Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Men Janouch blev ju en apostat redan i januari 2016 när hon uttryckte stöd för huliganerna i samband med de (falska?) nyheterna om fotbollshuligan-rasister som bankade utlänningar.

http://aktuelltfokus.se/kandissexolo...er-pa-twitter/

Ja, men då tog hon tillbaka och raderade sina tweets. Nu gjorde hon inte det.

Men Dahlberg och Marteus är ju också avfällingar. I så fall tror jag snarare på att Janoush har en svagare social ställning och kan fås att förlora inkomst, vilket då skulle utgöra ett exempel för andra. Dahlberg och Marteus har Bonnier i ryggen. Att angripa Dahlberg är att angripa Thomas Mattsson och det är en strid man inte kan vinna.

(Trots det skriver Dahlberg att hon inte kunde sova på en vecka efter att hon skrivit sin första invandringskritiska artikel. I det sammanhanget vill jag även tipsa om intervjun med Hakelius idag. Lyssna inte på hela för ingenting av värde sägs. Hakelius väger varje ord på guldvåg, som om han visste att vartenda ord skulle analyseras av Stasi, vilket i och för sig är en befogad misstanke.)

https://detgodasamhallet.com/2017/01...ohan-hakelius/

För oss ja, som faktiskt tror på människans lika värde, är Marteus, Teodorescus och Januschs åsikter lika värda att lyssna på, analysera och värdera. Lika väl som vi värderar och analyserar en Anders Lindbergs, en Åsa Linderborgs och till och med en Arnstads ( ja om man hittar någon sammanhängande däe).

Med vänstern är det annorlunda. Där tror man utifrån en lista på godkändatänkare, vars teser man sedan heöt okritiskt anammar.
Marteus och Dahlberg är redan förtappade i och med att de är borgerliga ledarskribenter. Att de blir mer eller mindre konstiga ure en vänstersynvinkel är inget som bekymrar dem.

Jag citerar Emma Persson, @advokatemma , rabiat asylaktivist och invällaradvokat som undrar på twitter:


Det är bara Janouch och Heberlein hon bryr sig om. Inga andra.
Lägg märke till att det inte handlar om ideer eller argument. Att hennes vänsterideer och argument skulle vara bättre och räcka till för att övertyga de klentrogna, så att Janouch och Heberlein skulle stå där ensamma i ett hörn.
Det tror hon inte, Hon litar inte på sina idéer och argument. Endast konfrontation påtryckningar, trakasserier, hot mot arbetsgivare kan ha effekt.

Och hjälper inte det så finns tortyr och nackskott, vet vi från historien.

Man kan ju fråga sig om etablissemanget uppmuntrar till lika omfattande folkvandringar från Sverige vid eventuell kris? När ska man lämna? Vilka lämnar först? Vilka/vad lämnar man efter/bakom sig? Vilket ansvar har varje individ gentemot sitt folk och sitt land? Men det är möjligtvis frågor som förtjänar en egen tråd.

Något som jag tror kan spela in är publiken. Gissningsvis består Janouchs läsekrets till stor del av kvinnor i åldern 20-40, d.v.s. ett av de segment där SD är som allra svagast. Nu tror jag inte att Janouch är sverigedemokrat, men hon bekräftar onekligen mycket av det som partiet säger. Dessutom visar hon en väg ut ur den feministiska paradox där mångkultur alltid trumfar jämställdhet. Kanske är detta en förklaring till den totala paniken.

Ett grundproblem är att Janouch sa vad hon sa i Tjckisk TV, långt utanför PK-familjens Kontroll. Man skickade ned Pallas för att "ornda upp", men han lyckades mest förolämpa tjeckerna som nog var måttligt imponrade.

Dahlberg och Teodorescu agerar bara i Sverige, utan internationell spridning. Därför är Janouch farligare och måste tystas.

De stackars satar som lever mitt i kaoset har det extra jobbigt. De måste uppmärksamma problemen utan att adressera de som är upphov till ditot.

Artikel om ett HVB-hem i Östra Göinge exemplifierar detta fenomen.

http://www.kristianstadsbladet.se/os...os-pa-hvb-hem/

– Det finns flera pojkar som mår jättedåligt, situationen är verkligen inte bra, säger Helena Karlsson som jobbat inom kommunen i 20 år men som nu sagt upp sig.

– Det är en verksamhet som verkligen måste fungera och som är viktig för att pojkarna ska kunna anpassa sig till ett eget liv.

I slutet av artikeln nämns nedan, detta som en slutsats av hur det blir när svenskarna inte sköter sitt arbete:

Under tre-fyra månader fanns ingen personal på utslussen, det slutade med att några av pojkarna fick ekonomiska svårigheter och kom i klammeri med rättvisan.

