Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Där fick jag i alla fall veta två saker som jag inte kände till, dels att det alltså var invandrarna från Balkan som införde identitetspolitiken inom S och dels att gängkrigen som media motvilligt rapporterar knapphändigt om helt enkelt är klanstrider, ja det sistnämnda borde jag väl ha förstått ifrån de obegripliga förklaringarna om lättkränkta kriminella som dödar för påstådda oförrätter av ren bagatellkaraktär.

Ett av inslagen på Studio Ett i eftermiddag handlade om förslaget om att samhället skulle medla mellan kriminella gäng i Malmö. Att svenska poliser och politiker överväger att bocka och buga inför klanledare visar hur långt förfallet gått.

Exakt. Att det överhuvudtaget är möjligt att i något sk. "seriöst" sammanhang framföra den här typen av vansinnigheter visar att samhälls- och debattklimatet är helt perverst.

Nu har jag bara sett intervjun med Gür. Engellau är inte sanningsenlig i hur han beskriver tillståndet i Sverige på två punkter.

Ca 12 min in i intervjun:


Känner inte Engellau till att asylanter särbehandlas på en högre nivå än den svenska medborgaren? Tandvård för 50:- som en svensk bara kan drömma om, förtur i bostadsköer (före svenska personer som köat i flera år för en bostad, svenska ungdomar trängs ut). Asylsökande åtnjuter större skydd än svenskar, deras signalement lämnas inte ut när de begår brott, de har gräddfiler till körkort och olika praktikplatser och utbildningar. De har lägre krav på yrkeskunnande än svenskar, exempelvis läkare. Jag har träffat ett antal som felbehandlat. I ett fall ursäktade sig överläkaren på vårdcentralen med att personen kom från Irak, och inte var så bra på svenska åkommor. osv

Engellau talar vidare om att asylsökandet i stort sett har upphört. Det har det inte, mängder av anhöriga samt nya asylanter fortsätter att strömma in i landet. Att politiken kör över den inhemska befolkningen lyftes inte fram, men jag antar att det är för att Engellau & Co inte rör sig i samma skikt som den stora delen av befolkningen.

Detta är intressant och jag har tänkt en hel del på det men egentligen OT för tråden varför jag först drog mig för att svara. Gör det ändå nu med förhoppningen att det kan brytas ut till en egen tråd för jag är nyfiken på andras teorier. Och framför allt för att ett pragmatiskt S utan identitetspolitik och flummande är det parti jag helst skulle rösta på, men det har fått bli blankröst i många år nu och kommer nog att så förbli framöver också. Mina teorier är ungefär så här:

Dels är man handlingsförlamad av att vara splittrade både visavi MP men även inom S. Det finns nog fortfarande för många som tror att "allt åt alla" fungerar för Sverige är ett rikt land och om man bara kan höja skatterna och hitta rätt lösningar så kommer alla flyktingar i arbete och allt blir så bra så bra eftersom samtliga flyktingar innerst inne inget hellre vill än att få ett arbete (vilket säkert många vill, men desto fler kommer antingen att nöja sig med bidrag eller inte kunna få något jobb då kompetensen brister). En annan falang inser naturligtvis problemen och kostnaderna på lång sikt och att skatterna inte kan höjas hur mycket som helst innan det blir kontraproduktivt.

Mycket kraft och energi går nog åt till denna interna strid och att försöka hitta den där fantastiska lösningen som man tycker sig övertygad om existensen av, men som man ännu inte funnit. Det finns ju andra lösningar, och jag tror nog att den mer sunda falangen har insett det. Problemet med dom lösningarna är att det är att dom lösningarna har varit den "onda" sidans svar: minska inflödet, utvisa fler till säkra länder, ställ högre krav, stegvis tillgång till välfärden kopplad till yrkesarbete med mera. Det krävs mycket att sälla sig till ondskan så som man själv definierat den. Det kräver inte bara att man erkänner att man har gjort fel, vilket rent psykologiskt är nog så svårt för alla människor utan även att man utser motståndaren till en slags vinnare.

Vidare kompliceras det nog ännu mer av att man feltolkar opinionsmätningar. SD har nått någon slags platå, och jag misstänker att man fortfarande är fast i ett tänkande som går ut på att endast en viss sorts människor röstar på SD, nämligen korkade, lågutbildade män på landsbygden som OU har visat att det finns en majoritet av om man ser till varje parameter för sig (starkast stöd bland män, starkast stöd på landsbygd, starkast stöd bland lågutbildade). Och att man därför (särskilt med ledning av de opinionsmätningar som visar att SD stått ganska stilla under en lång tid) tror att SD nått sitt tak. Att man inte kan förlora så hemskt många fler röster till SD eftersom deras målgrupp är begränsad.

