Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jodå. Men varför tycker DN det är lämpligt att ironisera över museifolkets normkritiska drive? Inte särskilt respektfullt, än mindre sympati.

Även om det inte innebär att DN tar unisont avstånd från normkritiken som ideologi är just driften med företeelsen ett tecken i tiden. Upprätthållandet av normkritiken har som bekant byggt på skam och skuldbeläggning av personer och begrepp som enligt normkritikerna representerar normen. När nu den ena skribenten efter den andra börjar opponera sig mot detta monopol på tolkningsföreträdet och t.o.m. häckla ideologin i sig faller själva grunden för dess upprätthållande. Skuldbeläggning fungerar ju bara om objektet är mottagligt för det.

Att driva med queer-begreppet har varit i det närmaste tabu i MSM så det är onekligen anmärkningsvärt att DN släpper igenom sarkasmer av det slaget. Vi ser sannolikt en allmän förändring i tonen mot normkritikerna och har det väl börjat finns ingen återvändo. Normkritiken som ideologi tål helt enkelt inte saklig granskning eftersom den snarare är en form av offentlig terapi än en metod avsedd att lösa verkliga problem. Dessutom är den en gigantisk källa till ofrivillig humor så om satiren sprider sig kommer det bli väldigt svårt för t.ex. Kitimbwa Sabuni att mala på om svenskt slaveri, "felkönade" queerpersoner gråta ut i MSM och Bherang Miri bolla fluffbegrepp i sin löjliga keps utan att folk börjar dra på smilbanden.

Här är artikeln: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturd...t-hamna-snett/

Men samtidigt... Känner ni glidningen? Hur narrativet om den svenska aslylinvandringskritikern får mer och mer fäste? Den nya narrativet som sätter den svenska reaktionen mot en världsunik och fullkomligt absurd invandringspolitik i samma båt som gnällspikarna i andra västländer där asylpolitiken alltid varit normal.

Vad vi än gör, så glöm för i helvete inte att rörelserna bakom Brexit, Trump, Orban, Sons of Odin och alla andra silar mygg, medans det svenska folket tvångsmatats med horder av kameler!

Varför ska den svenska invandringskritikern klumpas ihop med klagofjantarna i England, USA, Ungern och Finland vars relativa asyltryck är obefintligt jämfört med det svenska?

Den invandringskritiska sidan av svenska folket har blott haft fräckheten att föredra en med västerländska mått mätt fullkomligt normal invandringspolitik i ett samhällsklimat som påtvingat folket en masspsykotisk vansinnespolitik.

Glöm inte detta.

För att spinna vidare på Enoch Thulins träffande analogi kring Fantomen och Guran citeras nedan ett svarsinlägg från grundaren av Black Coffee till svar på gårdagens kritik från Åsa Linderborg om det inställda debattmötet.

"Viskleken är igång och tydligen har detta ”drev” som man nu menar är ”Black Coffee” krävt att få utse panellister enligt Dagens nyheters Erik Helmerson. En annan skriver att denna ”påtryckargrupp” skrivit uttalade hot. Man refererar till DDR och Östblocket. En tredje, som är en av arrangörerna, instämmer att man förstärkt säkerheten för samtalskvällen men att man ställt in på grund av ett missförstånd.

Vad som är sanning i denna röra vet nog ingen. Men dessa hutlösa och osakliga påståenden om Black Coffee är ett direkt våld och ett uttryck för att man nu – inte bara – inte vill ha med afrikansvenskar i paneler utan även slippa afrikansvenskar i publiken. Jag ber Åsa Linderborg att återkalla förnuftet till diskussionen och diskutera kulturen och yttrandefriheten, radikalt och kritiskt på riktigt. "

Den sista meningen tolkar jag närmast som Gurans vädjan till Fantomen att inte bli övergiven i sin "kamp" mot allsköns vanföreställningar. Vad som egentligen menas men ej uttryckligen skrivs är att Åsa skall vara hygglig och hjälpa den "goda" sidan genom att ställa upp på debatter samt vara allmänt positiv till rörelsen Black Coffee men under förutsättningen att denna får drivas helt enligt Black Coffees egen regi och agenda. En sorts vithetsalibi eller snarare ett vitt carte blanche till en svart rörelses svarta agenda är väl vad som efterfrågas enligt min tolkning i alla fall. Dock känns inlägget som ett desperat rop på just att inte bli ignorerade eller ifrågasatta av en så viktig vit kultpersonlighet som Åsa.