Det har också varit oro på boendena.Exempelvis slogs hela HVB-hemmet i Glimåkra sönder. Väggar sparkades in så att det bara var bjälkar kvar och porslin krossades.

Riktade aggressioner i ren frustration gentemot chefer, polis och andra myndighetspersoner blir allt vanligare. De verkliga bovarna i dramat; politiker, media och strulputtarna klarar sig fortsatt undan.

Slutsatsen är att flertalet fortsatt är livrädda för rasiststämpeln.

Tro fan Dan Eliasson ligger risigt till dessa dagar!!

Ja, hon hade aldrig fått säga motsvarande i svensk tv. Bara för några veckor sedan skickades hon fram emot Paul Ronge som med brösttoner skulle mosa Janousch för att hon hade haft mage att ifrågasätta Åhlens marknadsföringstrick med svart hen-lucia.

http://www.svtplay.se/video/11371538...-2-8-dec-22-00 mot slutet.

Eftersom tjeckisk tv visat den dåliga smaken att låta Janousch tala till punkt i ett ämne som knappt ens existerar i svensk media så måste saker och ting korrigeras. Folk kan titta på klippet, kanske läggs ett textat youtubeinlägg upp, och så komer folk att säga " men titta, sånt här får diskuteras i tjeckisk tv men inte i Sverige".
Dålig stämning,med andra ord.


Så länge Janousch filtreras genom svenska medier är hon hanterbar. Jämför också med Reinfeldts intervjuer med avdankade politiker, som fick para fritt och hjärtat och förmedlade en icke värdegrundsenlig bild av Irakkriget.
Det fick man paniklösa med extrasändning med en svamlande Cecilia Uddén.
Ni förstår vilka värden som står på spel om det blir det minsta hål på filterbubblan?

Tror du är mycket nära the eye of the tiger här. Feministerna går mot en backlash de luxe, och de vet om det. Så mycket grus i maskineriet på sistone att hela motorn skär. Islamismfeminismen visar sig vara en fullständigt dödfödd skvader, säkra rum, trigger warnings och hijabupprop till trots, Hilary som skulle krossa glastaket och bli en triumfatorisk fjäder i hatten för alla radikalfeminister föll i latrintunnan, besegrad av den osannolike TRUMP. Kvinnor som förlänats den högsta makten visar sig vara durkdrivna mutkolvar, Sydkoreas, Burmas, Brasiliens och Argentinas exempel stämmer till eftertanke, för att nu inte tala om Tysklands. Den svenska feministiska regeringens feministiska utrikespolitiks frontkvinna har inte lyckats med annat än att hamna på antisemitismens tio i topp-lista, bli portad från en demokrati och tvingat statsministern att kräla i stoftet för Saudi Arabien, av alla antidemokratiskt antifeministiska länder, för att gjuta olja på vågorna. Den rasifierade kvinnan på kultur- och demokratiministerposten har lyckats med konststycket att införa ministerstyre inom kultur- och mediesfären på ett sätt som hotar maktdelning och yttrandefrihet på ett helt unikt vis. Kvinnan på den tidigare vice statsministerposten gjorde sig omöjlig genom bölande över gränskontroller, giftig båtfärg, brunkolsförsäljning och ursäktande white washing av islamistiskt motiverad terrorism. Advokatsamfundets ordförandekvinna är oförblommerad asylaktivist som aktivt verkar för att sätta rättssystemet ur spel även på andra sätt genom Ruben- och Hildanätverken m.m. Vi har en ärkebiskopinna vars försyndelser gentemot kristenhet och svenskar inte närmare behöver redogöras för. Svensk opposition leds av en partilederska som inte vill regera och en annan som genom asylaktivism omöjliggör en samlad allians. Tre topptjänstekvinnor har utsetts att leda det viktiga arbetet mot våldsbejakande extremism. Den första åstadkom egenhändigt begången brottslighet, nazistskräck och en icke fungerande telefonlinje. Den andra åstadkom ingenting eftersom hon hoppade av innan hon hann börja och den tredje är profilerad sjw och tidigare högsta chef för den icke fungerande telefonlinjen mot våldsbejakande extremism. Ovanpå alla dessa offentliga feministiskt signerade oegentligheter visar sig kvinnor vara ena riktiga överdängare på bidragsfusk, inte minst ifråga om vab. Och så blir det ingen tvångskvotering till maktinflytande över de företag som ännu till äventyrs fungerar.

