Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ja det är sorgligt med deras lögner och varför besvära sig om att nämna utträngningseffekter eller alla invandrade patienter, kanske om vi inte haft de nya patienterna oerhört vårdkrävande situation skulle vi ha klarat oss mer än väl med den vårdpersonal vi ordnade själva, kanske polisen skulle klara sig fint likt tidigare utan det massiva inflödet av kriminellt patrask.

Att mediakriget håller på att förloras för den "goda" sidan blir mer och mer uppenbart

Ja, artikeln är sanslöst skruvad. På något sätt anses mångkultur och fri invandring vara en slags kulturell installation i landet. Och liksom all konst kan det inte värderas efter ett nyttoperspektiv. Vi som svenskar och som land ska således känna oss berikade i och med migranternas annorlundahet, en slags estetisk förhöjning av nationen. Vänstern kommer dock att snart känna sig totalt lurad eftersom det är hötorgskonst av värsta sort man satsat allt krut på. För hur det än är: även om estetik inte har något nyttoperspektiv så ska konstverket ha sådana kvalitéer och finess att satsade medel på verket kan försvaras. Så är nu inte fallet. Inget av det kulturella värdet med mångkultur genom generös invandring har levererat.

Debatten om normkritiken rasar vidare. I P1 Kultur sändes idag en debatt med bland andra Ola Wong om politiseringen av museernas arbete. Det intressanta är kanske inte själva debatten, argumenten från båda läger känner vi till, utan att SR faktiskt i flera dagar nu har tagit upp ett paradigm, som tidigare närmast betraktades som naturlag i MSM, ur ett kritiskt metaperspektiv. Det blir också tydligt att "specialisterna" på normkritik och postkoloniala analyser har skapat en nisch av unik kunskap som verkar omöjlig att förstå för de oinvigda. Precis som med svarthetsentreprenörerna, klarsynt definierade i Kyeyunes blogg, måste man betala för kurser och experter om man vill förstå dessa komplicerade teorier (läs snömos).
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...?programid=478

Som en frisk fläkt av sunt förnuft från verkligheten bortom den politiska och mediala ankdammen i storstäderna, dök generalsekreteraren för Sveriges hembygdsförbund Jan Nordwall upp i debatten. Han omnämns inte ens på SRs hemsida i beskrivningen av debatten och ändå var han den enda, förutom Wong, som framförde argument med substans.

Nordwall menade att normkritiktrenden riskerar att minska intresset för samarbete med landets hembygdsföreningar som representerar just det svenska lokala kulturarvet. Han påpekade också att det finns ett exkluderande akademiskt perspektiv i debatten då de ofta ideella representanterna för förbundets över 2000 föreningar inte alltid kan relatera till normkritik, genusvetenskap och postkoloniala teorier. (Här kan man inte låta bli att le lite åt hur absurda dessa teoretiska trender inom kultureliten måste te sig ute i landet.)

Hembygdsföreningarna är förstås intressanta i debatten om mångkulturen, eller som Nordwall själv skrev i inlägget "SD:s hembygd är inte vår hembygd":
Nordwall är inte den enda som känt sig nödgad att försvara sin verksamhet mot guilt by association. Jag som har intresserat mig för svensk folkmusik och svenskt hantverk sedan barnsben och hade hembygdsgården som granne minns hur förvånad jag blev av att se folkmusikern Ale Möller efter ovannämnda val försäkra TV-tittarna om att folkmusikfestivalen som skulle äga rum på Skansen några dagar senare tog avstånd från nazism och främlingsfientlighet. Det verkade helt galet men så långt hade misstänkliggörandet av allt som representerade "normen" alltså gått. Senare skulle Tobias Hübinette anklaga Svenska turistföreningen för att odla "ariska ideal" då man använde bilder av blonda familjer i svenska landskap.

För min del är samtidens statsideologi normkritiken lika skrämmande som SDs idé om vad svenskt kulturarv är, eftersom båda utgår ifrån att makthavarna ska forma och pådyvla folket sin bild av vad folket borde uppskatta. Det har aldrig fungerat i någon tid men något folk. Visst har människor alltid tagit intryck av andra kulturer men den fundamentala skillnaden är att de då frivilligt valde vilka företeelser de anammade och inkorporerade i den egna kulturen. Det svenska politiska och mediala etablissemanget kommer förstås av samma anledning aldrig att kunna "lära" svenska folket att gilla generell mångkultur.

Ett favoritexempel som normkritikkonsulter brukar köra, (jag har tyvärr stött på några stycken), är att många svenskar konstaterar att Hassan på jobbet eller Gittans sambo Pablo, (d.v.s. invandrare man känner), är ok och att det är resten av invandrarna man är skeptisk till. Det framställer normkritikerna gärna som ett utslag av vardagsrasism när det i själva verket är helt naturligt. Varför skulle man per automatik vara odelat positivt inställd till människor man inte känner?
MSM har i flera år som bekant försökt övertyga svenskarna om att alla invandrare som kommer till Sverige är bra personer enbart för att det är synd om dem. Det är förstås ett hopplöst koncept att sälja in till de breda folklagren, lika hopplöst som att försöka diktera för folket vad deras kulturarv är när det senare alltid har varit folkets egen skapelse.