Även om minoritetsgruppernas högsta önskan är att kunna placera snabeln så fördelaktigt som möjligt i bidragsfontänen genom användandet av vita sponsorer som stepping stones på vägen dit så står det, anser jag, klart att den vita och till och med även förbisprungna vita sponsorn tämligen enkelt kan återställa maktbalansen helt enkelt genom total ignorans av minoritetsgruppen ifråga. Om inga vita debattörer eller kulturpersonligheter bryr sig om vad till exempel Black Coffee ägnar dagarna åt, vägrar skriva om rörelsen och dess förehavanden och vägrar debattera med eller emot dem, vad har egentligen Black Coffee att komma med då? Ingenting som jag ser det. Visst kan några skattekronor äskas fram så att man har möjlighet att stå och predika för redan frälsta ingående i ifrågavarande minoritetsgrupp, men någon maktfaktor blir man ju aldrig utan den vita kulturvänsterns stöd och uppmuntran. What the lord giveth, the lord taketh away.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article23647783.ab

Och DÄR är fighten igång! Jag ser snarare Black coffeees svar till Linderborg som ett försök att skam och skuldbelägga henne till rättning i leden. Följande mening kommer att få Linderborg att gå i spinn fullständigt:
Det svider säkert att som gammal vänster och antirasistdebattör anklagas för att utsätta svarta för "direkt våld" och diskriminering. Det lustiga är att Makode Linde redan ingick i den ursprungliga panelen men han räknas inte som "afrikasvensk" av Black coffee eftersom åsikterna är viktigare än hudfärgen i den definitionen. Detta är inte en vädjan utan en medveten provokation och det är sannolikt ett stort misstag. Det politiska och mediala etablissemanget har curlat sina rasifierade maskotar till megalomania och nu slår det tillbaka med full kraft.
Det blir intressant att läsa Linderborgs svar.

Denna sida bjuder på guldkorn nästan varje dag, detta var ett sådant. Sannerligen relevanta rader från SigmenFloyd.

Tack för dessa!

Heter det afrikansvenskar numer? Eller får man säga afrosvenskar?

Hursom, historien kring Black Coffee verkar ha utlöst ett riktigt krig.
Jag roade mig med att läsa denna tråd på Twitter, där journalisten Lisa Magnusson får sina fiskar varma.
https://twitter.com/lisamagnusson/st...56279555559424

Twittertråden är lång och har en del förgreningar, men har man inget bättre för sig en stund så är den kul att studera. Speciellt tweetsen från L'égrégore André och Samuel Girma.

F.ö. kom jag att tänka på filmen Waterboy härom dagen. Mamman till Adam Sandlers karaktär "Waterboy" är en argsint dam som skrämmer upp honom med att kalla allt som hon vill att han ska hålla sig undan från för Djävulen. Stackars Waterboy är så förtryckt och tillåts inte ha mycket till ett liv eftersom det mesta är Djävulen enligt mamman.

Jag tycker mig se samma mönster från den svenska identitetsvänstern, allt möjligt är tydligen "rasism". Men Waterboy sättar sig så småningom upp mot mamman och bryter sig loss. Vinden håller även på att vända inom svensk identitets- och vänsterpolitik.

Det är bara Black Coffee o. dylikt som nu blossat upp som verkligen kommer bli en prövning.

Långsökt parallell kanske?

Haha, detta är fantastisk underhållning!
Lisa Magnusson försöker desperat anpassa sig och ödmjuka sig inför de "underpriviligierade". Han är oförskämd och beter sig som en idiot.

Eftersom han likt en slipad kvinnomisshandlare fattar att skuldbeläggning håller kvinnan kuvad fortsätter han in i totala absurditeter. Till slut hamnar diskussionen i att Lisa M är en dålig person eftersom hon är vit/priviligierad. "Slutdiskuterat, jag bestämmer, kvinna!" Tjong!