Man vet också att SD har de minst rörliga väljarna (sannolikt på grund av de invektiv de fått slängda mot sig om och om igen av personer inom eller knutna till S) så det är svårt att vinna tillbaka de rösterna. Alltså satsar man på att behålla de väljare man har kvar och försöka vinna nya från övriga partier. De som är kvar förutsätts då vara oföränderligt positiva till mångkulturen i den form vi har idag - annars skulle de redan lämnat oss för SD. Och att nu kompromissa för mycket med mångkulturen riskerar alltså att man även förlorar de rösterna. Därav går man ytterst försiktigt framåt. Det är minerad mark. Fortsätt med mångkulturen fullt ut och man vet att det går åt helskotta för Sverige, avbryt projektet för snabbt och man tror att man kan förlora för många röster utan att locka tillbaka särskilt många från SD.

Personligen tror jag man misstolkar OU. Jag tror också att SD-väljarna är en viss grupp, men jag tror att den utgörs av de som är oroliga för att förlora ekonomiskt eller i trygghet och möjligheter på mångkulturens ekonomiska konsekvenser (det vill säga, jag tror inte ens det beror på att flyktingar kommer hit, utan på att det i nuvarande system slukar för stora resurser från alla andra viktiga samhällsfunktioner). Och den gruppen är till skillnad från min hypotes om S teori inte statisk utan föränderlig över tid. Det vill säga, jag misstänker att den gruppen inte har något egentligt tak alls. I takt med att fler och fler känner sig otrygga växer gruppen. Och den har ännu inte nått medelklassen fullt ut. Om den gör det (troligast: när den gör det) så kan vi se ett rejält ras från S till SD och andra partier. Vänta bara tills allt fler tröttnar på att betala mer och mer i skatt men få sämre och sämre skola, sjukvård, pensioner, polisväsende med mera tillbaka.

I förlängningen tror jag också det är en tidsfråga innan invandrarna i förorten tröttnar på att inte få den sjukvård med mera som de vill ha. De kommer ju också att drabbas hårt när resurserna inte räcker till och då kommer de också att vända sig mot S. Finns det tillräckligt många muslimer som kan enas om en gemensam grund kommer vi då se bildandet av att muslimskt parti i någon form. Sannolikt kommer det innehålla personer som lärt sig det politiska spelet just genom att de ingått i något av de etablerade partierna, framför allt S och MP. Kanske till och med personer som uteslutits från dessa partier. Alternativt kan det röra sig om ett oreligiöst men generellt "invandrarparti". Och här någonstans när man tappat förtroendet från både medelklassen och sina egna proteger så är det nog slut med S. Men det ligger sannolikt åtskilliga år in i framtiden ännu. Och S ser nog inte riskerna.

Men det förklarar inte varför de agerar som de gör. Du förklarar varför de inte förmår förändra sin politik. Men varför för de en sådan politik från första början? Vad är det som gör att det stora arbetarpartiet anser att det bästa utvecklingen för sina kärnväljare är att förändra landet till ett nordligt Libanon?
Jag förstår det inte. Jag finner inget logiskt skäl, någon fördel eller någon form av moralisk argument som kan förklara varför.
Att de saknar vilja alternativt förmåga att lägga om kursen är vi ense om men hur i helvete hamnade de i den politiska ståndpunkten att all världens människor skall till Sverige, och bli försörjda här?

En teori så god som någon är att man helt enkelt bytte ståndpunkten att invandringen måste anpassas efter förhållandena i Sverige, mot ståndpunkten att förhållandena i Sverige måste anpassa sig till i princip fri invandring. Den fria invandringens princip tillsammans med den närmast religiösa tron på mångkulturen, motiveras i sin tur på olika sätt av olika personer.

Några menar att svenskar inte finns på riktigt och att vi därför inte har rätt till vårt land.

Andra menar att alla nationer och gränser är konstruktioner och onaturliga och därmed illegitima, rentav ett uttryck för ondska. Att sånt som fri sjuk- och tandvård för de nya svenskarna, tillsammans med dess finansiering, också bara är en onaturlig konstruktion bekommer dem däremot inte alls i frågan om onaturligheter som man kan strunta i. Kontruktionerna svenskt medborgarksap och passhandling är inte heller de konstruktioner som de av nån märklig anledning anser vara nåt man kan strunta i.

Ytterligare andra är gamla frihetsfrontare som egentligen inte är annat än anarkister, utom när det gäller sig själva, sina barn och sina egna inkomster och ägodelar såklart.

Kommunisterna från 68 å sin sida vill med fri invandring och mångkultur krossa de svenska fascistiska och kapitalistiska institutionerna. Som bland annat polis, domstolar och utbildningsväsende. Den fria invandringen och allt åt alla och mångkulturen är ett medel i revolutionen.

