Citat:
Ursprungligen postat av
Vimur
Visst är det så. Normkritik är ett intressant analysverktyg när det används konsekvent och ibland kan det ha konkret relevans, t.ex. när man handikappanpassar den offentliga miljön som tidigare utgick ifrån en "frisk" norm och utestängde personer med funktionsnedsättningar. Det senare är verkligen ett område där normkritiken fyller en funktion. Jag träffade t.ex. en person inom handikapprörelsen som berättade hur olika myndigheter vid ett tillfälle bjöd in representanter med funktionsnedsättningar till ett möte om handikappfrågor som fick ställas in eftersom representanterna helt enkelt inte kunde ta sig in i möteslokalen.
Problemet är, vilket Per-Axel Janzon försökte belysa inom UR, när normkritiken blir ett ensidigt självändamål med färdiga slutsatser som, ironiskt nog, inte tål att kritiseras. Sedan är, precis som du skriver, vissa normer nödvändiga för att samhället ska fungera. Total normlöshet är förstås inget önskvärt tillstånd och då uppstår frågan om vilka normer vi behöver för att kunna samexistera. Den normkritik som präglat MSM de senaste decennierna har tvärtom handlat om hur de som anses representera normen ska anpassa sig till grupper som påstås drabbas av den senare. Det är förstås inte normkritik i den ursprungliga bemärkelsen utan raka motsatsen då det enbart skapar en ny norm men denna gång helt fredad från kritik.
Något som jag tror kommer att få alltfler inom MSM att överge normkritiken som självändamål är bristen på reciprocitet. I den svenska till synes gränslösa toleransen finns nämligen en förväntan om återgäldande - snällheten måste ge någon form av utdelning, åtminstone ett litet jävla tack, men det blir allt tydligare att det inte kommer att ske. Trots oerhört kostsamma samhällssatsningar på integration, miljonregn över problemområden, åtskilliga skattepengar till normkritiska projekt och konsulter, skadestånd till kränkta islamister och romer, inkvotering av personer med invandrarbakgrund i alla möjliga politiska och mediala sammanhang så blir det bara värre.
Insikten om att även förment normutsatta kan drivas av egenintresse och maktbegär och inte nöjer sig med att utgöra rekvisita i etablissemangets mångkulturella projekt skaver allt värre. Miris nya roll på SVT blir ytterligare en påminnelse om det. Till och med vissa mångkulturvurmare har en gräns för hur många fräckheter och hur mycket förljugenhet de klarar av. Här har man varit okritiskt solidarisk och som tack får man hatiska haranger om sina vita privilegier och sin vita vrede.
Miri och de rasifierades kör utgör mer än gärna den nya normen som inte får kritiseras men det innebär också att de vita etniskt svenska kolleger som banade väg för dessa etablissemangets skapelser avskaffar sina egna privilegier. Det hade de inte tänkt sig. De hade snarare en vision av "ebony and ivory living together in perfect harmony". Det senare hade kanske fungerat om man satsat på de personer med invandrarbakgrund som faktiskt är intresserade av samexistens och avfärdas som "husnegrer" av de förment normtraumatiserade. Nu genomgår i stället en del av de senares cheerleaders samma process som när man lämnar en destruktiv relation där man anklagats för allt som gått fel. Att Per-Axel Janzon fick gå kan de förstå, han ville ju bara förstöra den ideologiska gemenskapen, men när inte ens självutplåning är en garanti för inkludering finns det inte längre någon poäng med att försöka accepteras.
Det är en fundamental skillnad mellan att leva i ett mångkulturellt samhälle där politiken utgår ifrån minoriteters särintressen och ett mångkulturellt samhälle där fokus ligger på fungerande samexistens genom gemensamma regler, eller normer om man så vill. Jag tror att vi av nödtvång rör oss mot det senare efter insikten om att det första alltid går åt helvete. Problemen som nu eskalerar p.g.a. massinvandringen kommer förstås att kvarstå men de kan hanteras på andra sätt politiskt.
Ja, förutsättningen att samhället alls fungerar är ju att det finns normer. På något annat sätt kan det omöjligen vara. Normer är också knuten till strukturer och organisation. Utan det faller samhället. Precis som du säger så skapar man problem med normer som inte finns, Karl Poppers logiska felslut, vilket i förlängningen leder till fullständigt skruvade scenarier, ett Kafkaliknande dårhus: Black Coffee dikterar villkoren för en teateruppsättning, bilbränder och upplopp betraktas som en spännande utveckling eller att taharush är vita mäns problem. Galenskapen har normaliserats.
Här kommer jag och tänka på filmen Citizen X. En film om Sovjetrysslands värsta seriemördare, Andrei Chikatilo, och där detektiven Viktor Burakov är honom i hälarna. Men mördaren får inte gripas. Det ser inte snyggt ut att Sovjet skapat en av världshistoriens värsta seriemördare. Översten Colonel Mikhail Fetisov som har en stor inverkan på polisväsendet säger till Burakov att avvakta tills kommunistväldet faller, vilket det gör ett par år senare. Mördaren grips. Så här fungerar svensk polis idag. Massinvandringen och mångkulturens negativa effekter får inte lyftas fram.
Mediakriget om mångkulturen är lite som den här filmen. Vi har alla fakta, men vi kan inget göra. Låt vara att Dahlberg, Sanandaji eller Arpi aldrig kommer att bli Sverigedemokrater. Men det behövs inte. Just nu befinner vi oss i ungefär samma situation som Burakov. Vi får vänta ett par år till valet. Först därefter med ett SD på 25 procent och en välfärd och polis i ännu sämre skick är vi så att säga over the hill.
Kulturmarxisterna och nyliberalerna vill faktiskt störta rådande samhälle för att skapa deras utopi. Liksom företrädarna för Sovjet eller Östtyskland som bodde granne med det rika Västeuropa så ger man sig inte. Därför kommer de att inte ge sig utan kör ända in i kaklet. Tills andra aktörer efter valet plockar av dem redskapen. Det är nu man märker av vilka som är farliga. Jan Helin och Anders Lindberg representerar sådana som skulle kunna göra Arnstad till statsminister. Åsa Lindeborg verkar dock ha någon slags insikt. Tove Lifvendahl ser jag inte som direkt farlig, hon har någon form av markkontakt, men slingrar sig eftersom hon är en av dem som var bakom de nya moderaterna.
