Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jovisst, men Edvin Alam är lokalpolitiker i Sollentuna, det är borgerligt styre, och kommunerna pressas hårt att ta emot aylsökande. Han är bara kanonmat.

Den stora frågan är när någon ur eliten kapitulerar, vem kommer att vara först med att erkänna sina misstag?



Edit: En till av fotfolket som har tröttnat på identitetspolitiken? Delmon Haffo (M), kallar Annika Strandhäll en hora, och Kinberg Batra hotar med konsekvenser.

Whitelashen manifesterad genom Trumps seger har fått MSM att artikulera insikter i trådens släptåg; här Mattias Holmström om den separatistiska mångfalden:

Identitetspolitiken slog tillbaka


Om man tillhör den arbetande ingruppen, ja.



http://www.nt.se/asikter/ledare/iden...om4383847.aspx

Det gäller inte bara vänstern. Framför allt "liberalerna" bör idka självkritik; men de är ju vänster de med, förenade av den postmoderna värdegrunden. Kommer SVT omärkligt att svänga med opinionen eller bli löjligare för varje dag, som framhärdar i sin infernaliskt antivita upptagenhet?

Westerholm hamnar i ungefär samma slutsats som den gode Enoch.Thulin hamnade i härrom dagen (i en oförglömlig, tillika raderad, oneliner) rörande bedömningen av Delmon Haffos publika uppvisning av lingvistisk förmåga och fingertoppskänsla; ehuru något mer diplomatiskt formulerat (fetning nedan) och utökar med en reflektion över densammes framtida karriärval:

Jag tycker mig finna en ganska dramatisk förändring av Westerholms tonläge. Man bör betänka att samme J.W. som, i en inte allt för avlägsen dåtid, höjde Arnstad till skyarna, idag raljerar kring en invandrad lokalpolitiker/lokalpolitiker med invandrarbakgrund och sagde politikers språkliga förmåga/oförmåga på samma vis som flashbacks mer förhärdade dödsknarkarnazister. Måhända (ännu) en indikator på hur snabbt språkliga glidningar faktiskt skett det senaste året.

http://ledarsidorna.se/2016/11/polit...vmordsbombare/

Alldeles oaktat sina humoristiska förtjänster, inkluderat den briljanta rubriksättningen, innehåller texten även (ännu) en bredsida mot såsseriets identitets-/vulgärvänster (Bjereld, Petterson, Lindberg, m.fl.) och är naturligtvis läsvärd i sin helhet.

Att Westerholm manar till partiinternt räfst- och rättarting mot de krafter inom socialdemokratin som bedrivit smearkampanjeri mot politiska motståndare är intressant - inte minst i ljuset av Lindbergs (och Löfvens) utspel om en nyansering och nedtoning av debatten. Det är inte osannolikt att traditionalisterna inom partiet nu börjar få blodvittring (på riktigt) i svallvågorna av det amerikanska presidentvalet, och att samtidigt identitetsvänstern inser att de står föga rustade att bedriva en kamp på lika villkor, att de har allt att förlora och därför nu, såklart, manar till försoning.


Vad som gör ovanstående text än mer värd att uppmärksamma är dock eftermälet där en av de utpekade, Tobias Lundin Gerdås, via mail, försöker få Westerholm att ta tillbaks sina, tämligen väl dokumenterade, 'lögner'...
http://ledarsidorna.se/2016/11/var-g...ngstjansteman/


Det skall bli väldigt intressant att se vad striden mellan pragmatiskt gråsåsseri och vulgärvänstern mynnar ut i - som jag ser det är det möjliga utfallet tämligen binärt.

Antingen gjuter man olja över de spänningarna som finns inom partiet och fortsätter sin ideologiskt dissonanta kräftgång med väljarflykt till SD, eljest splittras partiet (alternativt upplever en massiv väljarflykt till V/F!) .

Att Aftonbladets ledarsida och Politism har föga gemensamt med traditionellt gråsåsseri torde dock, åter, vara ställt bortom allt rimligt tvivel.

Kom igen, det är inte Tidningskrönikan det här. Diskussion istället för referat, tack.
/Mod.

Idag sprids på twitter en ledare i Sundsvalls tidingar skriven av Mirjamsdotter. Flera av twittrarna tycker att det är det bästa det läst på länge och "retweetar" vilt.