Sen finns det en massa andra som bara är dumma i huvet rent allmänt och som på riktigt tror att de kan frälsa världen genom fri tillgång till allt i Sverige. Och inte bara kan frälsa världen, utan också rädda världen. Hela världen. Dessutom anser alla dessa att de har rätt att tvinga alla andra att delta i frälsandet och räddandet. Vad de anser om eventuella utomjordingars vedermödor vet jag inte, men vi i Sverige bör nog tacka försynen att stollepellarna inte fått nån kontakt av tredje graden, om man säger så.

Sen har vi alla utlänningar som springer runt och påstår att de är svenskar och blir jättekränkta när nån säger emot. Och samtidigt ska svenskarna respektera deras utlänningshet. Och sen springer dessa utlänningar hem till sig själva och skiter fullständigt i allt som är svenskt och svenskar föraktar och skiter de särskilt i, med ett hånflin.

Och det finns ytterligare andra med helt egna skäl att vara för den förda politiken. Det de alla har gemensamt är dock i praktiken ett närmast bottenlöst förakt för Sverige och svenskar och en fanatiskt religiös tro på att allt i världen blir jättebra om de får som de vill.

Men egentligen ska du inte leta efter nåt rationellt skäl till den förda politiken. I vart fall inte nåt rationellt skäl utifrån din sakliga syn på det hela. Det är bara att acceptera att det är ren galenskap från början till slut. Den enda röda tråden är idiotin. Människans historia är full av sånt och vi i dagens Sverige är inte fundamentalt annorlunda än föregående generationer. Vi är inte immuna mot kollektiv galenskap.

Och vidare har ovan i tråden hänvisat till nåt engelskspråkigt där delar av det hela kallas ungefär för dumskallig närsynthet. Och det är väl också det en förklaring så god som någon.

I övrigt har jag funerat på det där med fake-news. Finns det några bra exempel på fake-news där mostsåndare till idén om den fria invandringens helighet genom falska nyheter lyckats påverka opinionen eller allmänna val eller liknande? De enda svenska exmpel falska nyheter jag kan komma på är sånt som Dagens Nyheters rövarhistoria om de rasistiska brandmännen i Boden och den av tungomålstalande anstrukna berättleslen om att Sundsvall gör jättevinst på invandringen. Men jag har väl som vanlgit missat massor.

I viss utsträckning håller jag med om en del av Naranbaatarkhans åsikt. En del beror nog på en naiv utopisk tanke om en värld där alla tillsammans går hand i hand och sjunger fredssånger tillsammans. En ovilja att se pragmatiskt på saker. När jag var ung och vänster trodde många jag umgicks med på allvar att man kunde utrota all kriminalitet om man bara såg till individens bästa. Om kapitalismen bara krossades och samhället därefter bara ställde upp tillräckligt mycket på varje individ (förövare) skulle dom inse sina fel och brister och bli en lycklig, god och bidragande människa. Jag ställde aldrig upp på den naiva bilden av människan. Det var en av anledningarna till att jag bröt med vänstern, den andra var vurmandet för våldet som legitim politisk handling. För sakens skull ska jag säga att jag inte tror på den utopi som målas upp av förespråkarna för ett helt homogent samhälle bestående av endast vita heller. Alla samhällen har sina problem. Och vissa problem är desamma i alla samhällen.

Men viktigare tror jag är att Socialdemokratin nått för många segrar genom klassperspektivet. Vi har ju idag ett samhälle där de få fabriksarbetare som finns kvar samt sjuksköterskor, byggjobbare och snickare definitivt tillhör medelklassen eller ibland till och med övre medelklass. Och då blir det svårare att positionera sig mot övriga partier utifrån det allerstädes närvarande röstmaximeringsperspektivet. Varför ska arbetarna fortsätta rösta S när de numera i kraft av den ökade levnadsstandard de paradoxalt nog levererats av S snarare bryr sig om saker som kanske billig bensin, låg skatt med mera.

För att behålla sin relevans efter uppnådda segrar måste då S överge sin forna väljarbas till förmån för en annan mycket större väljarbas. Att bara kämpa för de allra fattigaste svenskarna räcker inte. Antalet långtidssjukskrivna, hemlösa och fattiga pensionärer är helt enkelt för få för att utgöra ett stabilt väljarunderlag för att säkerställa att man fortfarande är det största partiet. In träder insikten att kvinnor utgör 50% av väljarunderlaget och lägger man till rasifierade och hbtq-personer har man en klar majoritet av befolkningen som väljarunderlag, samtidigt som man kan behålla sin position som partiet som slåss för de svagas rättigheter. Man har bara insett att man får omdefiniera rättigheterna lite för att bättre passa den nya målgruppen. Här inträder alltså identitetspolitiken som tar över från klassperspektivet.

