Citat:
Ursprungligen postat av
LeifD2
Det är, naturligtvis, en del i en långsiktig plan. Bara ett se på vad man har haft för sig på Bidlerbergmötena och vilka figurer som hänger på dom, aktiviteter från subversiva aktivister som Geroge Soros och Peter Sutherland (Goldman Sachs/FN). Det finns internationalla nätverk som framför allt är judiskt dominerade som arbater för att bryta ned den västliga civilisationen.
Citat:
Ursprungligen postat av
longbow4y
Om man skall analysera detta så finner du att motsvarande "kampanj" för massinvandring aldrig varit aktuellt i våra närmaste grannländer Norge, Finland, Danmark eller de Baltiska länderna.
Inte heller i de flesta andra EU länder. Men i några. Och vad har då dessa länder för gemensamt med Sverige? Ta de två länder som tog emot mest per capita 2015, Sverige och Tyskland. Vad har vi för gemensam nämnare. Jo länderna med de två starkaste ekonomierna i EU.
Om du gör tankeövningen att någon vill straffa EU är Sverige och Tyskland de två länderna som är de givna målen.
Där skall du börja leta efter orsaken till varför mångkultur och massinvandring kampanjas fram i våra medier.
Tanken på en långsiktig strategisk plan känns rätt långsökt även om den förstås inte kan uteslutas. Jag tror på en betydligt enklare förklaring.
Om man går tillbaka till trådstarten 2011-01-14 så står där:
”I Sverige är begreppet assimilation tabu och har varit sedan Olof Palme 1975 beslutade sig för att Sverige skulle adoptera multikulturalismen. Multikulturalism innebär att varje etnisk, kulturell och religiös grupp skall behålla sin särart.
[...]
De svenska liberalerna (Kallas av någon underlig anledning för höger i Sverige) har på senare tid mobiliserat mot multikulturalismen.
[...]
Vad vi ser just nu är en polarisering av media. Aftonbladet tänker fortsätta driva sin Gilla Olika kampanj och ”granska” Sverigedemokraterna. Dagens Nyheter redaktionen säger nu åt liberalerna att hålla käften. Man vill att integrations-assimilations-debatten skall förbli förvirrad. Man vill inte tala om det. Varför? Jo, man vet mycket väl att när Sverigedemokraternas gynnas av alla typer av diskussioner kring invandringen. Mer där till, man vet att fler och fler lockas av det Sverigedemokratiska budskapet om att invandrare skall kulturellt assimileras.
[...]
Kriget har börjat - och det kriget, mina vänner, kommer Sverigedemokraterna inte delta i. Detta är inträdesporten till ett inbördeskrig i medierna. Ägarförhållandet och antalet ligger på vänsterliberalernas och de liberala multikulturalisternas sida - men frågan är om liberalerna kommer böja sig ändå? Vi får se.”
Men det har inte varit mycket till mediakrig tycker jag. Invandringen har varit politiskt korrekt och alla invändningar har avfärdats som rasism, fascism, nazism och så vidare.
Det har varit en del politisk tuppfäktning men seriösa analyser och debatter om genomförande, finansiering, integration, assimilation och så vidare saknas i allt väsentligt.
Hela problematiken har reducerats och förenklats till en ganska naiv fråga om gott eller ont och där har vi stått och stampat. Det är som om hela migrationspolitiken har blivit en stor svartvit halmgubbbe som antingen är naiv och god eller rasistisk och ond.
Det är naiva, inkompetenta och självgoda politiker, politiskt tillsatta chefer och medier som orsakat detta i en sektliknande klubb för inbördes beundran. Vad kan man förvänta sig när ansvariga politiker och chefer saknar såväl utbildning som praktisk erfarenhet av de verksamheter som de leder? Då återstår ju bara ett politiskt spel oavsett sakfrågorna.
Oppositionen, i den mån det har funnits någon, har varit lam. SD har varit väldigt tysta, förmodligen för att de inte bottnar i några sakfrågor.
Det otäcka i detta är att Sveriges naivitet har lämnat dörrarna vidöppna för de som ser möjligheter att driva en egen agenda. Vad som har nästlat sig in i etablissemanget kan man bara spekulera i. Jag tror mer på att ”tillfället gör tjuven” än på långsiktiga strategiska planer för att demoralisera Europa.
Att just Sverige och Tyskland har utmärkt sig tror jag går tillbaka till tiden efter andra världskriget, fast på olika sätt. Tyskland sitter fortfarande fast i en nationell skuldkänsla. Sverige har fått hybris efter att ha kört i gräddfilen en lång tid efter kriget.
Sverige gick skadelös ur kriget och kunde utnyttja detta för att bygga upp en framgångsrik industri som la grunden till vår välfärd. Det här fungerade fram till slutet av 70-talet men sedan gick någonting snett.
Ändå lever många fortfarande kvar i tron att Sverige kan och vet bättre än alla andra länder. Självgoda politiker utan förankring i verkligheten har omvandlat demokratin till ett korrupt politiskt system där det finns en stor risk att lycksökare väljer politiken för att bli livstidsförsörjda.
Då blir det såhär – då förvandlas alla sakfrågor till ett politiskt spel utan substans och utan verklighetsförankring. Resultatet blir förr eller senare kaos och anarki. Konstigare än så tror jag inte att det är.