Men ledarskribenten är både faktaresistent och ologisk varför ledaren kan vara ett tydligt exempel på hur lite de förstår av sin samtid i allmänhet och problemen med mångkulturen i synnerhet.

Inledningen fastställer att den tysta majoriteten är en minoritet som trots att de är en minoritet lyckat vinna val. Hur får hon ihop det ekvationen?

Och fortsätter med att blanda myter, hjärnspöken och verklighet så att de passar in i hennes verklighetsuppfattning.


Så hur är de faktiska förhållandena?
Vem är det som är blind inför faktiska förhållanden?
Vem är det som håller på att slå sönder "det Sverige som vi tycker om och oroar oss för. "

Det Mirjamsdotter inte inser i sin blindhet är att det är hon och hennes gelikar som är hotet mot "det Sverige som vi tycker om och oroar oss för. "

Det oroar mig dock vad hon kommer göra när hon inser det själv.

Det är nog detta mediekriget i grund och botten handlar om. Vilken verklighet man lever i.

Edit.
Länken: http://www.st.nu/opinion/ledare/mirj...smen-pa-allvar

Det där är stenålder. Men varför har inte UG och Josefsson tagit upp det vid det här laget? Eller någon etablissemangsjournalist (som inte är lierad med moderaterna) och som vill göra ett karriärlyft?

just det. Det är otänkbart för Mymlan och hennes kompisar (Isobel, Maria Ferm, Jack Werner, hela DN-Kultur-gänget osv) att svensk politik skulle kunna innebära t ex att man utvisar 20-25-åriga våldtäktsmän eller välfärdsturister som påstod sig vara 15 år när de kom hit. Men hon har inga problem med att inkompetenta politiker och toppbyråkrater som Mona Sahlin eller Angeles Bermudez Svankvist får härja runt med skattepengar, att svenska kommuner i praktiken närmast uppmuntrar folk att bygga upp jihadistiska celler i Sverige eller att förorter och stadskärnor tidvis blir rena krigszoner. Det senare är ju rena tiilfälligheterna, menar Mymlan och hennes polare.

Om Delmon varit kvickfotad hade han använt sin bakgrund som försvar och gjort identitetspolitik av situationen. "Det här är inte moderat partikultur, utan importerad patriarkal mellanösternkultur. Jag växte upp i en miljö där jargongen var denna och har inte lyckats lägga det bakom mig - även om det är min strävan."

Om han och M bett om ursäkt för något DN och Aftonbladet inte vill klandra, hade situationen snabbt ändrat dynamik.

Återigen handlar allt om makten att skambelägga, att göra sig till företrädare för den i Sverige så avgörande konsensuskulturen. Det är på allvar, ett spel som moderaterna för första gången på länge försökte ge sig in i, för att vinna. Men som man inte bemästrade bättre än såhär.

Grejen är ju denna: En stridslysten vilja att storma åsiktsrepressionens högborgar är nödvändig. Men inte tillräcklig. Det virala, uppstudsiga, vanvördiga kan inte bara vara busgrabbens framför datorn. Det måste finnas en fast, hel berggrund av ideologi och något att ersätta det man gör uppror mot.

SD har varken temperament eller budskap att erövra tolkningsföreträdet med. Unga, arga moderater har tydligen attityden, men saknar något att beskriva med sina fräna ord.

Personligen använder jag ju inte ordet "hora", varken i jargong eller affekt. Men jag hade aldrig accepterat premissen att vissa ord är mer dömande än andra ord. Att ett hatiskt epitet äger en inneboende magi, som ett annat inte förlänas.

Ja, verkligheten är ju den att "rasist" är värre än "hora". Att "fascist" är mer avskyvärt än "svartskalle". De senare epiteten dömer ju främst avsändaren, medan de förstnämnda demoniserar mottagaren och söker avmänskliggöra. Med stor chans att också lyckas.

Där ligger en samhällelig, strukturell, institutionell MAKT bakom den rädsla att brännmärkas som rasist och högerextrem, som bara hittar sin motsvarighet i förorternas interna hederskultur eller gangsternas beskyddarverksamhet.

Ingen svensk kvinna går genom livet som "horan", ingen invandrare är den överenskommet utpekade "svartskallen". Däremot har rasisten och fascisten kollektivet mot sig, gruppen mot sig. Det är maktord, repressionens triggermekanismer.