Det är skillnad på folkrätt och kvantifierbart värde (i ekonomiska eller kulturella termer). Att det svenska folket är ett folk som alla andra inser nog de flesta som är kapabla till att anta ett satellitperspektiv, och hävdandet av folkrätten som följer med detta ser jag ingen anledning till att nedmontera. Falsariet gäller alla människors lika värde i betydelsen tillförsel av värde, inte alla folkgruppers lika rättighet. Det ena värdet (positivt som negativt) uppkommer, det andra innehas.

En eritrean (som tillhörande någon av de i Eritrea levande folkgrupperna) äger samma rättighet till sitt land och sin kultur som en svensk. En svensk har lika liten (eller stor) rätt till Eritrea som i det omvända fallet. Det är på den i landet bosatta befolkningens nåder om personer med en annan etnisk eller kulturell bakgrund gör anspråk på landet. Med detta sagt så finns det en skillnad i det värde som uppstår om människor från en annan kultur etablerar sig i landet; om nya kunskaper tillförs som är av värde för landet så är värdet större än om inga nya kunskaper tillförs. Om det finns kulturella skillnader så är det upp till landets befolkning att värdera dessa. Är de värderingar och synsätt som följer med de inflyttade positiva för landet, eller negativa? Överskuggar de eventuella negativa kulturella skillnaderna de eventuella nya positiva färdigheter som den nya befolkningen tar med sig?

Och det är alla folks rättighet att få göra denna värdering och viktning och få avgöra om de vill bli beblandade med andra folk, eller inte. Fast därom tvista mångkulturalisterna och kanske, de liberala.

Nathan Shachar, DNs snart ende läsvärde skribent levererar en mycket välskriven bredsida mot "mångkulturella slingerbultar" i ämnet muslimska kvinnors olika förtryckande klädesplagg.

Men inga sinnrika förklaringar och multikulturella slingerbultar kommer förbi detta faktum: Alla dessa klädpersedlar, burka, hijab, niqab, türban, jilbab, abayah och nu senast burkini, är komponerade efter ett enda rättesnöre: Vad män kan uthärda. Miljoner kvinnor bedyrar att de själva valt dessa plagg, och det är sant. Men det är lika sant att ingen kvinna i världen, inte i öst och inte i väst, skulle välja dem om de hamnade på en planet utan manliga släktingar. I ytlig mening är den som bär burkini på en strand en person som gjort ett val; i djupare mening är hon en person som inte har något val.

http://www.dn.se/ledare/kolumner/nat...hennes-klader/

Jag hörde programmet och damen från mångkulturens hus (eller vad det nu hette) gjorde att jag fick trycka i mig hela återstoden av veckans blodtryckssänkande.... Lösning på problemet att alla inte går på museum är självklart inte att på osakliga grunder ifrågasätta huruvida Karl XII karoliner verkligen var vita och inte svarta (hur vet vi det, kameran var ju inte uppfunnen). Inte heller vinner man något på att ifrågasätta de röda stugorna - som är en produkt av vår kopparindustri. En industri som under 1600-talet stod för över 60% av europas totala produktion.
Tycker Wong har rätt i att det handlar om att tänka "rätt" - vilket ju bevisades i efterföljande inslag där en utställning om normkritik totalsågades med argumentet att den var mästrande.

Aftonbladet lanserar idag kampanjen #tittaintebort där man visar bilder på blodiga människor i Aleppo. I skrivandets stund toppas löpet av en stor svart ruta med texten "Föreställ dig ett slakthus. Detta är värre" och klickar man på denna ruta så uppmanas att inte titta bort för att sedan visas ett dussintal skräckbilder som avlöser varandra i intervall om tiondels sekunder.

Väl synkat med SVT:s flyktingsnyft-kampanj. Man kör stenhårt på den falsa dikotomin att det gäller öppna gränser i Sverige & livstids bidragsförsörjning för alla som så önskar eller massmord i Syrien. Inget däremellan. Propagandan är så äckligt vulgär & genomskinlig att man blir lite.... bekymrad.

Men också ack så gammalmodigt och felriktad och..simpel, den får direkt motsatt effekt. Man (dvs de allra flesta numera) vänder blad bara och suckar att "tröttnar de aldrig".

Jag får också känslan av att det handlar om någon slag "liturgi", något man bara gör, för att man skall göra det. Utan att egentligen tro på det hela själv längre.

Familjen Helin har varit på middag hos Bonniers på Djurgården?

Min reaktion när jag ser detta är att sådana människor som gör så mot andra,vill jag inte ha hit.
Jag menar det är ju inte dom döda som kommer utan deras mördare.
Rätt säker på att det inte var tänkt att jag o många med mig tänker så.