning för segregerande särintressen. Inte heller gifter vi oss med våra minderåriga flickkusiner eller andra flickor. Flickor är barn till dess de är vuxna i Sverige. Det är reglerat i lag och det har varit värderingsmässigt avgjort.
Det här har varit vårt sätt att organisera samhället. Antingen gäller det eller så gäller det inte. Svårare än så är det inte. 2017 kommer att ge svaret på åt vilket håll vi är på väg. Det är min nattliga profetia.
Det gångna årets debatter väcker ofta en dyster känsla av att det håller på att vända åt fel håll. Flera av diskussionerna har, om man ser nyktert på saken, egentligen varit absurda till sitt innehåll. Även om själva normförskjutningen, kompromissandet och anpassningen till repressiva seder och bruk har pågått ett tag, har det eskalerat under året som gick. Eller blivit mer synligt.
På allvar har vi diskuterat om kvinnor och män kan, får och bör vara tillsammans i alla delar av det offentliga rummet. Vi har problematiserat sådant som sedan länge är värderingsmässigt avgjort. Vi har tillåtit att kilar slagits in i värderingssystemet och uppträtt som om vi var osäkra på vad som egentligen är rätt och fel och om vi kan, vill eller tänker stå upp för vår människosyn.
Successivt har vissa frågor uppfattats som värderingsmässigt komplicerade, när de i själva verket inte alls är det, givet den grund vi står på. Som att alla ska delta i simundervisning, det är reglerat i skollagen och undervisningen sker tillsammans. Skolundervisning och utbildning sker överhuvudtaget tillsammans. Vissa människor ska inte alls sitta bakom skärmar eller längst bak. Och vi badar tillsammans. Badhusens kommunala verksamhet är en del av det offentliga livet i Sverige och inte en inrättning för segregerande särintressen. Inte heller gifter vi oss med våra minderåriga flickkusiner eller andra flickor. Flickor är barn till dess de är vuxna i Sverige. Det är reglerat i lag och det har varit värderingsmässigt avgjort.
Det här har varit vårt sätt att organisera samhället. Antingen gäller det eller så gäller det inte. Svårare än så är det inte. 2017 kommer att ge svaret på åt vilket håll vi är på väg. Det är min nattliga profetia.
Är ett troligt scenario att det blir ett samfällt nedslag på islamistiska organisationer och utomeuropeiska flyktingläger så snart västerländska regeringar och säkerhetstjänster enats om ett gemensamt modus operandi? Tappar happy clappy mångkultur definitivt sin attraktionskraft ställd inför en islamistisk utmaning med stort U? Asylrätten omdefinieras snabbt inför det dödliga hot som massmigrerande identitetslösa muslimska män med terrorerfarenhet innebär? Vem av de stora drakarna blir först med det narrativet?
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