Om detta kunde SD och nu M pratat, nyanserat, problematiserat och klandrat. Om de haft orden och inte bara tagit avstånd från något, utan haft något annat, bättre, att erbjuda. Först då har de samtidigt tagit något i maktens cyniska, pragmatiska nollsummespel.

Jag erbjöd en förklaring till detta, precis innan detta självmord by hora utspelades: det är inte attityd som är i görningen här, utan klenbegåvning.

De etablerade partierna förmår inte längre rekrytera skarpare hjärnor än detta. Vi kommer få se alltmer sådana här rena klavertramp.

F.ö. är det jävligt komiskt att man, åtminstone på P1, pratar om vilken "debattkultur" som råder i Moderaterna. Vad hände med värdegrund?

Vill man vara elak, och det vill man om man kan i det här landet, så är det där bara samma slags beteende som tidigare fick honom att för bara en kort tid sedan, om inte svära trohet till det mångkulturella samhället och principen om den fria invandringen, så i vart fall inte alls invända mot detta.

Han känner av så gott han kan vart vindarna blåser för stunden. Och han anpassar sina påstådda och verbalt deklarerade åsikter utefter det. För inte allt för längesedan var det politiskt oppurtunt att säga det ena, nu börjar det svänga, tycker sig Edvin uppleva, och då säger han det motsatta och andra. Lite klädsamt inflikar han att han är arg på sig själv, eller snarare, han urskuldar sig med att han var naiv.

Ska inte säga att det inte är en kapitulation, men min erfarenhet säger mig att politiker likt denne i morrn mycket väl kan ha helt motsatt uppfattning än vad han säger att han nu har i dag. Men det är klart, han kan ju ha drabbats av nåt slags lidnersk knäpp, men jag tvivlar på det. Snarare har han samtidigt som han håller ett fuktigt finger i luften kikat ner i sin plånboks framtid. Och då drabbats av privatekonomiskt betingagd ångest. Men här kan jag såklart ha fel. Och visst är det bra att folk börjar prata, oavsett vad de har för bevekelsegrunder för sin nyfunna talträngdhet när det gäller svensk invandringspolitik.

Utryckt ur sitt sammanhang.



Det är nästan komiskt i all sin förfärlighet. Här har Anders Lindberg kämpat och slitit så svetten lackat på hans rygg, och det som händer är inte att alla som vistas i Sverige blir svenskar. De flesta förblir det de är, kurder eller judar och en massa annat tröttsamt, även efter ett par generationer i Sverige. Och till råga på allt börjar svenskarna identifiera sig som svenskar, det vill säga identifiera sig som nåt helt skilt från kurder och judar, hur länge dessa andra än bott i Sverige.

Så, när Anders och andra gnidit tillräckligt länge och hårt på den idetitetspolitiska lampan poppade helt plötsligt svensken upp och visade sitt fula tryne. Det hade man inte räknat med.

Men. Finns andra, så finns svensken. Svårare än så är det inte. Och det andra har rätt till, det har också svensken rätt till. Nu tror jag inte Anders Lindberg tänkt den tanken fullt ut, men nog har han anat att det är så enkelt det är. Och nu kommer vi nog att få se både en och annan media-drive och skattefinansierad kampanj för tanken och idén om att alla är svenskar, att det judiska och det kurdiska är lika svenskt som det svenska. Flera sådana kampanjer i framtiden kommer vi att få se. Men nåt särskilt gehör lär detta inte vinna. Det är det för sent för.

Och. Man ville ha en enad värld. En värld med en nykonstruerad människa, homo multicultus. Ett enat Sverige där alla är lika svenska som vi svenskar. Ett Sverige där allt är inget och inget är allt. Och sedan och nu, är det som närmar sig med stormsteg det rakt motsatta.

Undrar hur det känns, att ha gjort moraliskt och tankemässigt våld på sig själv som Anders och andra gjort, och sedan kämpa som en galning för detta anstötliga, och sen se allt rinna bort som sand mellan fingrarna? Kan ju inte kännas allt för roligt, för stackars Anders. Men underhållande är det att iaktta.

Finns inlägget på annat ställe än på svt's hemsida ?