Förmodligen är det mer än volymen som skiljer asyl-/para-/pseudoasylinvandringen i Sverige med resten av västerlandet som beviljar uppehållstillstånd; det har tidigare sagts något i stil med bästa integrationspolitiken men sämst på sysselsättning... Hur nu dessa dimensioner kan anses vara förenliga. Sysselsättningen har ju annars fått bli den huvudsakliga ingrediensen, nästan synonym med den eljest aldrig definierade storheten integration. De gånger haverister inte försöker få det till att det är svenskarnas fel, med deras "strukturer" och brist på vilja att "möta" eller "öppna sig". Signalpolitiken, de flexibla alternativa skälen vid sidan om asylskälen för UT (PUT snarare än TUT) och den kravlösa bidragsförsörjningen och allmänna undfallenheten, utöver faktumet den pull redan tidigare stora invandringsgrupper utgör för ytterligare kedjemigration, har säkerligen medfört både volym och bristande kvalitet / motivation i "kompetensregnet" som formligen häller över Sverige.

Det är svenska MSM och politiker som klandrat kritiker av massinvandringen till Sverige, och de har inte varit sena att fördöma Ungern m fl länder som försvarat gällande regelverk och folkvilja. (Notera att Ungern ifjor registrerade fler asylanter än Sverige enligt EU-statistik, något som sällan hörts i den svenska debatten.)

Tveklöst är det fel på medierna, inte minst SVT, med deras ständiga upptagenhet av "utanförskap" och känslosamma, icke kritiskt tänkande, antiintellektuella slagsida till förmån för massimmigration till Sverige, alldeles oavsett vad. Därför är det så kväljande att följa. Jag orkade inte med gårdagens Aktuellt med dess hysteriska "200 berättelser" (om syrier och deras stories) och ett otal migrantrelaterade nyhetsinslag. Ynnesten medgav att jag slog över till utrikiska nyhetsprogram och äntligen fick se riktiga nyheter. Det sågs till och med män (vita män!) i studion och bland reportrar och intervjuobjekt. Fakta före snyft, omvärldsbevakning och inrikes rapportering före känslosamt svammel. I Sverige har ju SVT blivit en nästan uteslutande kvinnlig angelägenhet, i alla fall vad nyhetsprogrammen anbelangar - är mitt intryck.


SVT (2014):

Sverige sämst på integration



SvD (2015):

Rapport: Sverige bäst på integrationspolitik


Samtidigt som svenska medier kännetecknas av en för en demokrati/demokratur sällsynt sinister enkelriktning och värderingsmässig slagsida, med stora blinda fläckar, osynliga elefanten, naken kejsare och svallande självberöm, så måste det nog också letas fel hos den hunsade, fördragsamme, överbeskyddade, fredsskadade, statsindividualistiske svenska lämmeln. Stockholmssyndromet förutsätter två parter; hur frivillig eller tvingande denna destruktiva symbios är kan man kanske ha olika synpunkter på.

Slutklämmen måste nästan citeras:
När Magnusson själv hetsade mot "vita medelålders män" trodde hon väl aldrig att liknande attacker skulle riktas mot henne. Hon trodde att hon tillhörde de förtryckta, de goda, i en enda lång härlig prideparad, fredad från kritisk granskning, precis som hon själv konstaterade i sin krönika där vita män jämställdes med "fega får":
Men Samuel Girma trumfar Magnusson i den offerhierarki hon själv bidragit till att upprätthålla. Han är nämligen afrikasvensk OCH gay samt grundare av Black Coffee HBTQ.
Schack matt, det går helt enkelt inte att trumfa. Vänstermedia har skapat ett monster som nu attackerar sina egna feeders. Det är verkligen fantastisk underhållning, som en urspårad freakshow. Var ska detta sluta?

Jag borde ha lagt in länken till artikeln som Lisa skrev och som startade det hela.

http://mobil.unt.se/asikt/ledare/nyn...e-4389638.aspx





Hon försökte verkligen. Men trodde hon verkligen att hon som vit kvinna kunde komma här och läxa upp rasifierade?