När så tidigare profilerade feminister som Heberlein och Janouch slutar spela spelet blir det luckor i leden. Nej, ordentligt kvinnfolk ska skälla meningsmotståndare för fascister, skriva snyftartiklar om asylbedragare, anordna antirasistiska fackeltåg till stöd för illbattiga blattar som betett sig illa, nogsamt framhålla att alla män är våldsbenägna djur och i övrigt njuta tillräcklig självbelöning hackandes morötter i det egna regnplaggets kondens.

Allt förklaras av Exit Folkhemssverige (2005); redan inledningen av antropologen Jonathan Friedman tar ett kraftfullt tag av en eljest ogripbar/obegriplig atmosfär för den som lever bara här och bara nu:


http://snaphanen.dk/upload/Exit.pdf

Om "debatten", det ständiga bruset och hamrandet av "nyheter" är träden, eller tuggummit, så är Friedman skogen. Voice over noise.

Är den egna skammen för den egna rasismen en del av förklaringen till de hårda dreven mot den som opponerar sig mot identitetspolitik och oreglerad invandring?

Just nu i TV4 diskuterar nyhetspanelen otryggheten, och Cissi Wallin berättar om hur hon en gång i Londons tunnelbana blev rädd för att drabbas av ett terrorattentat när en person med "ett visst utseende" plockade upp en banan ur en väska. Hon blev alltså rädd när han började rota i väskan att nu... nu händer det, nu ska han utföra ett terrorattentat. Hon får omedelbart medhåll av en kvinnlig programledare vars namn jag missade, som berättar sin historia om hur hon en gång klivit av ett tunnelbanetåg innan hon var framme därför att personer med detta "vissa utseende" gjorde henne så rädd för en terrorattack. Sedan går de vidare och pratar lite om hur fruktansvärda och orättfärdiga deras känslor i dessa situationer är.

Jag har suttit på många tåg, bussar, flygplatser och befunnit mig i samma lokaler som personer med detta "vissa utseende" som de kvinnliga programledarna beskriver. De har öppnat väskor utan att jag över huvud taget reagerat. Jag vet att sannolikheten för att personligen drabbas av ett terrordåd i Sverige är väldigt liten. Det gör det inte okej med terror. Men jag är faktiskt inte rädd för det i mitt dagliga liv.

Men politiskt korrekta kändisar och opinionsbildare är det tydligen, åtminstone i dessa två fall och om de pratar öppet om det i TV så gissar jag att det är sanktionerade åsikter på Södermalm. Att det är något som pratas om inom kretsen. Och eftersom de drabbats av denna rädsla och sedan märkt att den var ogrundad skäms dom för att ha kategoriserat en människa på grund av utseende. Och eftersom många människor har svårt med det här att inte tolka andra som sig själva, tror dom att alla i Sverige är precis som dom. Livrädda och kategoriserar. Men "de andra" gör fel när dom inte förstår att deras rädsla är fel. Man projicerar. Och då tror man att det är helt fruktansvärt hur många som går runt och är irrationellt rädda för något som sannolikt kommer att drabba dom personligen.

Okej, nu tror jag att det finns många av "de andra" som faktiskt också har upplevelser som liknar Cissis. Men när jag hörde berättelserna på TV och tänkte på mig själv och att jag aldrig har reflekterat över att en terrorattack i min omedelbara närhet är under uppsegling, då slogs jag av den absurda tanken: tänk om rädslan som de politiskt korrekta känner är så absolut och så omedelbar, och de skäms för den så mycket att den överskuggar alla andra perspektiv?

Medan många av deras opponenter snarare faktiskt opponerar sig mot i första hand helt andra saker som inte är lika omedelbara - belastningen på samhället och ekonomin, påverkan på brottsligheten, växande grupper med en mycket dålig kvinnosyn och så vidare. Men i skuggan av tanken på att omedelbart här och nu på denna tunnelbanestation bli sprängd i bitar eller nedskjuten med flera skott och därefter hanterandet av skammen för sina fördomsfulla känslor framstår sådana strukturella problem som ointressanta. Man tänker inte så långt. Man är förlamad av sin egen irrationella rädsla och sin egen skam över detta. Och man är medveten om irrationaliteten. Men man tror att "de andra" inte är det. Och då tycker man det är fruktansvärt. En hel nation som är irrationellt rädda och därför fördomsfulla mot alla som har "ett visst utseende". Det är den irrationaliteten som måste bekämpas till varje pris. Och det på bekostnad av att inte alls tänka på de större perspektiven: Var ska alla bo? Hur ska vi få alla i arbete? Hur ska vi hindra religiöst förtryck i förorterna? Hur ska vi säkra att judar och muslimer eller kurder och turknationalister kan leva i samhället sida vid sida?

Det här blev kanske en ganska förvirrad och spontan betraktelse över en märklig TV-upplevelse. Är det någon som är inne på liknande tankar?