Det förklarar dock inte varför man kör på med mer eller mindre fri invandring. Men jag tror det beror på några olika saker. Dels tror man att detta är vad folket (i stort) vill ha. Man misstolkar bristen på protester för ett gillande. I själva verket beror bristen på protester på att en majoritet inte brydde sig så länge det inte påverkade deras egen situation, men när det blev för mycket fokus och resurser till detta så började vanligt folks situation påverkas med sämre polis, skola, sjukvård med mera. Och då växte SD. Och växte. Och växte. För då började folket protester. Inte mot flyktingarna i första hand tror jag. Men mot konsekvenserna för hela den offentliga sfären. Vissa såg det tidigt. Vissa såg det under den stora flyktinghösten 2015. Vissa har ännu inte sett det. Att politikerna i större och större utsträckning levt i en egen bubbla i Stockholm och för den delen sina egna kommunala småbubblor ute i landet också gjorde nog sitt till.

Dels tror jag det helt enkelt handlar om röstmaximering. Politiken som förs ska ju tilltala kvinnor, hbtq och just rasifierade. Flyktingpolitiken blir då en signal till de sistnämnda att "rösta på oss, vi ställer upp för er". Samt att man förväntar sig att de flyktingar som nu kommer i stor utsträckning kommer att rösta S eftersom det historiskt har sett ut så. Att det inte nödvändigtvis kommer att bli så var jag inne på. Att det kan vara så att S gör sig en björntjänst genom att politiskt lära upp flera invandrare som möjligen hittar på sina egna alternativa partier och vända S ryggen när dom är så mogna.

Men den sista och viktigaste pusselbiten tror jag är så enkel som pengar, status, makt. Med EU och hela globaliseringen öppnades hela världens arbetsmarknad upp inte bara för fabriksarbetarna, byggjobbarna, tiggarna och ingenjörerna utan även för politikerna. Numera har nog de flesta svenska politiker en hög position inom EU, UNHCR eller annan multinationell organisation för ögonen. Att föra politik i Sverige handlar inte i första hand om Sveriges väl och ve, utan om att det är ett instrument för att knyta nödvändiga kontakter och göra tillräckligt stora avtryck för att kunna landa det där drömjobbet man egentligen eftersträvar.

Och i detta behövdes en strategi som fokuserar på just det internationella. Och det är här jag tror att paradigmet om "den humanitära stormakten" (även "världens första feministiska regering") kom in. Det ska vara den unika merit som ska ge svenska politiker biljetten in till de globala toppositionerna. Och för att vara "den humanitära stormakten" måste man ju bevisa att man tar sitt ansvar. Det här var nog också en feltolkning av verkligheten, för mycket talar för att Sveriges politik i den frågan inte delas av särskilt många andra. Resultatet kan därför bli att man inte alls står där som attraktiv för topptjänsterna inom EU, utan att man står som åtlöjet personifierat.

Går väl i linje med kaffebjudningar, skuldsanering, bostad-/jobberbjudanden dock.
Det är ett konstigt land Sverige. De som kämpar och betalar skatt matas
samtidigt med bisarra förklaringar från diverse "experter".
riktig 1984-surrealism.

På Twitter ikväll:
"Jag skäms för debatten om flyktingmottagning och integration. Vi har en extrem situation i världen, en värld som vi är del av."

Det är väl på den nivån det är.

Den briljante och på alla sätt hedervärde Håkan Boström tar sig an hoten mot yttrandefriheten.
När han exemplifierar fake news så använder han exempel från MSM:
Som många i tråden har påpekat så är det här en avgörande strid. Det ovanliga den här gången är att hotet initierades från USA, ett land där yttrandefriheten är mycket stark och väldigt svår att försvaga på kort tid eftersom det krävs konstitutionella förändringar. När hundvisslan ljöd från USA så skred svenska makthavare omedelbart till verket, men nu när Trump är president så har jag en känsla av att det redan är för sent. Vi kommer gå mot ökad yttrandefrihet, inte minskad.

http://www.gp.se/ledare/striden-om-y...rjat-1.4010425

En av identitetspolitikens frontfigurer, Sebastian Stakset gör, som nyfrälst kristen, avbön.

Har den arga förortsgangstern spelat ut sin roll; är det inte hippt längre, när bilbränderna rasar varje natt i hela landet? Vilken politisk riktning kommer Staksets texter att ta efter "förlåtsången"? Kommer media att ge honom kalla handen om han slutar att identifiera sig med mångkulturen, eller sluts han i godhetsvänsterns famn med nya politiska sånger om att öppna våra hjärtan gånger tio?

Vi lever i spännande tider.





"Förlåt"